…ute i det lilla torpet som stått här i över hundra år är stockarna blottade på en vägg.
Tänker, som jag så ofta gör vid gamla byggnader, vid gamla träd, vid stenmurar.
Om dessa bara kunde berätta!
För någon som ser bilden ovan första gången så kan det bara vara en "bild".
Men det är mer än så.
Stockväggen är inte min. Eller den har varit det i tre år, men vad är det i ett
tidsperspektiv på dryga hundra. Ingenting.
Själva hatthyllan har min pappa gjort. I slutet av 1940-talet tippar jag på?
Ingen minns riktigt, den har alltid bara funnits. Och min pappa, ja, han har inte funnits på
över ett kvartssekel han, så det blir knepigt att fråga honom.
Tänker på hur fort tiden ändå går.
Västen som skymtar längst till vänster, den hade lillungen på sig på då kusinen blev student.
Och det var ju alldeles nyss. Eller, vänta nu…det var långt över tio år sedan, det också!
Västen i linne med tillhörande shorts är bara så himla fina så det har liksom blivit hängande
på en galg. Och hittat nya platser vid varje flytt.
Komiskt - jag som inte är speciellt nostalgisk av mig på det "materiella" sättet…
Och så filten som hänger där.
Den mörka, med vinröd och vit kant. Den jag sydde för att ha
att lägga i pulkan när jag på vintrarna traskade iväg med ungarna till dagis.
Tiden går…minnen består.
Så är det bara!
Time flies.
Och med den tanken kom jag just ihåg att jag så skulle samla in växter och pressa dem för att göra
tavlor till nya boendet senare på hösten. Så lagom att vakna upp nu när
halva sommaren gått. Kanske jag hinner ännu?!
Skall ta med mig växtpressen i morgon när jag drar till stugan och se vad jag vill pressa.
Bilden, den är från ett eller ett par år sedan då lillungen gjorde ett herbarium som sommar"läxa".
Jodå…ungar gör sådant än…eller kanske mer, de gör det igen!
Sitter och läser en artikel som handlar om ämnen med rubriken;
"The end of capitalism has begun" och funderar på om vi verkligen står inför
en jätte stor omvälvning av allt vi tänker och tycker är norm nu.
Om tiden som vi levt är över och något helt annat tar över.
Och att det kanske inte alls är så underligt. Bara att tänka bakåt några år känns
som att gå längre bakåt i tiden än det verkligen är.
Roar mig en stund med att googla 2010, 2005, 2000, 1995 och så vidare.
Tänker, vad gjorde man innan internet? Innan 1999 - typ?
Får perspektiv serverat.
Helt galet.
På sitt sätt.
Hur skall vi om femton år se tillbaka på dagens teknik?
Kommer vi att tycka att det är lite smågulligt att vi hade mobiler små stora som en näve
ungefär och som klarade av internet och telefon och kamera och gps och
kompass och vatupass och kalender och mail och bok och tidning
och sociala medier och räknemaskin (hur kunde jag glömma det?)
och film och…och…känns som om listan är oändlig.
Hur ser vi på det om bara något år?
Här kan jag på allvar känna en ängslan, förmodligen också en riktigt relevant oro, för alla
dem som inte vill, av orsak eller annan uppdatera sig - eller bryr sig om att hänga med.
Kommer de personerna att i framtiden att vara samhällets utstötta för att de inte
hoppade på det digitala tåget när de tuffade förbi?
Det här oroar mig på riktigt!
Vid något skede kommer samhället inte att ha varken tid, råd
eller kanske inte ens speciellt mycket lust att bromsa utvecklingen bara för att de som valt att
inte hänga med i utvecklingen hänger efter.
Kommer samhället verkligen att i framtiden utvecklas i den långsammastes takt, då allt hela
tiden går framåt fortare och fortare, och man helt enkelt inte har råd att vänta in
dem som väljer att inte följa med, haka på, hänga med?
Jag tror de kommer att lämnas efter.
För det finns inget alternativ. Det kommer inte att finnas tid att invänta de tröga.
De offras. De som nu ställer sig på tvären och inte tar till sig den teknik som erbjuds nu.
Det kommer att bli som att strunta i att lära sig grammatik under ett par år i skolan.
Och att sedan försöka förstå ett språk med en lucka på ett par år. Det säger sig själv att det
kommer aldrig att funka! Nu finns det knappast någon som tycker att hela klassen skall gå om bara för att några inte bryr sig om att lära sig. Vad säger att vi kommer att se på annat sätt på de vuxna som nu inte ids sätta sig in i ny teknik? Skall vi vänta på dem?
Det är ju det samma med den digitala utvecklingen,
det är som ett nytt språk. Vänder man det ryggen nu är man ute för gott…
…och de som väljer så betalar förmodligen ett smärtsamt högt pris i framtiden
för sin envisa vägran nu.
Tiden som varit hade sin skönhet, jag är den första att erkänna det.
Det är ju ändå så att det ena inte utesluter det andra.
Den ena eran av tid äter inte på den andra.
Vi är i den lyckliga situation att vi kan delvis gissa oss lite in
i framtiden, hur spännande och intressant är inte det?
Vi kan leva i nuet men också njuta av det förgångna.
Men vi kan inte bara stanna där. I det som var.
Inte ens stanna i det som var igår.
För….time flies.
Tid får ett sådant perspektiv när man börjar fundera och tänka på det.
På så många sätt.
Satt här tidigare på kvällen och chattade med äldre grabben.
Det blir så när man ser att någon är "online" och ämnet man chattar om är intressant.
Fingrarna flyger över tangenterna och tankar och funderingar flyger med ljusets hastighet
över halva jordklotet.
Här sitter jag i min lilla småkyliga trädgård, på min slitna korgstol med min dator i famnen och
"pratar" med grabben som om han suttit mittemot.
Våra tankar och funderingar och meningar och ord åker tiotusen kilometer fram och tillbaka
utan att vi ens tänker på det.
Vi fördjupar oss i diskussionen och jag skriver och han skriver och vi skickar länkar att
läsa till varann och chattar och tjattrar och så plötsligt skriver han;
Klockan är 02.30 - tror jag skall gå och lägga mig nu.
Och min klocka är snart halv tio och jag har inte haft ens en liten tanke på
att vi inte är i samma tidsrymd fast vi är online.
Jag vet det förstås, men jag har inte tänkt på det.
För tid får ibland ett så vridet perspektiv på något sätt.
*
Och på något sätt tror jag att vi kanske har ännu en helt annan
verklighet, en helt annan…allt, att vänja oss vid.
Så mycket vi kan hålla fast vid och njuta av och så
mycket nytt som vi behöver haka på och lära oss att njuta av.
Hur spännande som helst!
JU!
