ATT ÅNGRA SIG...

…jag skulle ju bädda ner stugan för vintern.

Så var tanken.

Men jag nämndes inte. Inte än! 

Inte när det utlovats underbart höstväder ännu nästa veckoslut och

jag ju faktiskt inte har ett fastspikat datum för min flytt.

Inget som inte skulle kunna ruckas på med andra ord.

Så nej…stugan är inte packad i vinternaftalin.

Båten är förvisso upptagen och lagt i vinterläge.

Tack till sönerna & co för den hjälpen.

Men det övriga…ja, det tar vi en annan dag.

Där ute i skärgården finns inte så mycket till trädgård - och så må det förbli.

Men lite krattande, sopande och grävande finns där nog ändå.

I en tid då jag kanske har möjlighet att vara längre tider här ute än spridda

veckoslut och några semesterveckor, då finns det läge för mer trädgård.

Men tills dess - om ens då - får naturen vara min trädgård där ute.

Men att kratta kottar från gångar och sopa terasser rena från barr

….det jobbet tar ju nog aldrig slut!

Och så hade jag ju de bästa där med mig.

Både grabbe nr 1 och grabbe nr 2 var där.

Känns nästan lite lyxigt numera :)

Och bara det betyder lite lyxigare frukostar.

Det är bara så…det är så mycket roligare att fixa käk 

åt någon annan än åt sig själv enbart.

Ensam här på stugan är det onekligen en

mycket mer avskalad version av bildens frukostmacka som gäller.

*heh*

Den äldre hade sitt sällskap att ta hand om men den yngre

kom snällt, och kanske till och med helt med en liten tillstymmelse av glädje, 

även om det kanske inte precis lyser på bilden, med på en skogspromenad. 

Vi traskade förbi en vacker stenmur som

säkert funnits sedan en faslig massa år. Bara det att under de

trettio (!) år jag snurrat runt i det här grannskapet så har den sett precis lika 

mossig och lavig och otroligt vackert ut. 

Muren.

Så den har nog funnits där ett antal årtionden innan mina ynka trettio år i grannskapet.

*

Så ja, jag ångrade mig och packade inte alls ner en stuga

för vintern - inte denna gång.

För det var höstvädret alldeles för vackert.

Och väderprognosen alldeles för optimistisk.

Vi tror på ljuv-höst en tid till.

Och stjäl lite egentid från något annat.

Som en flytt. Typ.

SEPTEMBER LEVERERAR...

…jag kan inte klaga. Inte det minsta lilla!

Jag är nästan lite förälskad i denna månad som bara är och är och är 

och fortsätter vara så underbart generös.

Med sol med värme, också med regn som får svamparna att 

svälla av tacksamhet till hösten.

Och denna värme. 

Näsan som på sommaren! 

Tar frukosten med mig ut och vet knappast hur jag skall vara.

Så skönt som det är just detta veckoslut! 

Fredagens kväll var vindstilla och skön som en 

sommarkväll. Bara mörkret berättade att det definitivt är höst.

Och lördagen. September levererar det finaste av väder!  

Vilket gör det knepigt så där mentalt att stänga ner stugan som jag 

planerat. Tänk OM jag ännu skulle hinna stjäla mig en

weekend här ute bland gäss och vindar. 

Bland mossa och tallar, hav och mörker.

Har så jä*la svårt att förstå att jag borde bomma igen, 

för jag kommer inte att hinna hit ut så mycket, om alls, innan

vintern är här.

Hade nu turen att ha lillungen med mig.

Bara det att få rå om honom ett helt veckoslut sedan han flyttade 

hemifrån är bara ren och skär lycka! 

Och så fick jag lite extra och oväntad bonus.

Den äldre grabben, han som ramlat till hemlandet igen, hade planerat en vandring i 

någon närliggande nationalpark med några kompisar, men eftersom de inte hade 

bokat övernattningsstuga i tid (andra hade haft samma tanke…) 

och lusten att tälta var lite ljummen så därför dök de upp här

mot kvällskvisten för att övernatta i stugan på andra sidan udden.

Och landade runt mitt matbord.

Lite som förr. Och en ringrostig matmor fick damma av 

knepen att lyckas med konststycket att koka soppa på en spik.

Åt ett gäng hungriga. 

