LJUSET, JULEN OCH LÄNGTAN...

…det är ungefär vid det här skedet som det vänder kullerbytta

i mitt sinne och i min själ. Varje år.

Jag tycker ju OM julen, men jag tycker kanske ÄNNU 

mer om adventstiden. 

Väntan och Längtan. 

Då all lust och förväntan byggs upp och  kulminerar i Julafton som liksom bara är 

de där sekunderna då det känns så där extra mycket av allt.

Lite som…ja ni vet?

Så nu när de där orgasmiska julaftonstimmarna är

över så är de flesta av oss både mätta,

nöjda, belåtna och tillfredsställda när det 

gäller det julen har att ge.

Och det är nog den här känslan jag älskar mest av allt 

när det kommer till jul - också.

(Okej - när jag nu en gång drog fram vissa likheter med något annat

så får jag väl släpa på det hela inlägget till slut…)

Att vara så där skönt nöjd.

Det finns få saker som är bättre än så.

Det är liksom juldagen för mig.

Då inga som helst krav finns och allt är bara…skönt!

Kravlöst skönt.

Sedan när hjärnan sakta börjar ta nya varv så

börjar man tänka. Och fundera.

Små tankar till att börja med. 

Som att:

Det blev liksom ingen snö i år.

Men vadå? Juljusen är fina ändå! 

Det blev liksom ingen köld.

Men vadå? Murgrönan och hyacinterna trivs!

Och i veckan så svängde det.

Ljuset år på väg tillbaka till oss alla

som kämpar på i mörkret.

Solen finns! 

Och om man bara går ut i sin trädgård nu 

så finns där en massa fint att se och upptäcka.

Plockade in lite mossa 

(skillnaden mellan bild ett och följande…

lite som finn fem fel…*heh*)

Och bara det att kunna gå ut och plocka mossa

på julafton utan att det 

a) är djupfruset

b) inbäddat i en meter snö.

på våra bräddgrader.

Det är lite exotiskt.

Så till den grad exotiskt att jag kände för att skruva till lite

konstsnö på julbordets pytte-gran.

Pudersocker.

Funkar.

Hur bra som helst! 

Och den sista mossan som blev över klämde jag ner i en 

liten urna och så hade den sista mörka vrån i mitt hus

fått en liten ljus-stråle den med.

*

Och medan jag skriver så känner jag hur

jag så längtar framåt.

Mot en ny växtsäsong, mot ett nytt år,

mot nytt allt.

Visst…det är skönt att vila en stund i tillfredsställelsen.

Och det må julhelgen vara.

Men själen har redan en längtan.

Efter nytt, efter ljuset.

NATTEN ÄR STILLA...

…och på sitt sätt är den här stunden nästan helig.

På något vis.

Stilla natt, heliga natt, lite så.

Jag trivs i natten. Och i kvällningen. Och på dagen.

Det är morgnarna som kan vara lite kämpiga för mig.

Desto bättre då att det mesta är redo för julaftonen.

Också i år, även om jag tvekade måste jag säga! 

Har kämpat med en förkylning som gjort förberedelserna 

något mer utmanande än annars.

Och som jag genat där det bara gått, 

och fuskat allt jag hunnit mellan feberattackerna.

Äldre sonen och hans tjej från andra sidan jorden 

valde att fira julen på stugan på tvåmangubbar i år.

Först hade jag väl tänkt att då kommer jag lite lättare undan

med hela julstöket, men tji fick jag ju! 

I stället för att greja ihop en enkel liten julmiddag så

hittar jag mig själv petandes ihop två julmiddagar.

En som skall ätas här hemma helt traditionellt 

bland barrdoft och stearinstänk.

Och så en "doggybag"-middag för två som skall

åka iväg i en låda till stugan och ätas i en stuga ute i skärgården

där matkulturer får krocka hejvilt.

Även om jag och vi nordbor finnar blir lite smålyriska av kålrotslåda

med skinksås - och strömming i de mest varierande inläggningar, 

så har jag lite svårt att tro att det faller en korensk smak på tungan

så där direkt i alla fall.

Grabben min har en del att övertyga där.

Själv är han såld på koreansk mat. 

Det är liksom lite lättare åt det hållet…*fniss*.

*

Men hur som helst, till syvende och sist är det mesta 

klappat och klart för en jul - igen.

I mina värsta feberyror svor jag på att nästa, och nästa och alla därpå 

följande jular firas någon annanstans. 

