NÄR TRYGGHETENS ILLUSION FINNS...

…och när den splittras.

I morse när jag vaknade hade jag sovit som ett barn i tolv timmar.
Fönstret till mitt sovrum hade stått på vid gavel ut mot en mild
novembernatt.

Tassade yrvaken till köket, knäppte på vattenkokaren, bredde
mig en slarvig smörgås och öppnade datorn för att
samtidigt läsa morgonnyheterna.
Jo, jag gör så numera.

Trodde nog inte att jag någonsin skulle överge prasslet av 
morgontidningen, åtminstone inte på veckoslutet, 
men jag har.

Med min rykande kopp kaffe och en ciabatta-kant med ost och gurka,
iklädd den där Mycket Slitna Morgonrocken som man bara kan älska
att schava runt i satte jag mig vid bordet 
där rosorna jag fått kvällen innan stod i sin vas,

och snurrade in på en nyhetssida.

Som jag alltid gör.



 I morse möttes jag, som alla andra, av den förfärliga nyheten, om 
terrorattackerna i Paris.
Och naturligtvis reagerar jag.
Med hjärtat.
Våldet kommer besvärligt nära nu.
Det finns ett hot, ett reellt sådant.

Och missförstå mig rätt, jag tycker verkligen att det är 
förfärligt! En riktigt asig attack mot vår västerländska demokrati.
Mot oskyldiga, mot oss.

Och ändå.

I radion talar man om en hel värld som reagerat.
Och det är naturligtvis bra! 
Men i min stilla morgontrötta hjärna dyker det upp en 
vilsen tanke.

Varför reagerar hela världen först nu med sorg?
När 129 människor dör i en terrorattack då väcks vi liksom upp.
Inte av att 220 000 människor dött i Syriens "inbördeskrig"?

Jag hörde själv till dem som bytte profilbild på facebook
till den med franska flaggan på.
För jag känner på riktigt för de oskyldiga som 
råkat vara på fel plats på fel tid och
alla deras anhöriga.
Naturligtvis gör jag det! 

Men ändå…

Krasst tänkt:

Känner vi så starkt bara för att det här är så nära?
Och har vi varit, om inte totalt blinda för lidande i 
andra delar av världen, så i alla fall tämligen närsynta?


Vi vill bara ta till oss en viss mängd problem och elände?
Och kanske i dimensioner som vi kan förstå?

Och är inte det bara mänskligt?

Men hur kan vi vara så tudelade? 
Som empatiska, kännande, människor?

När 129 Parisare blir offer för det samma som miljoner Syrier utsatts för 
varje dag, varje vecka, i månad efter månad, varför är det så 
mycket större nu?

Är det endast för att det är närmare? 
Om det är något jag hoppas på att allt detta ökar vår förståelse för andra.
Att det ökar insikten att det som kan hända långt borta också kan nå 
vår allas lilla trygga vardag.

Och att vi inte skall glömma att det mesta av det vi har omkring oss kommer
ursprungligen någon annanstans ifrån.

Som fasanerna här i trädgården.

De hämtades hit från Asien på 1850-talet.

Rådjuren och mårdhundarna som tassar runt i trädgården om 
nätterna. Alla har de kommit hit någon annanstans ifrån.

Och örterna i mina krukor.

De är också invandrare.

*

Man talar mycket om att det är ok att komma till ett land om man 
är i verklig nöd.
Men att det inte är okej om man "bara" söker bättre levnadsförhållande
och/eller bättre levnadsstandard så där generellt.

I mitt stilla sinne funderar jag:

Hur var det när vi åkte till Amerika under senare delen av 1850-talet.
Var det inte för att få det bättre?
Rent och slätt?

När vi finnar åkte till Sverige på 1960- och 70-talet?
Var det inte för att få ett bättre liv?
Rent och slätt?


Jag tycker det är knepigt att bilda sig en enda rätt åsikt om 
vad som händer och sker.
Det är så mycket mer komplext och invecklat än att man
bara kan ha en simpel jo/nej-åsikt.

*

Mitt hjärta känner för Frankrike i dag.
Men min hjärna tänker på världen.
Här i min lilla illusion av trygghet.

*

Där jag åter och igen sover med öppet fönster, 
vaknar till en novemberhimmel för att
dricka mitt kaffe och äta min ciabatta med ost och gurka.
Kolla in fasanerna i trädgården och göra alla de
där alldeles vanliga söndagssysslorna som man gör en
alldeles vanlig söndag.

För att jag kan. 
Där jag lever är det tryggt.
For now.

One never know for how long.
Hopefully for ever.

För jag vill fortsätta leva i trygghet.
Inte bara i dess illusion! 


SLITNA GÅNGJÄRN...

…som ni vet så har jag ju en förkärlek till gamla skruttiga ting.
Gärna med lite sliten patina sådär.

