LITE OM ATT FÅNGA SINA DRÖMMAR...

…i ett svagt ögonblick köpte jag mig en drömfångare.

En drömfångare har sitt ursprung bland indianerna där 

man hängde upp den nära sovplatsen för att fånga de onda drömmarna,

mardrömmarna men samtidigt locka till sig trevliga drömmar.

Tanken är att de onda drömmarna skall fastna i nätet medan de

fina skall lockas mot stenen i mitten och på så sätt ta sig igenom

till den sovande.

Bara legenden är så vacker i sig.

Den går ungefär så här:

Sedan urminnes tid har man berättat att Farmor Spindel, hon som har spunnit hela

Universum, var så sorgsen över all oro och alla mardrömmar som hennes

människobarn hade.

Hon gick därför till pilträdet och bad om grenar och till örnen och bad om fjädrar.

När hon fått det böjde hon grenarna till en cirkel som inneslöt alla människor

på jorden. Inuti cirkeln spann hon sitt nät av visdom för att hjälpa

till att fånga de onda drömmarna och att sila fram de goda. 

När Fader Sols morgonstrålar nådde nätet brändes de onda drömmarna

bort. Och om de trots det fastnat något så rann de som daggdroppar längs fjädrarna

tillbaka till jorden. 

Nu är jag i den lyckliga situationen att jag oftast sover 

så tungt och gott att jag sällan minns vare sig goda eller

onda drömmar. 

Men där är något i tanken om drömfångaren som tilltalar mig.

Jag har hängt den i fönstret. 

Inte långt från där jag sover, men också rätt

nära där jag kommer att ha min arbetsplats framöver.

Tänker att den får hänga där och påminna mig om 

att man ibland behöver lyssna på sitt inre, göra

saker som man drömmer om och våga tro på att livet ändå bär.

På något vis.

På nätet (var annars - så där på tal om nät och nät...?) hittade jag följande berättelse:

För länge sedan, när jorden var ung, var en gammal spirituell 
Lakotahövding uppe på ett högt berg, där hade han en vision. 

I visionen uppenbarade sig Iktomi, en skojsam lärare i visdom som 

visade sig i formen av en spindel. Iktomi talade till honom på ett heligt språk. 

Medan han talade tog Iktomi/spindeln upp den äldres spjut som var prytt 
med vackra fjädrar, hästtagel, pärlor och andra offergåvor och 
började spinna ett nät. 

Han talade till den äldre om livets gång; hur vi börjar våra liv som spädbarn, 

går från barndom till vuxenliv och till slut blir vi gamla och måste tas 
om hand om likt ett spädbarn, detta avslutar livets cirkel. 

Men Iktomi sa medan han fortsatte att spinna sitt nät, ”i varje skede av livet 

finns där många krafter, somliga är goda och några är onda. 

Om Du lyssnar till de goda krafterna så vill de leda Dig i rätt riktning, men om Du 

lyssnar till de onda krafterna så leds Du i fel riktning och detta kan skada Dig. 

Så dessa krafter kan hjälpa eller inkräkta på naturens harmoni”. 

Medan Iktomi talade fortsatte han att väva på nätet.

När Iktomi avslutat sitt tal, gav han nätet till den äldre och sa 

”detta är en perfekt cirkel med ett litet hål i mitten. 

Använd nätet för att hjälpa Ditt folk att uppnå sina drömmar och mål, 

göra goda saker av sina idéer, drömmar och visioner. 

Om Du tror på den store Anden, fångar nätet upp Dina goda idéer och 

de dåliga/onda kommer att passera genom hålet”. 

Den äldre berättade sin vision för sitt folk och många av 

indianerna hängde en drömfångare ovanför sin sovplats, 

för att sila sina drömmar och visioner. 
De goda drömmarna fångas upp i livets nät och bärs av folket, 
medan de onda i deras drömmar faller genom hålet 

i mitten av nätet och är inte längre någon del av deras liv. 

Det sägs att drömfångaren håller framtidens öde i sitt nät. . 

Så nu tänker jag lite som så att drömfångaren får väl

ta hand om mina drömmar om natten och sortera dem klokt.

Likväl får den ta hand om mina vakna dagdrömmar om dagen

och även nu gallra de goda från de dåliga.

Den har att ta i - drömfångaren! 

