VÅR...eller ERROR 4....

Bild från igår kväll.

Men kunde vara från idag. Även i skrivande stund dalar små snöflingor ner.

Det känns onekligen lite, eh, ansträngande! 

Visst blir det ju en vår, och en sommar i år också.

Och visst är det galet synd om mig som är en sådan där värmeälskande person,

men i ärlighetens namn är jag snäppet mer orolig 

om de där stackars varelserna därute som i detta kalla skall

reproducera sig och få till det där med familj och ungar och hela den cirkusen.

För dem, och pikilite för egen del också, hoppas jag det är slutsnöat snart.

OM ORD...

Det snöar utanför mitt fönster. Det är maj, Frankrike har fått en ny president. Kaffet i koppen har kallnat för länge sedan, jag borde gå och koka mig kopp till. Fingrarna vilar på tangenterna, de vet inte riktigt hur de skall dansa idag. Det är så ibland när man skall ta och skriva ihop något. Då är ett blogginlägg ett bra sätt att väcka upp skrivlusten. Så är det för mig.

Ibland har jag funderat på varför man bloggar? För faktum är att de flesta som skriver blogg lever ett rätt alldagligt liv och egentligen inte upplever så mycket som borde kliva över nyhetströskeln. 

Och ändå gillar vi att läsa dessa vardagsberättelser? Får vi vara nyfikna av oss utan att egentligen vara det? Varför återkommer vi till vissa bloggar igen och igen även om innehållet kanske inte uppfyller något egentligt behov hos oss, svarar inte på några frågor. Och vad är det som får oss bloggare att fortsätta blogga? År efter år, fast kanske inriktningen på bloggen ändrat sju gånger om och innehållet i inläggen börjar bli upprepningar av det man redan skrivit om innan. Ibland flera gånger. 

Bloggtorka, det har väl alla som skriver blogg råkat ut för både en och annan gång. Man vill skriva, men har egentligen inget att skriva om. Varifrån kommer då lusten, behovet, längtan att få sätta sina ord ner på pränt för vem som helst att läsa. Vem som helst eller ingen? Orkar någon läsa bloggar längre, eller är vi bloggare bara en envis skara ordälskande kulsprutor? 

Kanske jag talar mest för mig själv? Min blogg har ändrat inriktning ett par gånger, jag har minsann upprepat mig, både en och annan gång, men jag älskar att skriva blogginlägg. Om allt och inget. Mest inget. 

Jag skulle önska att jag kunde bli en bättre ordbrukare. Antar att det enda sättet att nå dit är att bruka ännu mer ord. På alla tänkbara sätt. På samma sätt som en idrottsgalen inte kan låta bli att fysiskt ta ut sig, som en missbrukare inte kan låta bli sina droger, som en förälskad inte kan låta bli att le. På samma sätt kanske vi ord-brukare inte kan låta bli att bruka ord. Om och om. 

Nja, nu är det nog dags för mig att bruka mina ord på annat än bloggen. Men än en gång hjälpte den mig att släppa ut orden. På det sättet älskar jag också min lilla blogg. Blogga mer gott folk, släpp orden fria. 

I DET GYLLENE LJUSET...

Axlarna värker efter en dag framför datorn, den gamla kökssoffan och 

köksbordet är inte den bästa lösningen ur ergonomisk synvinkel, men

än är det för kallt att sitta ute på verandan där ställningen blir bättre.

Men jag har fått mina anteckningar renskrivna. Jag är nöjd.

Sträcker på mig och går för att värma bastun. 

Som så många andra så älskar jag 

rofylldeheten i att bära in ved, raspet från tändstickan och se den

lilla lågan växa till sig och omfamna vedträna. Känna

doften av den tilltagande värmen i bastun och lyssna till eldens ljud.

Solen börjar sakta gå ner när bastun är klar. 

Vinden från havet är kall och får huden att knottra sig

när jag stiger ut ur bastun. Än är det inte sommar.