Att det sedan finns dagar då de där egna gångjärnen också får för sig 
att påminna en om att de minsann också är lite slitna!
Och det har jag fått utstå en tid nu, gångjärnen i nacken har 
rostat eller strejkat eller annars bara varit osamarbetsvillig så
det här med att få ordning på torpet här har dragit lite ut på tiden.

Samtidigt har det varit kanske bara bra, för
även om jag varit både rastlös och frustrerad och otålig,
så har jag hunnit känna in lite hur det här hemmet vill vara.
Någon kan tro att jag är lite…ja lite egen så där…men jag tror att man skall
lyssna och känna efter, för hem (och trädgårdar för den delen) "berättar" hur de
vill vara.

Att rusa iväg kan bli så fel.
Det gäller att ha tålamod. I alla fall lite tålamod.
Och att lyssna…

Eller på något sätt uppmärksamma på vilka saker genast hittar
sin plats och vilka som inte gör det.
Vilka färger, vilka material.

Nu är det ju inte "huset" eller "hemmet" som talar till en.
Naturligtvis inte.
Men jag tror att vid förändringar i livet, vilket nu en flytt definitivt ändå är,
så ändras man lite lite.

Byter man jobb så byter man kanske sin klädstil lite.
Justerar.
Byter man frisyr så känns andra smycken bättre än innan.
Så tror jag också hem fungerar.

Ett nytt hem behöver nya former och nyanser - på något plan.

Nu är det här ju ett hus jag återinflyttar i, så till den delen är allt bekant.
Men denna gång är jag ändå en helt annan människa, på något plan, 
än då förr.

Och att hitta nyanserna och stämningen som skall stämma på det 
jag är nu har tagit lite tid.
Vilket jag inte är van vid. 
En brukar bara göra och så blir det hyfsat bra i alla fall.
Men denna gång kanske det varit riktigt bra att ens slitna gångjärn
tvingat en till lite eftertanke innan.
Jag vet inte men jag tror.

När inflammationen i axeln och påföljande nackspärr
 varit som mest besvärlig har jag inte gjort nästan något alls.
Att sätta sig och läsa en roman mitt i flytt- och inredningskaoset
 hade inte riktigt funkat, även det stundvis varit just det 
enda jag borde ha gjort…

Istället har jag plockat fram en i-paddan-bok som jag laddat ner
för en tid sedan och aldrig riktigt påbörjat.

Nämligen Marie Kondos bok som på
finska heter:
Siivouksen elämänmullistava taika.
(Konsten att städa)

Och även om jag bara kommit en bit in i boken, 
och kan tycka att den är irriterande nog "skriven till dumma amerikaner"
med alla upprepningar och utfyllnadstext till förbannelse och lite naiv,
så finns där ändå en point i det tjejen skriver.

Och jag kommer nog att beta mig igenom resten av boken.
Återkommer sedan med hur jag tyckte.


Jag kan ju nog hålla med om att det är skönt att göra sig av med grejer.
Å andra sidan…om vi inte i släkten hade de som inte gör sig av med grejer typ någonsin,
hade jag då kunnat njuta av detta otroligt vackra hantverk på en
sliten, men åh och ah så vacker moraklocka?

Var drar man gränser för vad man skall spara för kommande behov,
egna eller andras?


På tal om det så hittar jag i takpanelen påmålade klisterbilder av stjärnor, månar och planeter.
I tiderna var de självlysande på natten. En egen liten stjärnhimmel ovanför sonens säng.

Man har tydligen inte orkat pilla bort dem när man målat om.
Och inget illa med det.

De är på ett ställe där bara en invigt kan se var de är.

För mig blev det bara som en påminnelse om hur 
viktigt det är att samtidigt som man städar och slänger och 
röjer och rensar så göra det 
"på rätt sätt".

Och här tycker jag att tjejen som författat boken nog har en point.

Men före jag går in på det mer, så skall jag läsa hela boken.

Återkommer!


*

Och p.s.

Det där om "dumma amerikaner" - om någon undrar så 
hörde jag uttrycket första gången i samband med lansering av en iPhone
för många, många år sedan.
Då tiden var inne för mig att välja min första smart-telefon.

Då fick jag uppmaningen att välja en iPhone - för den
är så enkel att använda - den är ju gjord för dumma amerikaner! 

Och jag instämmer! 
Hör till dem som inte skulle överge det tuggade äpplet i första hand.
Vare sig det är en telefon , en padda eller en dator.

Så illa gick det för mig.
Vad vet man - kanske Kon Mari s bok är något för mig också?




NOVEMBERDETALJER...

…jag har ingen aning om vad det kan bero på, men jag bara inte kan sälla mig till de där som tycker
att november är så grå så man kan dö lite grann.
Februari kan, också mars ibland vara dögrå...men november? 
Nja….?

