ÅRETS SISTA....

....inlägg blir detta.

För att vara ärlig så är jag inte så mycket för vare sig skumpa eller raketer.

Isynnerhet inte raketer. Skumpa går väl för sig om man känner för att offra sig lite grann.

Men raketer? Nja-a...

Ur fototeknisk synvinkel hade jag ett tag en tanke på att ge mig ut 

i nyårsnatten för att fota raketer, men desto närmare tolvslaget klockan tickar,

och desto djupare jag sjunker ner i mitt soffhörn desto mer känner jag att det 

är en, om nu inte direkt dålig idé, så åtminstone

en inte helt lockande tanke heller.

*

Åh, så tråkig jag låter, jag vet! Men det kan inte hjälpas! 

Samtidigt känner jag att min stund ute i skogen idag, som jag unnade mig 

själv efter en 16-timmars arbetsdag igår, väger så mycket tyngre i min vågskål

av njutbar närvaro än all världens pyroteknik, om så samlat på ett fat. 

Solen lyste med sina svaga små strålar och det var så vackert! 

Så blekt, så stilla och så rofyllt.

Och jag vandrade genom åldrad granskog längs ån som

forsat fram där sedan evigheter. För 12 000 år sedan smalt istidsisen

och sedan dess har det rinnande vattnet sökt och funnit 

sina fåror för att finna sin väg ut till de stora haven. 

Jag tycker tanken är hisnande! 

Såg en man som stod så stilla vid åstranden och såg så 

rofylld och tillfreds ut där han stod och blickade över forsen. 

Jag såg att han njöt av sin stilla stund av tystnad och närvaro just där han var 

så jag försökte gå så oförmärkt förbi som jag bara kunde. 

Jag tror vi finländare är ovanligt bra på det här med att lämna utrymme

för en annan person som ser ut att vilja ha lite mer utrymme för sin själ just då.

Vi, jag och min hund, hade nästan redan passerat honom då han lyfte på huvudet,

mötte min blick, nickade så stilla och jag hann se att ett pyttepytteleende lekte i hans mungipa. 

Jag kände min smilgrop djupna lite grann innan jag gick vidare.

Sådana här möten, som är oväntade och över på ett ögonblick, men 

som ändå lämnar ett spår, ett minne - vad jag älskar dem ändå.

Om det är något jag önskar mig inför det nya året så är det fler 

sådana plötsliga små möten som berör på något plan.

Är det sedan möten mellan människor, möte med vilda djur, 

upplevelser om och i väderlek, känslan i våra olika årstider 

eller bara stunder som får hjärtat att nästan stanna 

och hjärnan att stilla sig, det är egalt. 

Jag vill öppna mina sinnen för nya små stunder att ta plats.

Det önskar jag min inför det Nya Året.

*

Må Dina Önskningar gå i uppfyllelse. 

Då skulle vi kanhända få ett riktigt bra år! 

DET SLITNA SOFFHÖRNET...

Det är juldagsmorgon och det ser ut att bli en fin dag! 

Jag har precis kokat mig en andra kopp kaffe, slöläst nyheter på nätet och 

släppt ut katten. Hunden har erövrat mitt hörn i den slitna soffan.

Vi gillar det hörnet båda två. Men vi ryms, finns det hjärterum så 

finns det stjärterum, eller hur?

Det är tyst i huset. Skönt tyst.

Min juldagsmorgon är ensam. 

Så fort man skriver den där meningen så blir det genast en känsla av

att det skulle vara synd om mig. 

Man skall inte fira julen ensam. Det hör inte till normaliteten.

Det var också temat i många av juldagens nyhetsartiklar, hur sättet man 

firar jul på inte alltid känns okej. Att julen kan bli en

ångestfylld stund, dagar som man bara vill skall vara över.

Många som är ensamma på julen skulle säkert önska att man

hade en familj att vara med, men mer och mer talar man också om de

som längtar efter att få vara ensamma på julen och

inte alltid behöva uppleva den traditionella Stora Släkten samlas-julen.

I tidningsartiklarna var det hjärtskärande många som berättade

sin historia om hur de, fortfarande som vuxna människor, åkte av plikt

till släktjularna och bara längtade hem till sin egen vrå. Att få vara för sig själv

och göra precis det man vill! 

Men det är som om det inte skulle vara riktigt rumsrent att få tänka så.

*

Ända sedan jag var barn tyckte jag allra mest om juldagen.

Då min familj strosade runt i pyjamas, man läste sin julklappsböcker

eller lade sin julklappspussel. Man gick och tog sig en bit

mat när det kändes så. En mycket kravfri dag för alla.

Senare har jag insett att min barndomsfamilj nog var mer åt det introverta

hållet, fast det begrep jag inte då. Vi trivdes som det var.

Det var lugnt, rofyllt, stillsamt och galet skönt!

