FRÅN DET DÄR SOFFHÖRNET...

…som det så ofta bloggats ifrån.

Så här ser vyn ut från det nu, soffhörnet.

Och jag har skrotat rätt ofrivilligt där nu ett drygt dygn.

Av alla tidpunkter i hela världen så lyckas jag pricka in en 

dunderförkylning just nu.

Kassar och lådor står ännu här och där och ropar på att bli 

upp-packade, men det får vänta lite nu.

Hann precis packa upp det mest akuta innan jag däckade. 

Sådant ja. 

Å andra sidan, feber-däckad hinner man skriva milslånga to-do-listor.

Listor som jag kommer att korta ner med hälften bara jag är igång igen

och uppkopplad till verkligheten utanför snorigheten.

Men skoj att fantisera.

 Käkar inhemska päron (supergoda!), 

suger på Strepsil-pastiller, snyter nå…det må vara onämnt

och tänder ljus på de bord som inte är belamrade med

saker som tålmodigt väntar på att hitta sin plats.

Problemet är ju att de inte hittar dit för sig själv.

Och idag har jag inte lotsat många saker på plats, 

om man säger så.

Bland de få saker som hittat "sin" plats är utelyktorna från förra huset som

faktiskt sitter hur bra som helst intill en av husets öppna spisar.

I vinter blir det nog att tända en och annan brasa här,

men tills dess får lyktorna stå för myset.

Och så blundar vi för att det finns små stökiga samlingar av stuff

här och där att ta itu med sedan någon gång. 

De som finns där utanför kamerans vinklar.

I VÄNTAN PÅ VINTER...

…vet ni, ibland kopplar hjärnan på de mest underliga vis.

Det är ju fortfarande den mest underbara höst därute, och visst, det har varit ett

par frostiga nätter men ändå höst. 

Och ändå…så när jag packade upp glas (och en miljard andra saker

idag) så fick jag sådan jul-längtan när jag packade upp dessa

tomte-snapsglas. 

Och precis innan det så hade lillungen, som inte är så mycket lillunge mer, 

satt sig vid matbordet som burits på plats

och sagt, helt random,

så det är här vi äter julmiddag i år.

Ja, det är här vi äter julmiddag i år.

Saker och ting faller på plats.

Eller inte faller de alls - det är nog precis så att när

man flyttar så tar man i varenda en pryl och går omkring och funderar

var dess nya plats kan vara?

Så nej, inget faller på plats. Allra minst av sig själv. Tyvärr.

Men stämningen börjar infinna sig.

Här sitter jag nu på min korgstol vid fönstret som kommer att bli min favoritplats, 

har tänt stearinljus och slängt fötterna upp på en annan korgstol.

Aaaaaah! 

Och då känner jag lite som så, att strunt i att det är tungt

och rörigt att flytta, när man väl landat på

det nya stället så kommer den där stunden då det känns 

som om man alltid hört dit att uppväga allt bärande och konkande

och svärande och naglar som brustit och den där känslan att man ännu

sent på söndagkväll inte hittat just den påsen som innehåller 

kläderna man planerat ha på sig på jobbet på måndag.

Det blir hörni bra det här! 

OCH HÖGST UPP PÅ LASSET ÄR CLIVIAN...

…eller den där sinnebilden av en flytt.

Det här blir nog sista gången jag bloggar från den här adressen.

En hel massa flyttlådor har åkt iväg idag, och i morgon far möblerna och

lite mycket lådor till. Och jag inser att det är läge igen att rensa bort det där

man faktiskt inte behöver.

Även om det är besvärligt att flytta, packa ner och packa upp, 

så borde man absolut göra det rätt ofta ändå.

Man inser hur mycket onödigt man släpar på.

Och förvisso, visst är det ett osmakligt i-problem, med för mycket grejer.

Vad jag menar att man blir tvungen att faktiskt Ta Tag I varenda en pryl

man har ger perspektiv på vad man behöver.

Jag har sagt det tidigare…jag har för mycket prylar.

För mycket av så mycket.

Så denna flytt resulterade i att jag packade ner en massa (7 flyttlådor) böcker

både facklitteratur och romaner och donerade dem till 

bibban i byn. Lakan och handdukar donerades till flyktinghjälp, skor likaså.

Kaffeserviser ärvda lite härifrån och därifrån är nedpackade i 

lådor som denna gång inte packas upp på nytt.

Inte i mina skåp.

Eftersom det ändå är ärvda saker, från min föräldrageneration och generationen före det, 

så vill jag ge möjligheten att spara det vidare till följande generationer. 

Tänker de, mina barn och eventuella barnbarn, som jag så kan man

om hundra år plocka fram 200 år gamla kaffekoppar.

