LJUSETS ÅTERKOMST...

I morse lät jag väckarklockan vila och sov ut. Steg lojt upp och kokade mitt kaffe.

Hunden fortsatte sova nedgrävd i fotändan av min säng, katten låg som en kringla

i korgstolen i köket. Hon gäspade stort och sträckte på sig och spärrade ut sina klor, 

sedan vände hon sig ett halvvarv i stolen och fortsatte sova. 

Kröp upp i soffan med mitt kaffe och morgontidningen. Tände den lilla

julgranen som jag egentligen inte skulle ha, men som var så fin så jag ångrade mitt

ingen-julgran-i-år-beslut och bar in den här lilla skönheten.

Där jag satt och läste om händelser ute i världen och små händelser här hemma

så kände jag hur ljuset ändrade. Det kom så stilla smygande så jag knappt märkte det.

Kände en så svag värme i nacken att jag nästan trodde att det var inbillning men

det var det inte.

Solen, den vackra, väna, bleka vintersolen lyste upp texten i min tidning,

speglade sig i kaffet i koppen och gjorde en skuggkopia av fönstret på väggen

intill julgranen. 

Ljus möter ljus, tänkte jag.

Tidningen vek jag ihop, lade den på bordet och tänkte att det må finnas stunder, dagar då 

nyhetsflödet må tystna. Om inte i världen så i min värld.

Blev sittande en lång stund och bara såg på, njöt och insöp ljuset.

Tänkte på att det är detta vi firar nu när mörkret är som mörkast.

Vi firar ljuset. Dess återkomst.

För någon är det det konkreta ljuset, vintersolståndet, kamelens rygg som bryts.

För någon annan är det ett andligt ljus som kom i juletid. 

Någon kanske älskar mest julens alla juleljus och deras magiska sken.

Oberoende vad man firar, vad som är viktigt för en personligen, finns

där en gemensam nämnare...ljuset.

Ljuset som återkommer. 

Hopp. 

Bekräftelse på längtan. 

Svar.

På tal om längtan. I så många år har jag längtat efter en julgran där belysningen, 

ljusen, skulle få vara i huvudrollen och pyntet vara underordnat. 

Men det har bara blivit ogjort, så länge julgranen pyntades av ungarna

var det självklart att de fick bestämma. 

Sedan har det rullat på.

Men i år! 

Först skulle jag inte ha gran alls, bara en julgren.

Men när det nu blev en ändå

fick den en kostym av pynt som känns rätt för mig.

Enkelt, avskalat, sparsmakat, naturligt.

Något som låter ljuset spela första fiol.

Precis som jag vill ha det!

ÅRETS JULKLAPPSVAKA...

Eftersom vi år för år minskat på mängden julklappar så 

kan en nog inte räkna med att uppfylla julklapps-vakans alla premisser.

Det oaktat satt jag en liten stund nu på kvällen och snurrade in några 

paket i papper och snören.

Tände det tredje adventsljuset och lyssnade på julmusik.

Riktigt mys-all-in liksom.

Nästan så det blev lite för mycket av det goda...nästan.

I år blir det en jul med lite annan sammansättning än vanligt, mer om det senare,

men jag gissar att det kan bli riktigt bra det med! 

Men återkommer till det.

Igår gjorde jag något för första gången. Alltid bra och uppfriskande

med första-gången-grejer.

Jag och min goda kompis samt hennes man blev av med vår 

escaperoom-jungfrulighet på temat:

"Rädda julstämningen"

Oj, så roligt vi hade! 

Just denna escaperoom (med jultema) hittade vi på

Krapi Hovi

Är man ens lite nyfiken på att leka detektiv en timme, 

är man typen som gillar gåtor och att lösa problem, 

boka tid till ett escape-room. 

Det är löjligt roligt!

(Om vi klarade av att lösa gåtan? Hade vi haft två minuter till så; ja!

Stod med sista nyckeln i sista låset då tiden tog slut...så med tanke på 

att vi alla var totala noviser så kände vi att vi med rätt kunde 

känna oss riktigt bra på det vi åstadkom...)

Men tillbaka till idag. 

De flesta av de få klappar är paketerade. De opaketerade seglar ännu 

någonstans omkring i postens rullor och har ännu någon dag på sig att hitta hem.

Sedan skall det bara hittas på verser...

...men det tar vi en också annan dag.

Hundar och katter uppskattar inte verser så värst så 

de får nöja sig med ett enkelt "God Jul" på 

sina paket. 