Att vara lite introvert och faktiskt trivas alldeles ypperligt bra i 

bara sitt eget sällskap har jag först på senare år förstått

att egentligen är en stor fördel.

Jag trivs galant med (lagom mycket) människor omkring mig, men jag trivs

minst lika bra för mig själv. Vilket betyder att jag egentligen

aldrig har känt mig riktigt ensam i ordets negativa betydelse. 

I min värld finns inte känslorna ensam och negativitet i samma mening.

Och ändå känner jag ibland hur  jag 

nästan måste försvara mina val av att få vara för mig själv.

Försvara med att det definitivt inte är synd om mig - snarare tvärtom.

Och att jag oftast har haft möjlighet att välja tjo och tjim och glam och glitter

men självmant valt att avstå. 

När jag läser berättelserna i nyheterna om hur någon redan i oktober 

känner ångest inför julen för att det finns så många måste-möten,

måste-mat, måste-klappar, måste-måsten känner jag mig 

plötsligt extra lycklig över min ensamma juldagsmorgon.

*

Att det blev så i år är en slump.

En vecka innan jul fick han som jag delar kylskåp med ett 

arbets-uppdrag till Sydafrika över jul. 

Så där är han - på safari.

Mina grabbar och bror kom naturligtvis på julmiddag 

till mig. Min äldres gosses flickvän hade åkt hem till Sydkorea över jul

så han planerade sova över hos mig även om de nyligen flyttat till

en lägenhet här nära. Men han blev förkyld och ville åka hem för att 

sova i egen säng och inte smitta ner oss andra.

Brorsan har varit kroniskt sjuk länge, hans hälsa har inte blivit bättre och 

en julmiddag tröttar nog ut honom en del, så han ville åka hem

efter julklapps-utdelningen. 

Lillungen bor ju på samma gård, men i egen lya så han smet in till 

sig även han. 

Så ja...jag vaknar till ett tomt hus, tänder julgransljusen och 

drar en lång och njutningsfull suck av lycka över min ensamma

juldagsmorgon. Känner ett sting av någonting - är det okej att känna såhär? 

Men jo, det är det. Jag, och ingen annan heller, skall väl ändå behöva känna dåligt

samvete för att man trivs för sig själv och med sig själv? Gillar att vara ensam?

Jag älskar ju mina människor, men är helt okej med att inte ha dem inpå

huden hela tiden. 

Skall nu breda mig en smörgås av sillröra och efter det lägga lite godis på lagom 

avstånd från mitt soffhörn.

Värma mig ett glas glühwein (gillar inte glögg, för söt) och börja läsa

på min julklappsbok (den från mig till mig...hahahahah....) 

Juha Hurmes bok NIEMI.

Årets Finlandiapris-vinnare. 

Inte en helt otippad julklapp från mig till mig...men det för att jag laddat ner den.

Nerladdade böcker är knepiga för andra att köpa och framförallt att paketera.

Det slitna soffhörnet - here I come! 

JULENS AFTON...

Jag kommer alltid att älska mest av allt den där stunden på julaftonen då

maten är uppäten, efterrättsskålarna slickade och julklapparna utdelade.

Då julens aftonlugn sänker sig. 

Det finns en sådan nästan påtaglig stämning av att allt, precis allt 

är så bra det bara kan vara. 

Just nu och här är livet gott! Riktigt gott! 

Julmaten har slunkit ner och lagt sig skönt tillrätta i magen. 

I år blev det så att julbordet fick genomgå en rätt radikal förnyelse. 

Jag hade tröttnat på en del av de traditionella maträtterna som man 

lagar för att det hör till, men som ingen riktigt orkar äta längre. 

Man tar en matsked eller så och så får det vara. 

Dags för nytänk med andra ord. 

Sagt och gjort. 

Återkommer till detaljerna kring det med recept och familjens utlåtanden.

Det mesta "nya" inlöste faktiskt med bred marginal sin plats på våra framtida julbord.

Julkransen ovan var en av nykomlingarna.

Väldigt enkel att göra (rätt fin så där ur estetisk synvinkel dessutom)

och riktigt, riktigt god med olika ostar och oliver att plocka åt sig.

En idé jag kommer att utnyttja vid andra tillfällen också.

Den är ju inte bara jul. Den är också höst...och sommar...

Helt toppenkrans med andra ord. 

Kanske jag bara är den enda människan i världen som 

inte kommit på att göra kransar såhär???

Men mina människor gillade och det är det som räknas.

Förutom människorna som samlades runt mitt nytänk-julbord och gav

mig just den där rätta julstämningen så

gladde jag mig också åt de mer vilda besökarna i trädgården. 

 Hoppas på lite mer tid under juldagarna att kolla in vilka  

fågelarter som hittat till mina matbord där ute. 

Ett tag nu har det mest varit så att jag fyllt på matlagren i mörker antingen på

morgonen innan jag åkt till jobbet eller på kvällen då jag kommit hem.