Så jag vill lite ta november i försvar faktiskt! 
Det ÄR inte så illa som man först skulle tro.

Dels har man inte helt tröttnat på mörkret än.
Det är lite små-exotiskt faktiskt.
Och kylan har inte klamrat sig fast i en som en envis igel.
Egentligen är det ganska skönt faktiskt.

Regn…

Man har inte tröttnat på det än.
Regn är mys. Och vid mys är det levande ljus och 
egentligen ÄR det inte så tokigt i alla fall?

Med november. 


Rörde ihop en egen müsli-blandning till de där 
murriga morgnarna då jag knappt vet vad jag heter.

Och så gärna man än kunde skylla det på november så
när det gäller mig så skulle det vara fejk.

Jag är lika morgonsömnig i juni som nu.
Morgon är bara inte min grej.
Oberoende av årstid.

Jag lover…under min livstid har det funnits otaliga gånger
då jag önskat att jag skapats med liiite mer morgonmänniska i mig.
Men nä. Nä. 
Jag blir inte annat än vad jag skapats till.
Gudarna vet till vilken nytta? 

Liksom vem behöver morgontrötta människor?

I ärlighetens namn så är det ju inte ens så att jag skulle vara tokproduktiv
på kvällen ens. 
Eller jo…om jag fått sova till tio, men vem kan det?
Ganska få som på något sätt är inkörd i det normala tempot och rytmen i samhället.

Vilket jag är.

*

Ibland känner jag att jag kan avundas katten.

Den är så sin egen tids herre (eller fru).

När det är läge för mat så hoppar hon upp på vedspisen och kollar om det skulle finnas
något ätbart i "Meow-skålen".
Om inte så låter hon oss bli uppmärksammade på att det är tomt.



Inser att om jag vill använda mig av vedspisen i vinter, så 
gäller det att i god tid vänja katten att matskålen är någon annanstans.

Än känns det inte speciellt aktuellt med nästan tio grader därute.
Men det lär väl bli vinter i år också.
Väl?
Ute i trädgården tassar fasanfamiljen omkring.

Det känns lyxigt att få följa med dem och deras liv nästan 
dagligen, eller nej…det blir något jag gör på veckosluten…med god tur.
Så här i november så är det inte så mycket jag ser av dem
på vardagen då jag åker iväg innan åtta och är tillbaka hemma vid
halv sex sådär. Ofta senare.

Då är det mörkt.

Novembermörkt.
Och novemberdetaljerna, de där ute, är lite knepiga att få på bild.

*

På det sättet är november en besvärlig månad! 





VINTERPÄLS I VINTERTRÄDGÅRD...

…det fortsätter vara milt och även om jag försöker klä mig enligt temperatur och inte enligt kalendern så händer det sig att jag missar lite. 
Som idag när jag åkte med min äldre grabb till Det Närliggande Köpcentret och insåg redan efter
ett varv in i första butiken att jag överklätt mig.
Inte i stil men i lager kläder.

Att försöka få de där måste-shoppa-sakerna fixade med 
svetten rinnande nerför ryggen är ingen höjdare.
Shoppandet i sig är sällan en höjdare för mig, men när man blir varm så
förstår jag onekligen att ungar kan få sådana där som på
finska kallas "itkupotkuraivare".

Kanske det bästa finska ordet! 
På svenska: "gråt-spark-utbrott-av-ilska" 
är liksom inte alls lika, om nu inte onomatopoetiskt, så väldans beskrivande! 

Nå, vi kom hem med en del av det vi behövde.
Och hemma i trädgården ser jag att ekorren har samma outfit som 
jag för dagen,
Vit skjorta, på det en grå tröja och bruna skor.
Och ett hår (öron) som står rakt upp.

Mycket fint. Mycket vintrigt. 
Och mycket varmt! 

Men gemensamt för oss båda är att vi minsann smälter in i tapeten.
Denna murriga novemberlördag.



DAMM PÅ KAMERALINSEN...

…ja jisses.
Det är något med november. 
Som gör att kameran börjar samla damm.
Det har med ljuset som saknas och  dagarna som är så korta att 
man knappast hinner
stava till DAG innan det redan är kväll blir 
som gör att det inte blir så mycket tid till fotografering.

Men jag vill inte klaga, för visst, det har varit en Alldeles Fantastisk Fin Höst.
Med finaste, varmaste, soligaste vädret - typ ever! 

*

Men visst märks det att det blivit november.
I min lådda på datorn som heter November 2015 finns exakt en bild.
Den ser ni här.

Det är bara det att nu finns det mycket att planera, fundera på, 
uppväga och tänka till om.
Inreda och utreda.

Känner mig lite som fru koltrast här som
skuttar runt och svänger och vrider
river och rycker i vart och vartannat löv
för att hitta…något.

Hon söker mat - jag söker…ja, kanske svar? 
På tankar.