SÖNDAGS-VARDAG...

Jag gillar alldeles förfärligt mycket det här med vanliga dagar.
Vardag eller söndag, det kvittar. 
Men sköna, okomplicerade dagar är bara...alldeles underbara! 

På det sättet är jag en enkel människa.
I många bemärkelser kanske. Eller förmodligen.
Nå, hur som helst.

En simpel, enkel söndag med snöfall som dagens stora nyhet,
är vad jag har att bjuda på idag.

I övrigt inget nytt att komma med.


Ibland tänker jag hur underbart skulle det inte vara om alla människor 
faktiskt någon gång skulle dokumentera sin vardag.
Vilken skattgömma för framtida forskare och folkloristiker. 

Själv trivdes jag mest i köket idag.
Bakade knäckebröd. 

Och rörde ihop några goda röror. 




Och tänkte att det här minsann inte var en söndag som kommer
att gå till historien som något man behöver minnas.

Men för den delen var det absolut inget större fel på söndagen.
Den var bara just så där vardags-söndagig då inget alls
hände som fick någon att höja på ögonbrynen.
Ingen rynkade pannan eller uttalade sig åt ena eller andra hållet.

Med andra ord en fasligt slätstruken söndag.

Och vet ni - sådana behövs nog också.

För med det perspektivet så kommer morgondagens
måndag att kännas hur intressant som helst.

Om man tänker så.




HEMMA IGEN...

...från Stockholm 
och härligt uppladdad med vår-feelis från Formex-mässan.
Även om de egna tulpanerna i vasen fått sig en liten törn 
då de blivit kvarglömda *hosthost* på en spis som det eldats i 
då kölden därute knäppt i knutarna med -25 grader 
så är det ändå känslan av löftet om en vår som finns på ytan hos mig.

Personligen är det inte så mycket graderna som ljuset som spelar in.
Bara det finns ljus, så är det okej med ordentliga köldknäppar.

Och ljus...ja det kan ju tolkas på olika sätt.

Och i min mening så menar jag de båda.
Både ljus som i form av stearin men framför allt ljus som i form av naturljus.

Sol eller inte. Men ljuset är tillbaka. 
Och jag välkomnar det så!

Jag älskar långa promenader i vintervind som får kinderna att glöda och
hundar att efteråt nöjt skrynkla ihop sig på sina fårfällar. 

Käkar med familjen en glödhet lasagne av spenat och
kriminellt mycket ost. Häller upp ett glas rött, tänder ljus.
Lyssnar på Jackson Browne och bara är sådär skönt
och på något äkta vis i det där nuet man så talar om.
För det finns inte så mycket annat just nu att vara i.


Slänger upp lite små-utmattade mäss-fötter på den marockanska "puffen" som
förutom att den är en gudomligt skön pall också gömmer våra extra täcken.
En sådan här puff sväljer glatt fyra tunnare täcken i väntan på övernattande gäster.
En både vacker och på flera sätt praktisk sak att ha.
En "puff".

Och så...jag brukar sällan o-oooa för något märke eller så.

Men nu bara måste jag! 
(och nix, det är ingen reklam - de vet knappast att jag är och finns, 
än mindre att jag bloggar om 
en kameraväskan i fråga....)

För en tid sedan köpte jag mig en ONA-väska
i hopp om att kunna kombinera
handväska och kameraväska i en och samma.

Och för mig har den här väskan uppfyllt typ alla mina 
förväntningar. Och lite till.

Precis lagom som handväska, rymmer min kamera med norm-objektiv.
Kan klämma in ett litet zoom om skulle behövas. 
(obs! Litet).

Men framför allt - den här väskan är något av det mest bekväma
i väskväg jag varit med om efter ryggsäck.

Och jag tycker så om hantverket i väskan.
Det känns äkta genuint. 

Så att också en väska kan faktiskt kännas som om man är
"hemma igen" genom att tillföra något som man
inte visst hur man klarat sig utan - innan.

EN SVÄNG VÄSTERUT...

...med risk för lite inflation på Helsingfors-bilder, så klämmer jag till
med ännu en.
Och dessutom en riktigt klassisk sådan.

Mer typisk Helsingforsbild än den här finns knappast! 
Och varifrån knäpper man den.

Jo, från Silja- färjans akterdäck förstås.

Hur många gånger har man inte rest med dessa båtar västerut,
men aldrig att jag tänkt på att faktiskt ta en bild! 

Men nu har jag då alltså också tagit Den Klassiska Helsingfors-bilden.
Och visst är den fin? Vår lilla, vackra  huvudstad.

Men ja, nu är jag alltså i Stockholm.
Gått runt på mässa nu så fötterna blöder och 
huvudet är ovalt av intryck och nya tankar. 
Det är bra! 

Det känns skönt att vara "tillbaka" i det jag jobbat med
tidigare, för länge sedan.
Känns som att vara hemma igen lite.

Och när man nu engång är i Stockholm och 
till och med lyckats släpa med lillungen så blir det lite
härligt turistandet i morgon innan vi flaxar hemåt på kvällskvisten.

Nytta och nöje.
Man tackar och är mycket nöjd med tillvaron.

Och passa på att njut lite av era fina huvudstäder - var ni än är.

Och KRAM förresten! 
Internationella Kram-dagen till ära! 

ETT VINTRIGT HELSINGFORS...

test av en cyklist på åker
...det kom sig väldans lämpligt att jag fick ett uppdrag att fota
bilder från ett vintrigt Helsingfors till ett senare projekt.

Inget man behöver be mig två gånger om så när solen skiner just så där fint, 
snön gnistrar och i kalendern står det söndag och inga aktiviteter 
eller o-aktiviteter inbokade så är jag redan ute i bilen.