Annat än i ljuset.

Sätter mig en stund nere vid stranden, det mojnar, vågorna blir mindre och mindre.

Slappnar av i axlarna och andas djupt.

Tärnor och måsar dyker i viken och tar sig ett kvällsmål. 

Jag hörde tidigare på kvällen att svalan, den som bor underbryggan, har kommit.

Viskar till den; hoppas du inte kom för tidigt - det har utlovats många kalla dagar än.

Medan jag sitter där får jag syn på ytterligare en av vikens invånare.

Skäggdoppingen är tillbaka. 

Snart är alla här, tänker jag. Och allt börjar om igen. Som alla år.

Svanarna träter, som alltid - tre är en för mycket. 

Småningom kryper mörkret, och nattkylan, intill mig.

Jag går upp tillbaka till stugan, till värmen därinne.

Känner mig avslappnad, nöjd och mjuk.

I det enkla, gyllene ljuset, finns friden.

Bara att ta för sig.

MÖTE I SKOGEN...

I går kväll gick jag en sväng i skogen vid skymningen.

Jag är riktigt kass på att känna igen fåglar på sin sång, så tänkte att jag skulle

öva upp mig lite. Det gick väl sådär.

Som det så ofta händer när jag går i skogen så går

jag plötsligt helt i egna tankar och vad inte speciellt

fokuserad på vem som kvittrade i träden omkring.

Kanske för att det inte var så mycket kvitter ändå. 

Tack för det kalla vår! 

*

Skulle precis vända hemåt för det hade blivit ordentligt skumt i granskogen.

Så plötsligt står den där framför mig och knäpper med öronen.

Älgen.

En stund stod vi och glodde på varandra, innan den

lugnt vände rumpan åt mig och förvann in bland granarna.

Jag gick hem.

Det var ett trevligt möte! 

ÅRETS FÖRSTA GRILLKORV...

Den är magisk. Det vet vi alla. Och att äta ute första gången. Det är också magiskt! 

Men innan vi är där så får vi lov att backa lite. Vi tar det här med kol först.

För ett antal år sedan började min exkollega med kolning i mila, 

en urgammal tradition som mig veterligen ingen annan i Finland sysslar med.

I fem års tid nu så har de varje år tänt sin mila och tillverkat kol.

Jag skall inte gå in på ett område jag inte (än) vet så mycket om så bäst att 

ni läser mer om kolmilning HÄR på Malmbacka

Rysligt intressant! 

Jag skall absolut vara där i höst när kolmilan tänds.

Tills dess får jag nöja mig med att tända årets första grill med äkta inhemsk Malmbacka-kol.

Vi som bor och rör oss i Västra Nyland har ju tur för det är i Snappertuna Malmbacka ligger.

När jag körde förbi för att plocka upp min kol-påse, så hade jag tyvärr lite 

tight tidtabell, men när den här påsen är slut, så återkommer jag och tar minsann

lite bättre tid då för att hinna gå natur-/info-stigen på Malmbacka 

som snabbt kikat verkade jätteintressant!

Jag återkommer till det! 

Men idag var det som sagt grillöppning. Något blygsam sådan, men dock.

Gubben och jag sammanstrålade på stugan för ett dygns semester och 

forstätter sedan åt olika håll igen. 

Och ja, det är min soyakorv som ser ut som om den hade fått jobbiga utslag,

 medan gubbens 87% kött-korv inte ens att börjat inleda 

sin mognadsprocess. 

Skall bara komma ihåg att inte slänga dem på grillen samtidigt nästa gång...

Och jaaaaa...vi käkade ute första gången för i år! 

Det var friskt, ja. Det var nästan litelite varmt, ja. Och alldeles underbart

att igen återuppleva doften av grill, känslan av sol och (lite) värme

och ljudet av vågor och skränet av måsar.

Nu blir det bara bättre och bättre och bättre...

Och just det ja! 

Gräslöken har kommit upp i odlingslådan! 

Bara det liksom!