Ja, inte vet jag, men samtidigt som jag på något plan förbannar januari (och februari också, för den delen, när jag nu är i gång) för sin långsamhet, sin stillhet, sin tomhet så kan jag också känna att där finns en vilsamhet som ändå är rätt så skön.
Vi snurrar ihop lite gött av det som råkar finnas i skafferiet och gör inte så mycket mer. Tar det lite avskalat och avslappat och så där. Det är Januari bra till. Att bara liksom vara. I den där vilsamma tomheten som kommer smygande så fort man sopat ut de sista granbarren.
Av lika delar socker och olivolja (så där på ett ungefär) så rör jag ihop världens bästa skrubb för vinterknastrig hy. Jag tänker på alla de surt ihopförtjänade slantar jag satt på diverse skönhetsmedel under år och årtionden och som inte ens varit hälften så bra som det här. Olivolja och socker liksom.
Hur enkelt får det bli?
Jag brukar dessutom klämma i saften av en lime eller en halv citron, lite beroende på vad jag råkar ha drällande i fruktkorgen. Mest för doftens skull.
Och jag lovar. Jag har den mest knastriga hud man kan tänka sig vintertid. Och så lite till.
Och till och med jag har hoppat över en och annan insmörjning bara tack vare detta löjligt enkla som man på 2 minuter skruvar ihop i en gammal syltburk.
Ja, just det ja. Blandningen håller sig säkert en tid i kylskåp, jag brukar bara röra ihop så mycket att det går åt under ett par duschningar.
Till och med tonåringen, som undrade vad sjutton jag hade i kylskåpet, tyckte det här var toppen, när han väl fick klart för sig vad man skulle göra med röran. Och testade det. Det fick skönt-godkänt.
Men så där i övrigt, när det gäller burkar i kombination med kylskåp så tänker de flesta tonåringar något ätbart, det här vet alla mammor till tonåringar. Det är liksom lite så de fungerar, eller hur de kopplar ihop saker i sin hjärna.
Och även om olivolja och socker och limesaft i och för sig inte är till skada precis om man skulle få för sig att smälla i sig innehållet i burken, men ja….man har så mycket mer glädje av det här utvärtes.
Så man kan ju satsa på en liten etikett eller så. Om man nu inte råkat informera sin tonåring liksom...
Bäst för utvärtes bruk. I alla fall. Lite.
På eftermiddagen gick jag en lång sväng i skogen med hundarna. Vädret var väl sådär och det var självdestruktivt-halt på sina ställen medan andra ställen var mer eller mindre bara och hela skogen doftade mars. Lite i alla fall. Vattnet porlade i diken och ja…kändes inte helt som midvinter precis.
Det var tomt i skogen på både djur och människor. Det var först när jag satte mig ner vid bordet efter skogspromenaden som jag i ögonvrån tyckte mig ana ett fågelflaxande som var lite annorlunda än det fågelflaxande jag brukar vara van vid. Och minsann…hade jag inte fått en fin ny gäst på besök.
En gråspett, minsann!
Sådant gör en alldeles vanlig vilsam söndag lite mindre tom. På ett sådant där bra sätt.
För fast sval vilsamhet, till och med lite tomhet kan kännas välkommet ibland, så är det ändå lite välkommet med nya besök i fågelbaren. Även om gråspetten kanske inte är super-ovanlig precis, så var det på 1990-talet jag såg den senast. Så att så himla ofta råkas vi ju inte…gråspetten och jag ;)
Att just den här typen är en han, ja det vet man för den röda fläcken i pannan. Det har inte honorna.
Fin är han, det är bara så. Jättefin.
*
Och så är det en ny vecka som väntar, och en blick i min kalender säger att det är liksom jättejätte mycket inkommande vecka och nästa gröna (lediga) fläck är nästa söndag och ja…det där med januari och vilsam tomhet, det stämmer liksom mest bara in på mitt privata jag. Ja.
Ta hand om er.