Har också hört någon berätta att det är viktigt att ta 

drömfångaren ut och skaka av den vid fullmåne.

Kan tänka att det är en bra idé, med tanke på hur mycket 

som skall flyga genom nätet både på nätterna och på dagarna…

*

Men jo…jag tycker det är en utomordentligt skön berättelse.

Och tingesten i fönstret, på något sätt tycker jag också om den.

Som att titta på.

DEN ENSAMMA TOMTEN...

…ja, jag har nog inte varit så mycket för tomtepynt eller pynte-tomtar

någonsin. Ibland har jag funderat om man borde börja samla

på tomtar, men så har det liksom aldrig riktigt tagit fart.

Däremot tycker jag väldans mycket om tanken om tomtar.

De som i min fantasi bor under en stubbe och pilar fram och tillbaka 

och gör gott för djur - och för människor också om de varit hyggliga.

Människorna vill säga.

En liten tomte har ändå fått krypa fram ur vrårna och

har skuttat upp och placerat sig under myrtenträdet som

en riktig liten tjuren Ferdinand.

Där står han och trampar i mossan och ser så filurisk ut

att jag nästan inte riktigt förstår mig på honom.

Under många år förde han ett synnerligen tillbakadraget liv

i min skrivbordslåda på jobbet.

Till julen brukade han få för sig att rulla fram bland

stämplar, gamla visitkort och torkade tejprullar och 

göra mig påmind om hans existens. 

Då fick han komma fram och sitta vid min dator och plira på 

kunderna som kom och gick i en månads tid.

Sedan var det dags för honom att åka ner i lådan igen.

Så har han levt nu några år. Elva månader i lådan. En på bordet.

Han kom till mig som gåva av en 

vän, tillverkad av en lokal keramiker, så jag känner ju till hans 

stamtavla rätt så bra!  

Och nu har han då fått komma hem till mig. 

Jag kommer ju att stänga ner mitt arbete som det varit de

senaste tio åren från nyår och jag tänkte lite att

det kunde vara läge att redan nu presentera den nya livsmiljön

för Den Ensamma Tomten.

Det kan aldrig vara bra för tomtar att efter sin månad i rampljuset 

på jobbet stuvas in i en helt främmande låda.

Möjligen med andra julvarelser - bevars.

Så här får han sitta nu.

I mossan under myrtenträdet och känna in sig 

på allt det nya.

Kanhända han inte alls åker in i någon låda efter nyår?

Kanske han får börja ett nytt liv han med?

Som året-om-tomte?

Så där som jag tror att tomtar egentligen är.

Mer än bara julpynt…...

INTE RIKTIGT KLOKT...

…så galet uppochner det kan bli! 

För ganska exakt ett halvår sedan så gjorde jag björkskrubb (klick)

för sköna

bastubad och len hud. 

Även om bilderna kan se somrigt soliga ut så verkar det ändå som om 

temperaturen inte varit helt lika somrig.

I inlägget från juni skrev jag:

"Just idag kunde jag verkligen kunna tänka mig att värma bastun! Ute regnar det och temperaturen är knappa femton grader. Kallt, kallt…"

Och hur otroligt det än låter så kunde jag nästan ha skrivit samma text i dag.

Okej, liiite kallare är det ju dock idag.

Sådär fem sex grader.

Och det känns nästan lika avigt att det är så varmt nu

som det kändes att det var så kallt då.

Bara någon grads skillnad! 

Idag var det faktiskt den varmaste dagen någonsin i december, 

eller så länge man mätt temperaturer.

Och jag har kvar en burk av min björkskrubb!

När jag plockade fram den efter bastun och skrubbade mig så smög sig en 

underbar doft av  försommar in i badrummet.

Så ett halvår håller sig skrubben i alla fall! 

Om inte det i år verkar vara så stor skillnad på temperaturen

så är det desto mer skillnad i ljus.

Knappt så det blev ljusare än så här i dag! 

Och då kan man ju föreställa sig hur det är en helmulen dag…?

Att på det sättet känns det riktigt välkommet med vintersolstånd

i morgon! 

Då svänger det! 

Och det vart (snart) ljus.

Och nya björklöv.

Tills det får vi nöja oss med äppel i tallen, eller något.

För det är inte riktigt klokt att det är nästan lika varmt

till jul som till midsommar.

