Innerst inne gillar jag vardagslunken rätt bra.
Den blir som en sådan där bekväm tröja som man
märker att man oftast väljer från tröjlagret.
Favoriten helt enkelt.
Den där sköna, lite nedgångna, skon som foten så lätt
glider in i och precis ligger sig tillrätta i.
Och tur är väl det? Att det inte är vardagsskon som skaver?
Sedan är det väl bara att konstatera att vardagen ju
inte är så där oliiidligt spännande precis. Inte alla gånger.
Sitter och grunnar om jag skall koka mig en
kopp espresso eller bara nöja mig med pulverkaffe.
Sådana funderingar. Viktiga beslut.
Det är stilla i huset, bara tvättmaskinen malar på i sitt hörn
i köket. Det är ett skönt vardagligt ljud; vatten fylls på, trumman snurrar
runt, runt, runt. Paus. Så åt andra hållet. Paus. Vatten pumpas ut.
Och så börjar det om från början igen.
Jag borde börja fundera så smått vad jag skall packa
i min kappsäck. Skriva listor.
Jag älskar listor.
Att jag sedan inte alltid ens använder mig av dem,
inte så där effektivt i alla fall, är en annan sak.
Men listor skall det vara. Det ligger något mentalt skönt
i att lista upp saker.
Saker att göra, saker att ta med. Saker som inte får glömmas.
Bara det att jag har en sådan där "saker-som-inte-får-glömas"
säger sitt om hur jag sedan inte alltid är så
systematisk med mina skrivna listor.
Men de skall göras, skrivas, tänkas till.
*
Mitt apelsinträd har nog dött. Kvistarna spretar
torra och nakna, och de små, små citrusarna hänger
skrumpna kvar på grenarna. Det är en lite sorglig syn.
Hade hoppats att den skulle klarat vintern.
Men här är mörkt, och för varmt alldeles för länge.
Men den får nog stå kvar tills jag kommer hem igen.
*
Kokade bara pulverkaffe, det är mer vardag i den smaken.
Det doftar tidig morgon på kontoret. Jag kokar alltid en kopp
pulverkaffe när jag kommit till jobbet vid åtta-snåret.
Det är således också en vardagsdoft i allra högsta grad.
Ett bra sätt att ta emot vardagen på.
Det där med pulverkaffe.