Lika mörkt har det varit oberoende.

*

Julens afton för också, för mig, med sig en annorlunda rytm inför vintern.

Det är som om en kulmen är nådd med julen. En slags klimax.

Efter julen med dess hets kommer vintern. 

En stilla och rofylld tid att vara i.

Vackra vintern. Vi väntar på det! 

LJUSETS ÅTERKOMST...

I morse lät jag väckarklockan vila och sov ut. Steg lojt upp och kokade mitt kaffe.

Hunden fortsatte sova nedgrävd i fotändan av min säng, katten låg som en kringla

i korgstolen i köket. Hon gäspade stort och sträckte på sig och spärrade ut sina klor, 

sedan vände hon sig ett halvvarv i stolen och fortsatte sova. 

Kröp upp i soffan med mitt kaffe och morgontidningen. Tände den lilla

julgranen som jag egentligen inte skulle ha, men som var så fin så jag ångrade mitt

ingen-julgran-i-år-beslut och bar in den här lilla skönheten.

Där jag satt och läste om händelser ute i världen och små händelser här hemma

så kände jag hur ljuset ändrade. Det kom så stilla smygande så jag knappt märkte det.

Kände en så svag värme i nacken att jag nästan trodde att det var inbillning men

det var det inte.

Solen, den vackra, väna, bleka vintersolen lyste upp texten i min tidning,

speglade sig i kaffet i koppen och gjorde en skuggkopia av fönstret på väggen

intill julgranen. 

Ljus möter ljus, tänkte jag.

Tidningen vek jag ihop, lade den på bordet och tänkte att det må finnas stunder, dagar då 

nyhetsflödet må tystna. Om inte i världen så i min värld.

Blev sittande en lång stund och bara såg på, njöt och insöp ljuset.

Tänkte på att det är detta vi firar nu när mörkret är som mörkast.

Vi firar ljuset. Dess återkomst.

För någon är det det konkreta ljuset, vintersolståndet, kamelens rygg som bryts.

För någon annan är det ett andligt ljus som kom i juletid. 

Någon kanske älskar mest julens alla juleljus och deras magiska sken.

Oberoende vad man firar, vad som är viktigt för en personligen, finns

där en gemensam nämnare...ljuset.

Ljuset som återkommer. 

Hopp. 

Bekräftelse på längtan. 

Svar.

På tal om längtan. I så många år har jag längtat efter en julgran där belysningen, 

ljusen, skulle få vara i huvudrollen och pyntet vara underordnat. 

Men det har bara blivit ogjort, så länge julgranen pyntades av ungarna

var det självklart att de fick bestämma. 

Sedan har det rullat på.

Men i år! 

Först skulle jag inte ha gran alls, bara en julgren.

Men när det nu blev en ändå

fick den en kostym av pynt som känns rätt för mig.

Enkelt, avskalat, sparsmakat, naturligt.

Något som låter ljuset spela första fiol.

Precis som jag vill ha det!

ÅRETS JULKLAPPSVAKA...

Eftersom vi år för år minskat på mängden julklappar så 

kan en nog inte räkna med att uppfylla julklapps-vakans alla premisser.

Det oaktat satt jag en liten stund nu på kvällen och snurrade in några 

paket i papper och snören.

Tände det tredje adventsljuset och lyssnade på julmusik.

Riktigt mys-all-in liksom.

Nästan så det blev lite för mycket av det goda...nästan.

I år blir det en jul med lite annan sammansättning än vanligt, mer om det senare,

men jag gissar att det kan bli riktigt bra det med! 

Men återkommer till det.

Igår gjorde jag något för första gången. Alltid bra och uppfriskande

med första-gången-grejer.

Jag och min goda kompis samt hennes man blev av med vår 

escaperoom-jungfrulighet på temat:

"Rädda julstämningen"

Oj, så roligt vi hade! 

Just denna escaperoom (med jultema) hittade vi på

Krapi Hovi

Är man ens lite nyfiken på att leka detektiv en timme, 

är man typen som gillar gåtor och att lösa problem, 

boka tid till ett escape-room. 

Det är löjligt roligt!

(Om vi klarade av att lösa gåtan? Hade vi haft två minuter till så; ja!

Stod med sista nyckeln i sista låset då tiden tog slut...så med tanke på 

att vi alla var totala noviser så kände vi att vi med rätt kunde 

känna oss riktigt bra på det vi åstadkom...)

Men tillbaka till idag. 

De flesta av de få klappar är paketerade. De opaketerade seglar ännu 

någonstans omkring i postens rullor och har ännu någon dag på sig att hitta hem.

Sedan skall det bara hittas på verser...

...men det tar vi en också annan dag.

Hundar och katter uppskattar inte verser så värst så 

de får nöja sig med ett enkelt "God Jul" på 

sina paket. 

Aida var först ut med att få sitt paket under julgranen.

Let the Christmas begin!