...började man bygga Åbo slott.
Tänk att det skulle dröja så här länge innan jag hann besöka platsen.
Men dit styrdes stegen en regndisig måndag.
Hade tänkt att platsen skulle krylla av människor.
Många som börjat sin semester och när vädret var som det var, regnet som kom och gick,
så trodde jag andra tänkt som jag.
Men det var gott om utrymme på borggården.
Och inne i borgen likaså.
Det var nästan magiskt att få stå där ensam i de hundratal år gamla salarna.
Ta sig fram i de stundvis smala gångarna, uppför de branta stentrapporna.
Jag hör till dem som helhjärtat välkomnat de där elektroniska guider som man
numera hittar nästan överallt. Som möjliggör att man kan få sig en guidad tur
i egen takt.
Visst, jag har några gånger gått live-guidade turer där guiden varit en gudabenådad
berättare, en tur som varit rena rama njutningen i berättarkost. Men oftare
har guiden varit en mellanmåtta eller ännu värre.
Gruppen har varit stor, man varken hör eller ser ordentligt.
Alla vill stå där framme i första led och det blir lite knuffandes i
all artighet, förstås. Men ändå ett knuffande.
Någons barn börjar gråta. En man får en hostattack.
Och man hör inte.
Och om man vill stanna och titta på något lite extra, så kommer man
att missa infot om nästa rum.
Nej, jag välkomnar så de där digitala guiderna.
De må vara lite torra i sin berättar-ton, men jag kan knäppa på och av i min egen takt.
Hörlurarna stänger ute andra ljud.
Upplevelsen där i slottet eller på museet blir mer privat på något vis.
Jag tycker det är skönt.
Eftersom jag ofta släpar på min kamera, så gillar jag också den möjligheten att stanna och fota
något jag vill utan risk att missa något då jag behöver vänta att gruppen gått vidare.
Just den här gången hade jag kameran med för att testa ljusstyrkan i ett av mina objektiv.
Gamla slott är ett ypperligt ställe att göra det på.
Det finns inte så mycket ljus där inte.
Och det där svaga ljuset gör ju också att alla små miniatyrvärldar blir så levande.
I slutet av slottsturen fanns som ett dockskåp av hela slottet, fullt
med aktivitet i alla rum och på slottsgården.
Hade lust att krypa in och leva där i slottet en tid.
En dag eller två i 1500-talet.
Tänk om man hade den möjligheten?
När jag stod där och kikade in på miniatyrerna i det skumma ljuset,
blev plötsligt slottet så mycket mer levande.
Det blev liv i de nu så kala stenväggarna.
När vi kom ut på borggården var den fortfarande lika tom.
Lika öde, men för min inre syn kunde jag höra slamret av vagnshjul,
höns som kacklande sprang undan. Någon som hostade
och ett barn som ropade. En kvinna som
fnittrade till. Lukten av alla dessa människor
fanns där. Trängseln.
Det är underbart att kunna fantisera.
Visst är det?