Aida var först ut med att få sitt paket under julgranen.

Let the Christmas begin!

JULENS PEPPARKAKOR...

Det var en gång en pepparkaksdeg.

En deg som sedan förra året, eller året innan det legat och väntat 

på sin tid i frysens allra mörkaste hörn. 

Vi i det här hushållet hör till den där underliga delen av befolkningen som 

inte gillar pepparkakor speciellt mycket.

Mögelost och annat jox kan rädda det ibland, men pepparkakor 

får inga must-have-känningar hos oss.

Således är det alltså fullt möjligt att finna ett par år gammal 

pepparkaksdeg i frysen.

Jag är på det klara av att det kan finnas släkter, familjer och enskilda personer

som på intet sätt kan begripa en dylik händelse. 

De skakar nog uppgivet på huvudet när det läser sådant här.

En förlorad pepparkaks-själ är jag.

Ja.

Men onekligen kändes det för en, trots allt, relativt medveten person väldigt

fel att slänga bort ett drygt kilo pepparkaksdeg, och att ytterligare spara 

på degen ett år eller två var inte heller ett så smart val. 

Och så finns det en sak med pepparkakor som jag verkligen älskar

och det är doften av nygräddade pepparkakor.

Och så gillar jag lite pysslet - också.

Vi har ju i familjen ändå troget  bakat pepparkakor i alla år då ungarna var små.

Och lite större, ända till för ett par år sedan då.

Inte ens jag har varit sådan jul-maschokist att jag skulle bakat pepparkakor bara för 

att det "hör till". Någon gräns har också jag, så visst har jag njutit av 

både doften och samhörigheten med vilken av mina ungar det nu sedan må vara som 

stått där med blommigt förkläde uppflugen på en köksstol

och med mjöliga händer knådat och stansat fram gubbar, stjärnor och hjärtan.

Visst har jag älskar det. 

Men nu är det en annan tid och jag skulle aldrig satt igång att baka pepparkakor om jag

inte hade fått för mig att städa upp i frysen.

"Fått för mig" är kanske aningen att modifiera sanningen, snarare var jag av nöden tvungen

att försöka göra mer plats i frysen för vissa ingredienser nu till julhelgen. 

Hur som helst, peppardeg fanns och pepparkakor blev det av degen.

Många, många hjärtan. I olika storlekar.

Tillslut var de alla prydligt upphängda på en stång och avgav sin stilla doft

av pepparkaka på glasverandan. Hur mysigt som helst att komma hem till det! 

Jag var riktigt stolt över min fantastiska idé och myste i kapp med tomten.

*

Men säg den glädje som varar? 

Är det kallt ute är en sk kall glasveranda...just kall.

Är det regnigt och fuktigt ute är en sk kall glasveranda...fuktig. 

Fukt och pepparkakor är inte den bästa av kombinationer.

I förra inlägget lärde vi oss att datorer och fukt inte funkar så bra.

På det sättet är pepparkakor och datorer lika.

Pepparkakorna blir rätt snabbt mjuka och mosiga i sin konsistens 

och när det sker så tar tyngdlagen vid och liksom får pepparkakorna

att som värsta Houdinis krångla sig ur snörenas grepp och

kraschlanda ner i den julröda bordduken. 

De tygsta gav upp först, helt enligt Isaac Newtons tankar och 

funderingar, och i skrivande stund är de bara de tunnaste och minsta som 

hänger kvar och försöker hålla uppe illusionen

av en...av en....av....en...

Pepparkakehjärtparrad?

På en glasveranda med alldeles för hög luftfuktighet 

för pepparkakornas bästa.

*

Men hej....jag har ingen pepparkaksdeg kvar i frysen numera.

ETT TAG SEDAN SIST...

...eller glad första advent liksom! 

Just idag är jag synnerligen glad att jag inte hör till de som behöver förtjäna 

på sin blogg utan att jag sällar mig till den glada skara bloggare som bloggar för sitt

egna höga nöjets skull.

Skulle det inte vara så hade jag blivit utan ost på brödet ett tag nu...

...så här lång paus från bloggen har jag nog aldrig haft innan! 

Dessvärre var det frågan om en synnerligen påtvingad paus.

Jag måste erkänna att jag, under min tid i ofrivillig radioskugga, 

saknat att få babbla ut om allt och inget här på bloggen.

Hur det nu sen blev såhär?

Allt är nämligen lillajulens, eller första adventsöndagens, fel.