På vägen in till stan finns åkrar där man dragit skidspår kors
och tvärs - vilket osökt påminner mig om att jag
nog i år skall skaffa mig ett par bra skidor.
Eller i alla fall skidor. Och en mössa.
En bra mössa.

Jag har ju gillat att skida, även om det var något årtionde sedan. 
Men i år skall det bli en nytändning på den fronten.

Och cykla! 
Jag längtar redan nu efter våren och att få slänga (no jo, ni vet) kameran
i korgen och trampa iväg.

Jag hann knappt tänka den tanken till slut innan jag fick syn på den här
ivriga vinter-tramparen, så ivrig är jag ändå inte...
Det är faktiskt -15 grader därute!
Lite mer som att det kunde finnas en liten risk att min cykel skulle
gå samma öde till mötes som den här.

Fast min cykel är vit. Och skulle knappast synas i snön om man
så övergav den i en snöhög.





Men som sagt.

Det blev lite bilder från Helsingfors.
Känns lite som att återupptäcka sin egen stad.
Och det är ju skoj! 


För visst är det så.

Vintern är vacker. Helsingfors är en fin stad.
Och vädret...en kan inte klaga.

Det var en fin söndag det här! 




EN TIMME RUNT KYRKAN...

...är min nya rutin.

Jag strävar efter att hinna med rundan varje morgon.
I praktiken vet jag att inte alltid blir så. Men ofta nog.

Jag lämnar trädgården bakom mig och vandrar iväg.


På håll ser hemmet ut så här. 
Måste fotas på vintern, för sommartid ser man knappt huset för alla träd.

Här har huset stått i snart hundra år och sett en hel del utveckling.
Och inveckling för den delen.
Lite beroende på hur man vill se på saken.

Men här har Bokulla stått i snart ett sekel.
I Helsinge kyrkoby. Ett stenkast från kyrkan.

När jag går vidare ett stycke syns Helsinge kyrka över åkrarna. 
Det här är kyrkans "baksida", så vi kommer att runda kyrkan
den vägen.


Går längs med ån. Kervo å, en biflod till Vanda å.
Och precis här är den fortfarande en gränsflod mellan två städer.
På den här sidan är det Vanda, på andra sidan Helsingfors.


Och det kvittar för hararna och räven som i nattens mörker tassar över
isen från en stad till en annan.


Här är inget mindre än huvudstadsregionens lästa byggnad.
Helsinge kyrka, St Lars-kyrka.
Kyrkan är byggt i medlet av 1400-talet och kyrkbyn häromkring
är bland de bäst bevarade kyrkby-miljöer i södra Finland.
Och allt detta ett stenkast från "city-Helsinki".

Att få ta sin morgonpromenad här är onekligen ett privilegium av rang.
Tycker jag.

Halvvägs eller där jag oftast brukar vända och börja tassa hemåt har vi 
den gamla kvarnen vid forsen.
Stilla forsar ån under sitt istäcke.

Tyst är det. Vackert och tyst.

På håll springer en ensam joggare förbi.
Annars är det bara jag och hunden.
(den ena, den äldre är hemma i soffhörnet med sin
glesnande päls som inget är för tio minusgrader)

Jag fascineras nästan som ett litet barn
av den där synen av forsande vatten som rinner ut under isen och strax försvinner 
ner under isen igen.

Får sällskap av en kråka som kommer för att dricka. 

Tänker att så fick jag svar på den frågan.
Var fåglar dricker iskalla vinterdagar.
Om de inte vill äta snö.



Kvarnens stockar, och deras färg, teglens olika nyanser.
Allt det är historia eller om man så vill, en historieberättelse, för den
som vill lyssna och se.
Och ta reda på.

På vägen hemåt är det som att få gå i ett postkort.
De flesta husen i kyrkobyn är från 1700 och 1800-talet.
Och de som är nybyggda håller samma stil.

Här har vi prästgårdens gamla bagarstuga.
Och vet ni...här i den här stugan gick jag i skriftskola
då det begav sig. 
Och nu är jag tillbaka.

Går vidare förbi klockstapeln och tänker att
numera finns det andra torn som tornar sig betydligt 
högre än så.

Må vara att det känns som att vandra i en idyll.
Vilket det  är.

Bara det att storstaden, och dess trafik och brus, finns precis bakom knuten.

Vänder jag om mig 180 grader från kyrkotornet så är detta 
vad jag ser:

Ett helt annat torn. Och en bullervall.

Och bakom vallen inget mindre än Finlands största vägkorsning.

Så...när ni nästa gång flyger till Finland och swoschar med taxi 
längs motorvägar in till centrum och ser bullerväggar från
ert fönster. 
Mycket troligt att det gömmer sig en underbar liten 
historisk pärla till kyrkoby precis där bakom.

Kommer snart till den bekanta porten.
Den ni sett från andra hållet.

Den som inte längre används, men som andas om en tid som varit.


Kommer in på gården och möts av gamla stallet-ladugården.
I tiderna var korna till höger och hästarna till vänster.
Ibland vill jag bara trycka mitt öra mot den kalkade stenväggen
och bara be att den skulle berätta.
Allt! 

Liksom torpet som vi har här.
Som stått här sedan 1700-talet.
Jag skulle så vilja intervjua det.

*

Och det är lite det jag kommer att syssla med
en tid framöver.
Ta reda på, intervjua, forska, gräva, snoka,
fråga, undra, skriva, anteckna, och 
hoppeligen sammanställa det hela till nytta och nöje 
för de efter mig.


Men på det sättet är jag privilegierad att få bo mitt i historien.
Jag fattade det inte när jag var ung.
Desto mer begriper jag det nu.