ÖVERSVÄMMAS AV TYSTNAD...

Söndagsmorgon.

Jag vaknar av att en geting förirrat sig in i sovrummet. Det är inte så konstigt.

Här på stugan sover jag alltid med fönstren öppna på vid gavel ut mot havet.

Ligger och lyssnar. 

Fågelkvitter och tystnad.

Det kan vara så, på en och samma gång. 

Att det kan vara så tyst att det enda som hörs är småfåglarnas kvitter från 

skogen intill.

Känner hur min själ mår bra av att 

översvämmas av denna tystnad.

Stiger upp, det är kyligt i rummet, golvplankorna känns svala mot bara fötter.

Det är inte så konstigt, natten har varit sval. Än känns havets kylande verkan

här ute på klipporna. Drar snabbt på mig ett par mycket slitna collagebyxor , en noppig tröja och

sticker fötterna i ett par tovade tossor.

Kokar kaffe och sätter mig ute på klipporna och bara är.

Tänker att än är det inte dags för morgon dopp. 

Istället blir jag sittande en god stund och bara andas stilhet.

Blundar och tänker att det är här meditations ursprung är.

I just den här stunden. I den här tystnaden.

Jag behöver inte anstränga mig det minsta för att låta

tankarna flyta fritt, komma och gå, flyga in och ut i ett behagligt flöde.

Det känns skönt i kroppen efter gårdagens arbete att breda ut 

morsdagsgåvan, sandlasset. 

Lite styv i lederna är jag allt. Blir medveten om att jag

slarvat med min yoga en längre tid. 

Det blir så ibland. Man kommer in i en annan rytm i livet och 

så tar det sin tid innan alla delar liksom hittar tillbaka till sina platser.

Jag bestämmer mig här och nu att ge mig själv mer yoga igen.

Och längre promenader.

*

Och bättre kaffe.

Billigt, dåligt nescafé är ingen höjdare! 

Men det går. 

En söndagsmorgon vid havet där man 

får översvämmas av tystnad och 

själen blir matad av det den mår så bra av! 

BÄSTA VÄNNER...

...jag är så omåttligt stolt över det fina lynnet som min hund har.

Jag kan inte säga annat! 

Med stoiskt lugn har hon tagit emot den nya varelsen i familjen.

Kanske till och mer lite mer än så. Hon har nog öppnat sin famn för en

som behöver värme och trygghet.

Skulle människorna vara lika varmhjärtade...

Cajander växer så det knakar - inte undra på med den mängden mat som han 

smäller i sig under en dag. 

Faktum är att han äter ungefär lika mycket som min hund och katt - tillsammans 

under en dag! 

Min respekt för fågelföräldrarnas mat-rally med mat till ungarna har tagit

helt nya dimensioner när jag får ha matburken till hands stup i kvarten.

Många frågar hur det är med nattvak? 

Men nej, han sover gott hela natten, så på det sättet känns 

det inte att det finns en baby i huset...fniss.

Men de här två alltså.

Oskiljaktiga är de.

LJUVT ROSA...

...i stugans rabatter.

Jag hade ju inte hjärta (och ork, om man skall vara helt ärlig) 

att gräva upp alla bergenior så de fick nu sen bli kvar i rabatten.

Jag kör lite med den där tanken att de ju faktiskt härstammar från mitt

barndomshems trädgård så ja...de är kvar. 

Och kanske de nu inte är så tokiga ändå?

Och så kom det sig att de stora bladen som bergenian har

fick sällskap av små,små,små blad av rosa brudslöja.

Och det blev lite ljuvt rosa och fint i rabatten.

Jag tycker så om rosa här ute på stugan.

Det är något med det svarta huset, 

dess ruffa stockar som ger en sådan skön motvikt 

till det rosa fladdret.

*

Och nu...nu fladdrar det till i mina ögonlock så till den grad att 

jag skall krypa ner mellan lakanen.

Och se på en riktigt äkta spökhistoria film.

Det var en tid sedan...

...huuu!!! 

PLANERINGSMÖTE MED CAJANDER...

...jag brukar försöka ha ett planeringsmöte med mig själv lite nu och då.

Så där i början på veckan känns det bra att få struktur på allt som är på agendan.

En (o)vana jag släpat med mig från diverse arbetsplatser. Men funkar för mig.

Nu har jag varit däckad i förkylning några dagar, så det blev att ha måndagsmorgonsmötet 

med mig själv först idag, onsdag.

Eller själv och själv. Cajander höll mig sällskap.

Och sällskaplig är han så det räcker! 

Fick fösa undan honom från tangentbordet ett antal gånger innan han nöjde sig med

att krypa ihop bakom skärmen.