I dagens läge har de inte mycket till värde, mer än det där känslovärdet för

att man vetat hur viktiga och fina och värdefulla de varit för dem som 

skaffat dem. Hur viktig sak en prydlig kaffe service ändå var.

Då.

Så på det sättet känns dessa spetskoppar faktiskt mer emotionellt värdefulla

än några muminmuggar eller liknande som numera ibland skaffas från början bara

som ett samlingsobjekt. Något som vem som helst kan köpa.

Just det - när har samlingsobjekt blivit något som alla kan ha?

Tappar det inte då något av sin idé och tanke?

(Kanske mer om det en annan gång).

Men ändå, de behöver inte fylla mina skåp - för jag använder dem

aldrig. Böcker behöver inte fylla mina bokhyllor, för jag har redan läst dem.

Kläder jag inte använt på ett år behöver inte ta plats i mitt skåp.

Ja…att flytta och packa ner ger perspektiv på det där man 

verkligen behöver. 

Och på sitt sätt väldigt befriande.

Att släppa taget. 

Över ting.

*

Och så hade jag gärna tänt en brasa.

Men gör inte det, för askan är tömd i spisen.

Det blir att tända nya brasor på annan plats.

För andra att tända brasor här.

Och jag känner på mig att det här

huset kommer att få en riktigt bra matmor framöver.

Snart är det dags för henne att ta sin clivia och flytta in här.

Och för mig att dra vidare.

Med aningen lättare bagage.

Och en clivia högst upp på lasset! 

FRÅN 5584 TILL 213250 STYCKEN...

…invånare.

Godmorgon förresten! 

Tror att jag aldrig bloggat på morgonen, aldrig någonsin.

Vanligtvis är jag ju inte frivilligt vaken denna arla tid på dygnet, men

att stå i startgroparna på en flytt försätter tydligen även den mest 

segsovande individ i stunder av klarvakenhet klockan fem

på morgonen. Jisses!

Men här sitter jag, och har varit energisk och ivrig redan ett par timmar, med att

stuva borddukar och tröjor i kassar och påsar.

Flyttlådorna kommer först på onsdag, så jag får hålla mig till det

jag har, ikea-kassar och soppåsar tills det.

Smuttar på morgonkaffe nummer 2 i ordningen och snurrade in

här för att önska er en skön morgon, en fin dag och

glöm inte mössan och handskarna, det börjar bli kyligt därute!

Och mängden invånare ja…

Har inte tänkt så mycket på det, att jag faktiskt flyttar till

Finlands fjärde största stad.

För mitt Vanda är nästan lika mycket lande som här.

Bara med lite mer människor. 

Snart bär det av hörni! 

SÄGA HEJDÅ ÅT STUGAN I SKOGEN...

…nu är stugan så där i princip redo för vintern.

Kommer förvisso att åka ut ännu en sväng, tror att när

flyttlådorna är upp-packade på ny adress så kan det vara helt ok

med ett avslappnande, senhöstigt stugveckoslut ute i skärgården.

Men nu finns det en hel del på agendan innan det blir att återvända,

så det mesta är fixat och klart inför vintern.

Brukar sällan ha problem med möss inne i stugan, men det har väl hänt

att man haft ovälkommet besök av små gnagare nu och då.

Under några år har jag spritt ut enkvistar lite här och där för

det lär inte mössen gilla. 

Vem vet om det är tack vare kvistarna, men under några år, då jag 

kört med enris-kvistar  har det varit betydligt mindre möss i stugan.

Så som ett litet tips så där.

Kan funka - eller så har det bara råkat sig.

I samband med flytten så passar jag på att föra till stugan lite grejs som kanske

passar bättre där än i mitt ny(gamla) boende.

Fjolårets fågelbräde är ett sådant. Fint patinerad korg, kanske inte så

bra längre som just fågelbräde, men riktigt fin som en vintrig dekoration.

Med lite mossa i botten kan det här bli riktigt vackert i pudersnö.

Vill en tro.

Så här lämnar jag skogen och havet för en tid.

Längtar redan till en ny säsong, en ny vår.

Nya möten med naturen.

Både till lands...

…och till havs.

Vassen har gulnat och bara någon enstaka en simmar runt i viken.

Det är tyst. 

Så lämnar jag det.

Väl hemma packar jag några flyttlådor och 

packar ner en massa av grejs som blivit kvar efter ungarna.

Textar och whatsupp-ar och frågar vad de vill att jag skall spara

och vad som är okej att låta gå vidare.

Fast flytt tar sin del av energi, så är det en

så fantastisk möjlighet att få det rensat i röran att

jag tycker nästan att det borde vara lag på att flytta var femte år eller så.

 *

Nästa gång skall jag lite ta och presentera vart jag är på väg.

Tills dess.

Sov gött.