Det hade varit full rulle på jobbet hela veckan och helgen hade jag 

tillbringat på kurs och kvällarna hade gått åt till att skicka iväg foton till ett 

fotoprojekt så när jag äntligen efter en tuff vecka landade i mitt älskade soffhörn 

med datorn i knäet så skedde det som man helst inte vill skall ske.

Ja, han jag delar kylskåp med ville pigga upp min slitna uppsyn med en 

rykande - och rasande god - glögg. 

Hade jag varit mer alert, hade glaset varit mindre hett och 

suttit bättre i sin metallbehållare så hade jag kanhända klarat

det hela med elegans, men nu blev det inte så...

Resten är historia. Vissa av datorers huvudkomponenter uppskattar

tydligen inte fukt. Kladdig, och het, fukt i form av glögg är...uppenbarligen rena dödens.

Nåväl, behöver knappast säga mer varav detta avbrott i bloggosfären?

Med detta vill jag påminna; spara regelbundet allt från datorn på externa 

hårdskivor, i moln på digi-himlen, varsomhelst,  bara det finns en backup. 

En olycka kan, av allt att döma, vara framme precis när som helst!

Men nu är jag alltså med dator igen - och allt (eh...nästan allt) viktigt är välbehållet

och i gott skick inkört på denna nya plåtlåda. 

Så ja, en fullt legitim orsak att vara frånvarande ett tag och för de som 

undrar om jag åstadkommit en massa nyttigt och vettigt under tiden utan 

inter-nätet så är svaret....nå nä.

Men en bok eller två (extra) har jag fått läst. 

Så på det sättet har det hela kanhända ändå en positiv sida.

Kanske?

Men ja, jag hade alltså inte fått en pepparkaka i luftstrupen, 

ingen sköldpadda i huvudet, inget drama alls.

Bara drabbats av en dator som ogillade glögg. 

PRECIS INNAN SNÖN...

Hade ledig måndag idag och passade på att få sådant fixat här hemma som har 

blivit lite på hälft på grund av tidsbrist.

Bland annat målade jag en vägg vid vårt matbord. Otroligt nog har jag stört mig på att den var 

vit, jag gillar ju vitt så där i allmänhet, men just där bakom den inbyggda soffan har jag 

känt att det behövs något med mer färg. 

Tycker att det är svårt att hitta de där riktigt fina, i mitt tycke fina, sparsmakade, 

bleka, jordnära nyanserna i toner som går i blågrått, grönt och orange.

Det blir lite för mycket pigment i min smak.

Nå, väggen är målad nu och helt okej blev det, även om jag hade valt ha en

ännu mer blek version av samma nyans.

Man kan ju alltid måla om, så tänker jag.

Men det får bli till efter nyår. Tills dess kommer det nu att vara full rulle

och hemmasysslor och -pysslor får bli lite i bakgrunden.

Plockade också in mitt foto-tält, ett camouflagetält ursprungligen tänkt för jägare, 

men funkar lika bra för oss naturfotointresserde. 

Bara det att jag inte haft så mycket möjlighet att sitta där under dygnets 

ljusa timmar. Det var i sista stund jag plockade in det. 

I skrivande stund vräker snön ner, och det tyngd hade nog inte tältbågarna klarat

av. Redan nu hade de tagit lite stryk av höststormar och regn, så det blir att lappa

lite inför följande gång jag riggar upp mitt fotogömsle. 

Ja, nu är det så vitt och vackert därute. 

Längs växthusets fönster växer en stjärnklematis,

Clematis fargesii 'Summer Snow'

vilket är en riktigt trevlig ny bekantskap.

Den har växt som en galning nu andra sommaren sedan plantering, 

och än har den kvar sina gröna blad. Jag älskar dess vilda

framfart lite över allt. Jag gillar också att den är lite

anspråkslös i sin blomning. Med denna växtkraft och 

stor-gräddig blomning kunde det bli lite - väl mycket?

Jag skall absolut plantera ett par av dessa nästa vår vid sommarstugan

där den är just lagom anspråkslös för att smälta in i 

skärgårdsmiljön där.

Förmodligen tuff nog också för att klara det lite utsatta läget också.

Ja, åh...här sitter jag och planerar nästa sommarens planteringar

alltmedan stora snöflingor dalar ner på grenarna utanför mitt fönster.

Vitt är vackert. 

Fast inte på väggen som jag just målade.

Den har mer färg nu.