Än får han vara nätterna inomhus, men dagarna är han ute.

Så snart blir det dags att gå ut, men först skall vi ha ett morgonmöte.

Cajander och jag.

Sen kan det hända att det är lite svårt att hålla tankarna samlade på det man

borde när man känner att man har blickarna på sig så att säga...

Men i det stora hela så växer Cajander så det knakar! 

Den som undrar vad det är för mjäll han har i fjädrarna, så är det det där

röret som skyddar vingarna hos fågelungar som börjar falla av i stora och mindre sjok.

på bilden ovan ser man dem tydligt på höger vinge.

Och som det är med de flesta ungar...vid något skede börjar man nucka och

ögonen börjar gå fast hur man än försöker hålla dem öppna.

Kanske jag nu kan slutföra mitt planeringsmöte utan större avbrott...hih.

Ha en skön onsdag hörni gott folk.

Solen skiner och det kan väl knappast bli bättre än såhär?

SMÅ SMÅ VACKRA TING...

...och väldans praktiska.

Jag tror att jag mer eller mindre under hela mitt vuxna liv haft någon form

av röd tråd genom det mesta som gäller hur jag vill leva, vad jag väljer att 

skaffa mig och hur jag vill att mitt hem skall se ut. 

Den röda tråden har nog varit att i mån av möjlighet alltid kombinera

skönhet i ting med det praktiska.

Och undvika plast så långt det går.

Och så det därtill att dessa ting, som helst är sådär vackra, också 

har en funktion i mitt hem, i mitt liv.

Visst finns det pynt för pyntets skull, men faktiskt rätt lite.

Det mesta används.

Och det som används får gärna vara vackert.

Som här...en suddig bild över ett stilleben på vedspisen.

Och ändå ett synnerligen levande sådant.

Jag använder brödspaden.

Jag använder också flaskborsten som syns lite dåligt.

För jag använder också glasflaskan. 

Jag använder också ljussläckaren. Ibland tycker jag att det blir så 

rökigt att blåsa ut många ljus, så då föredrar jag att använda släckaren.

Och så dammvippan.

På riktigt! 

Jag älskar dammvippor.

Bara den där känslan att få gå omkring inför en städning och 

dutta lite här och lite där som man annars typ aldrig "dammar" 

Dammvippan är så fin i sina rörelser så man kan damma bland det 

finaste och sköraste utan att röra en fjäder.

På annat än självaste dammvippan, vill säga.

Men jo.

Jag älskar dammvippor! 

Finns inget vackrare och roligare att städa med.

Och jag menar det! Testa! 

Sen har vi de där glasklockorna som var så populära i inredningen för några år sedan.

Eftersom jag ju tyckte att de var - och är - vackra på många sätt,

så har de nu faktiskt fått en funktion också.

Kanske något de alltid längtat efter. Att vara till nytta också.

Och sådant gillar jag som sagt.

Nytta med nöje med skönhet för öga och själ.

Och ja...katten ja.

Hon är absolut den största skönhet en gård kan ha.

Och medveten om det. Det är hon.

Men visst, även hon gör nytta.

I morse hittade jag igen en samling möss framför trappan.

Och ja...jag gillar nog skarpt mina vackra ting.

För de gör min lilla vardag lite vackrare.

Och när praktiska ting är vackra och vackra ting är praktiska.

Då blir det liksom en balans som känns. 

I det man ser och i det man gör.

Man är i vardagens skönhet på ett naturligt sätt.

*

Tänker ibland att för många som inte har detta behov av skönhet omkring sig kan

denna ständiga längtan efter det vackra verka underlig och konstgjord.

Jag vågar påstå att för oss som har denna längtan i själen på något vis, 

är det inte alls konstigt. Det är lika naturligt som att längta efter frisk luft, 

en skön bastu efter en arbetsvecka, en god middag, en träff med någon man saknat.

Det handlar om att hitta hem på ett plan.

Det finns de av oss som bara känner oss hemma där det är vackert.

Är det sedan en gåva eller en förbannelse....det tar jag inte ställning till här.

Men om man har den längtan. Då vet man precis hur det känns när man hittat rätt.

Och för mig är det ultimata YESSSS!!! när jag lyckas kombinera det

vackra med det praktiska.

Då känner jag att jag "vunnit" på flera plan.

Jag slipper ha fula, och onödiga, ting i mitt hem.

Och jag kan, tack vare vardagstingens skönhet, njuta av att göra även de 

mest trista sysslor. Som att städa till exempel.

Så länge leve dammvippan! 

***

Och katten!