Var som helst bara bordet är färdigt dukat.

Men natten är stilla - och det om något är fint det! 

(just det ja…senast det varit fullmåne till jul var inte
igår precis. Närmare bestämt var det 1977. Så en tid sedan…)

LITE OM ATT FÅNGA SINA DRÖMMAR...

…i ett svagt ögonblick köpte jag mig en drömfångare.

En drömfångare har sitt ursprung bland indianerna där 

man hängde upp den nära sovplatsen för att fånga de onda drömmarna,

mardrömmarna men samtidigt locka till sig trevliga drömmar.

Tanken är att de onda drömmarna skall fastna i nätet medan de

fina skall lockas mot stenen i mitten och på så sätt ta sig igenom

till den sovande.

Bara legenden är så vacker i sig.

Den går ungefär så här:

Sedan urminnes tid har man berättat att Farmor Spindel, hon som har spunnit hela

Universum, var så sorgsen över all oro och alla mardrömmar som hennes

människobarn hade.

Hon gick därför till pilträdet och bad om grenar och till örnen och bad om fjädrar.

När hon fått det böjde hon grenarna till en cirkel som inneslöt alla människor

på jorden. Inuti cirkeln spann hon sitt nät av visdom för att hjälpa

till att fånga de onda drömmarna och att sila fram de goda. 

När Fader Sols morgonstrålar nådde nätet brändes de onda drömmarna

bort. Och om de trots det fastnat något så rann de som daggdroppar längs fjädrarna

tillbaka till jorden. 

Nu är jag i den lyckliga situationen att jag oftast sover 

så tungt och gott att jag sällan minns vare sig goda eller

onda drömmar. 

Men där är något i tanken om drömfångaren som tilltalar mig.

Jag har hängt den i fönstret. 

Inte långt från där jag sover, men också rätt

nära där jag kommer att ha min arbetsplats framöver.

Tänker att den får hänga där och påminna mig om 

att man ibland behöver lyssna på sitt inre, göra

saker som man drömmer om och våga tro på att livet ändå bär.

På något vis.

På nätet (var annars - så där på tal om nät och nät...?) hittade jag följande berättelse:

För länge sedan, när jorden var ung, var en gammal spirituell 
Lakotahövding uppe på ett högt berg, där hade han en vision. 

I visionen uppenbarade sig Iktomi, en skojsam lärare i visdom som 

visade sig i formen av en spindel. Iktomi talade till honom på ett heligt språk. 

Medan han talade tog Iktomi/spindeln upp den äldres spjut som var prytt 
med vackra fjädrar, hästtagel, pärlor och andra offergåvor och 
började spinna ett nät. 

Han talade till den äldre om livets gång; hur vi börjar våra liv som spädbarn, 

går från barndom till vuxenliv och till slut blir vi gamla och måste tas 
om hand om likt ett spädbarn, detta avslutar livets cirkel. 

Men Iktomi sa medan han fortsatte att spinna sitt nät, ”i varje skede av livet 

finns där många krafter, somliga är goda och några är onda. 

Om Du lyssnar till de goda krafterna så vill de leda Dig i rätt riktning, men om Du 

lyssnar till de onda krafterna så leds Du i fel riktning och detta kan skada Dig. 

Så dessa krafter kan hjälpa eller inkräkta på naturens harmoni”. 

Medan Iktomi talade fortsatte han att väva på nätet.

När Iktomi avslutat sitt tal, gav han nätet till den äldre och sa 

”detta är en perfekt cirkel med ett litet hål i mitten. 

Använd nätet för att hjälpa Ditt folk att uppnå sina drömmar och mål, 

göra goda saker av sina idéer, drömmar och visioner. 

Om Du tror på den store Anden, fångar nätet upp Dina goda idéer och 

de dåliga/onda kommer att passera genom hålet”. 

Den äldre berättade sin vision för sitt folk och många av 

indianerna hängde en drömfångare ovanför sin sovplats, 

för att sila sina drömmar och visioner. 
De goda drömmarna fångas upp i livets nät och bärs av folket, 
medan de onda i deras drömmar faller genom hålet 

i mitten av nätet och är inte längre någon del av deras liv. 

Det sägs att drömfångaren håller framtidens öde i sitt nät. . 

Så nu tänker jag lite som så att drömfångaren får väl

ta hand om mina drömmar om natten och sortera dem klokt.