ÄN EN GÅNG; JULENS DOFTER...

…vi har inte bakat pepparkakor i år, för att om vi skall vara ärliga

oss själva och andra så tycker vi kanske lite om degen,

ganska mycket om att baka - och doften, men

ingen som riktigt på riktigt gillar de färdiga pepparkakorna.

Jo kanske om man bäddar in dem i smetig mögelost eller

annat snaskigt. Men som så…nja.

Så pepparkaks-baket röstades ner i år.

Vi övervägde starkt att baka ett gigantiskt hus av pepparkaka.

Men också det föll på arkitektens just då hektiska tidtabell.

Så nej, ingen pepparkaksdoft i år.

Pepparkaka får mig osökt att tänka på gingerbread och lika osökt eller något

så kommer jag då att tänka på tvål.

Har en sådan där liten samling av tvålar som jag typ aldrig nämns använda

men som jag älskar att gå och snusa och dofta på.

Blackpepper & Ginger-tvålen har åkt upp på hyllan nu.

Innan fanns där en ljus, ljuvt blom-doftande en, men vintern till ära

så fick lite dovare och mustigare dofter ta över.

Mustigt var det vid brasan idag också.

Vi säljer julgranar på gården här. Gjort det sedan 25 år snart.

I år är det inte speciellt kallt därute, men en brasa är ju ändå aldrig fel?! 

Lite gamla lastpallar får offra sig. Och hittar man inte skelettet av fjolårets 

julgran där med om man kikar noga?

Det sprakar och doftar.

Och granarna går åt.

Men så är de också handplockade och sågade bara ett par dagar

innan försäljning, så de är garanterat färska! 

Annars hade man inte de som återkommer år efter år efter år 

för att hämta sin gran hos oss.

I köket är det än så länge lite sparsmakat med juldofter.

Mycket av det ligger ännu på planeringsstadiet, ned-plitat på ett rutigt papper

i form av butikslistor och menyförslag.

Även om det mesta på julbordet är så traditionellt som det 

bara kan vara, så vill jag gärna ha med något nytt varje år.

I år blir det något vegetariskt - helt klart.

Och kanske kålrot på nytt sätt.

Vi får se! 

OMFAMNAR STILLHETEN...

…i hemmet medan regnet vräker ner mot fönsterrutorna.

Sitter vid frukostbordet och tittar ut genom dropparna.

Det får gatlyktorna utanför att glittra som små oregelbundna 

prismor utanför mina fönster.

Det är rofyllt på sitt sätt.

Det är inte jul precis, men det är stillhet.

Tassar med bara fötter över slitna plankgolv, känner 

inte ens lust att plocka fram sockorna då det är

flera plusgrader därute.

Plockar lite här,städar lite där, tänder lite ljus 

kokar en fudge som inte blev som den borde och

inser att det knappast stör någon.

På det sättet är det också ganska stilla och skönt.

I ärlighetens namn har jag inte ens julpyntat så mycket.

Absolut inte för att jag skulle ogilla julen - tvärtom.

Jag är en riktig julmänniska, men märker att 

julattributen ändrar från år och från livssituation 

till annan.

På sitt sätt känns det levande och pulserande 

att jultraditionerna också är virila och formbara.

Men just i år så känns det inte så viktigt med all-in.

Eller det känns o-viktigt, fast på ett bra sätt.

Det har funnit år då jag flämtat mig genom adventstiden 

och andfådd undrat om man ens vet sitt eget namn efter jul.

*

Nu är det nästan sakralt lugnt.

Men så har jag också kanske lärt mig att släppa

på kraven. Kraven som ingen annan än jag själv

ställt mig. Ribborna som jag själv höjt år för år.

Tokigt nog.

Nu är jag gammal och vis nog att bara gå sakta

genom adventstiden och julen.

Det får bli som det blir.

För det är faktiskt ingen större katastrof om något inte helt

blir som man tänkt sig.

På något sätt blir det nog fint ändå.

Man har ju det där lite i ryggmärgen, efter alla dessa år.

Att fixa till lite jul.

*

Och här sitter jag, i stearinljusens sken.

Med lite kalla fötter mot det slitna plankgolvet.

Kanske sockor ändå hade varit en god idé?

Kanske hade sockor gett den rätta planera-julen-stämningen ändå?

Sådant där är fast vid så lite.

Ni vet?