(Som ett tips här mellan raderna:

Koka ris med i grönsakssoppan som skall mixas så blir den

sååååå mycket mer mättande och till och med

den mest uthungrade karl verkar nöjd över…"gräsmat").

En skogspromenad senare var det dags för efterrätten som skall få ett alldeles 

eget inlägg - så gott var det faktiskt!

Och så traditionellt dags för bastu och årets sista dopp i havet.

Varmt och kallt. Kallt och varmt.

Om vart annat. 

Och så tystnar kvällen.

Grabbarna drar iväg till sängs runt udden.

Sitter kvar ännu en liten stund.

Glor på marschallerna som flämtar på i vinden från havet.

Det må vara sommarkänsla i mycket, nästan så man 

glömmer att det faktiskt är höst, men 

när vinden riktigt tar i….då vet man vilken årstid som gäller.

*

Och jag funderar mycket på ande-klimatet i mitt land.

Och undrar vilken årstid som gäller där.

Så mycket motsatser, motpoler, motstridigheter.

Jag vet precis var jag själv står,

men att märka att det finns människor i 

så gott som alla beröringspunkter i livet som tänker

så totalt annorlunda. Och för första gången

någonsin under min livstid märker jag att jag behöver

lite omvärdera människor i min omgivning.

Det gör mig både ledsen, beklämd och förvirrad.

Men mer om det en annangång - om någongång.

Lutar lite åt det hållet att låta politiska åsikter 

och dylikt stanna utanför bloggen.

Kanske bäst så.

Vi får se….

ATT GE SIN SJÄL ETT RUM ATT ANDAS...

…jag har säkert tjatat mig själv och andra sönder över det där

för mig så livsviktiga att få dra mig till ett ställe där lugnet härskar och

tiden kanske går, om inte på riktigt, så i fantasin lite långsammare i alla fall.

Skyndade mig genom trafik, yrade ibland hyllor i fredagsfulla butiker, 

körde en massa kilometer bland en massa andra trafikanter för att 

slutligen vända in på den där lilla, lilla skogsvägen där

gräset sopar bilens underrede trots att min bil är modell terräng och där

skymningen redan sakta börjat ta makten över dagen och 

börjat förvandlingen av skymning till svärta.

Men precis innan där nådde jag fram.

Och hann med ett möte med hjorten innan mörkret tog över.

Någon sekund, ett ögonblick, stod vi där intill.

Och även om jag nästan höll andan i mötet så

kände jag samtidigt hur själen fick mer utrymme att vara.

Vara som själar vill vara.

Fria och fria och fria.

Djur eller människa alla vill vi det samma.

Få uppleva det vi kallar frihet.

Vara i utrymmet där alla själar kan andas fritt.

BITTERLJUVT...

…varje år samma sak.

Det där veckolutet då man, så där i princip, stänger stugan.

Eller för mig är det, vemodigt. Jag som älskar hösten ute i skärgården.

Och önskar att jag kunde vara här så mycket mer! 

Både nu på hösten, men också på våren, förstås.

Men jag vet ju hur det är.

Jag kommer inte att hinna så ofta ut till mitt paradis mer nu i höst.

Så nu blir det ett sådant där bitterljuvt  veckoslut med att stänga ner.

När man liksom vet att det kommer att komma ett istäcke över viken, mörka nätter, 

hårda stormar och kritallklara vinterdagar innan fåglarna 

- och jag - 

igen återkommer hit.

Men ännu har och bär jag en liten skön önskan om att det skulle kunna bli ett fint höstvecksoslut

på stugan. Och som grädde på moset så får jag kanske lillungen medlurad.

Kanske. Eller så kommer det kanske något annat i ställe.

Vi får väl se.

TO WHOM IT MAY CONCERN...

…eller svar på vart Tuvulls slitna soffa skall ta vägen så småningom.

Här har ni det:

*Bokulla*

Tredje gången gillt för min del.

Här gifte jag mig. 

Här är mina båda söner födda.

Nu flyttar jag hit, än en gång.

Så nu vet ni det…vart soffan tar vägen.

Och var ni hittar henne 

 som brukar krypa upp i den och skriva en 

rad

eller

två

när andan faller på.

Det här är var ni kommer att finna mig framöver.