...det är ro i mitt kök i kvällningen.
Men jag är skrynklig i mitt hjärta av, om inte oro direkt
så en sorg över de av mina ex-kolleger som idag fått
höra att de måste gå, lämna sin arbetspost som ett
resultat av de samarbetsförhandlingar som förts på min förra
arbetsplats. Jag steg av det samma tåget frivilligt, för en tid sedan,
för jag kände att det inte längre var en plats för mig,
och att jag inte längre kände mig hemma där.
Och att jag inte hade något längre att ge. Inte där.
Det har jag inte ångrat.
Men det är en helt, helt annan sak att inte kliva
av tåget frivilligt.
Man blir liksom kastad ut i gruset i farten
och det gör ont. Man får både blåmärken
och skrapsår, endel får frakturer som kanske aldrig läks.
Det är annat än att stiga av på en perrong.
*
Så min tanke är onekligen väldigt starkt hos alla dem ikväll.
Som sitter i sina kök i kvällningen och undrar...
....vad sjutton nu då?!
Till alla dem skulle jag vilja viska stilla - det finns ett liv
utanför just det jobbet som man förlorat.
Vi bär alla på kunskap, på någon begåvning, på ett mod vi inte
alltid känner att vi besitter, som vi inte visste att vi hade,
som vi inte riktigt vågat lita på.
Men tro mig, det finns.
I precis varenda en av oss.
Vi behöver bara hitta tilltro och tro på oss själva.
Efter att man förlorat sitt jobb som en följd av samarbetsförhandligar så
är det naturligtvis helt, just naturligt, att känna sig..."värdelös" är ett av
världens fulaste ord, men ja...man kanske känner så.
Just då?
Och ändå är det absolut det sista man skall känna!
För:
Varenda en av oss bär på något kunnande som vi aldrig på riktigt gett
en chans eller utrymme att utvecklas och möjlighet få blomma fritt.
Jag tror bestämt att alla bär på det. En dröm. En tanke. En vision.
Något som man aldrig riktigt haft tid
att utveckla, något som man ändå älskar att göra.
Något man brinner för.
Hur litet det fröet än känns nu så finns där alltid en
möjlighet att fröet får utvecklas till en planta, till en växt, till en blomma.
Ge näring åt det fröet, mata det, rå om det, vårda det.
Ge det all din näring och all din kärlek.
Och all din tid.
Jo, jag vet - det är lätt för mig att säga som hoppade av frivilligt, det
är ändå något helt annat.
Någon kan till och med tänka - vad vet jag om saken?
Jag vet bara det att när man släpper taget om något som man
varit fast i, är det sedan ett jobb, ett förhållande eller annat
så händer något när man faktiskt vågar släppa taget och vända blicken framåt
istället för att försöka sträva bakåt till något som glider bort från en
och som man vet inte är något man kan förankra sig i igen.
Medan man flyter runt i sin nyfunna frihet, som en god vän till mig
beskrev tillvaron efter en uppsägning,
så varvas känslorna ofta mellan melankoli, hoppfullhet, lättnad (ovanligt ofta)
och ängslan och besvikelse, tilltro och hopp.
Jag tror alla mer eller mindre hamnar in i en centrifug som kastar en in i
känsloregistrets alla nyanser.
Det är väl mest naturligt och logiskt att det är så?
Jag skulle så vilja ta alla dessa mina ex-kolleger, som
idag fått lämna tillbaka sin nyckel, i famn och
ingjuta en alldeles ny tilltro till det kunnande som de alla
bär på och har inom sig.
För alla vi, vi kan så mycket mer än det vi fått lön för.
Den tanken vill jag plantera i alla dem som
nu behöver tänka om.
För kunskap - det tar ingen någonsin ifrån oss - så är det bara.
Och vi har alla en underbart brokig och vackert färggrann skala
av varierande kunskaper.
Som ränderna i en trasmatta - eller i pälsen på en lurvig katt.
*
Och ni som läser och känner och vet.
En alldeles speciellt varm kram till er.
Vet ni - livet bär.
Jag vet.