Likväl får den ta hand om mina vakna dagdrömmar om dagen

och även nu gallra de goda från de dåliga.

Den har att ta i - drömfångaren! 

Har också hört någon berätta att det är viktigt att ta 

drömfångaren ut och skaka av den vid fullmåne.

Kan tänka att det är en bra idé, med tanke på hur mycket 

som skall flyga genom nätet både på nätterna och på dagarna…

*

Men jo…jag tycker det är en utomordentligt skön berättelse.

Och tingesten i fönstret, på något sätt tycker jag också om den.

Som att titta på.

DEN ENSAMMA TOMTEN...

…ja, jag har nog inte varit så mycket för tomtepynt eller pynte-tomtar

någonsin. Ibland har jag funderat om man borde börja samla

på tomtar, men så har det liksom aldrig riktigt tagit fart.

Däremot tycker jag väldans mycket om tanken om tomtar.

De som i min fantasi bor under en stubbe och pilar fram och tillbaka 

och gör gott för djur - och för människor också om de varit hyggliga.

Människorna vill säga.

En liten tomte har ändå fått krypa fram ur vrårna och

har skuttat upp och placerat sig under myrtenträdet som

en riktig liten tjuren Ferdinand.

Där står han och trampar i mossan och ser så filurisk ut

att jag nästan inte riktigt förstår mig på honom.

Under många år förde han ett synnerligen tillbakadraget liv

i min skrivbordslåda på jobbet.

Till julen brukade han få för sig att rulla fram bland

stämplar, gamla visitkort och torkade tejprullar och 

göra mig påmind om hans existens. 

Då fick han komma fram och sitta vid min dator och plira på 

kunderna som kom och gick i en månads tid.

Sedan var det dags för honom att åka ner i lådan igen.

Så har han levt nu några år. Elva månader i lådan. En på bordet.

Han kom till mig som gåva av en 

vän, tillverkad av en lokal keramiker, så jag känner ju till hans 

stamtavla rätt så bra!  

Och nu har han då fått komma hem till mig. 

Jag kommer ju att stänga ner mitt arbete som det varit de

senaste tio åren från nyår och jag tänkte lite att

det kunde vara läge att redan nu presentera den nya livsmiljön

för Den Ensamma Tomten.

Det kan aldrig vara bra för tomtar att efter sin månad i rampljuset 

på jobbet stuvas in i en helt främmande låda.

Möjligen med andra julvarelser - bevars.

Så här får han sitta nu.

I mossan under myrtenträdet och känna in sig 

på allt det nya.

Kanhända han inte alls åker in i någon låda efter nyår?

Kanske han får börja ett nytt liv han med?

Som året-om-tomte?

Så där som jag tror att tomtar egentligen är.

Mer än bara julpynt…...

INTE RIKTIGT KLOKT...

…så galet uppochner det kan bli! 

För ganska exakt ett halvår sedan så gjorde jag björkskrubb (klick)

för sköna

bastubad och len hud. 

Även om bilderna kan se somrigt soliga ut så verkar det ändå som om 

temperaturen inte varit helt lika somrig.

I inlägget från juni skrev jag:

"Just idag kunde jag verkligen kunna tänka mig att värma bastun! Ute regnar det och temperaturen är knappa femton grader. Kallt, kallt…"

Och hur otroligt det än låter så kunde jag nästan ha skrivit samma text i dag.

Okej, liiite kallare är det ju dock idag.

Sådär fem sex grader.

Och det känns nästan lika avigt att det är så varmt nu

som det kändes att det var så kallt då.

Bara någon grads skillnad! 

Idag var det faktiskt den varmaste dagen någonsin i december, 

eller så länge man mätt temperaturer.

Och jag har kvar en burk av min björkskrubb!

När jag plockade fram den efter bastun och skrubbade mig så smög sig en 

underbar doft av  försommar in i badrummet.

Så ett halvår håller sig skrubben i alla fall! 

Om inte det i år verkar vara så stor skillnad på temperaturen

så är det desto mer skillnad i ljus.

Knappt så det blev ljusare än så här i dag! 

Och då kan man ju föreställa sig hur det är en helmulen dag…?

Att på det sättet känns det riktigt välkommet med vintersolstånd

i morgon! 

Då svänger det! 

Och det vart (snart) ljus.

Och nya björklöv.

Tills det får vi nöja oss med äppel i tallen, eller något.

För det är inte riktigt klokt att det är nästan lika varmt

till jul som till midsommar.