HOSIANNA...

…och första advent.

Och vi skulle fira helgen på stugan med lutfisk och sillbord och

skogspromenader och glögg och brasa och böcker och

bästa sällskapet och ja. 

Och ja, så går jag och klämmer till med världens förkylning ungefär

när det mesta är, om nu inte helt fysiskt men i tankarna åtminstone, 

färdigtpackat och hundarna inser att det är något på gång.

Ja, gissa hur skoj det är att i det skedet, någon timme innan avfärd fullständigt krokna

i en eländig förkylning! 

Så planerna fick stöpas om.

Det slutade med att särbon, eller veckoslutsnärbon, helst inte ville umgås alls 

för att inte bli förkyld själv 

(rätt förståeligt även om jag undrar var det där ridderliga; jag släpper

allt och kommer och sköter om dig! försvann? Hehehe)

Lillungen drog iväg han också så lillajulen firade jag all by my self i år, 

uppkrypen i mitt  kära soffhörn, med hundar och katt, 

näsdukar, några småtorra mandariner

och lite varmt att dricka.

Till all tur hade jag hunnit till bibban innan, så läsbart fanns det gott om.

Och ved hade jag inne också - så någon s t ö r r e  nöd gick det ju inte på mig

om man skall vara helt ärlig!

Innan advent hade jag inte riktigt kommit igång med pyntandet här hemma,

för vi skulle ju inte vara här hemma, liksom.

Men ljusstakarna till fönstren orkade jag ändå släpa fram.

I år leker jag att det är ljuset som gör stämningen.

Alla tomtar och änglar och granar och kransar och adventsljusstaken och

julkalendrar och ja typ allt ligger ännu och sover sin djupaste

sommarsömn i någon dammig låda uppe på vinden.

Och vet ni, det räcker alldeles utmärkt!

Mest av allt är det ljuset som gör stämningen.

Och smakerna och dofterna förstås, men de återkommer jag till bara jag 

återfår mitt lukt- och smaksinne.

Senare på kvällen knapprade jag iväg en lite lillajulshälsning till min äldre grabb och undrade

vad han sysslade med där borta i Österrike.

Det visade sig att han satt i en hotell-lobby i Wien, och filade på ett skolarbete.

Det var nämligen så att han hade lovat låna ut sin

lägenhet i Salzburg åt några vänners långväga-gäster från Hongkong och 

Dubai som inte hade fått fixat hotellrum (i tid…). 

Så han tyckte att då kan han ju lika gärna passa på och åka till Wien och

kolla in hur det är där.

Så lite oförväntat sitter jag och chattar mig igenom lillajulsnatten med honom.

Så, nu siktar jag, eller vi, på att "fira lillajul" på stugan nästa veckoslut istället 

för det finns väl ingenstans skrivet att man inte kan göra så? 

Och det beslutet till ära skall jag ta och öppna en ny förpackning 

näsdukar! 

Det ni…;)

Må gott och håll er friska!

Och en fin första advent - förstås!!!

SÅDANT DÄR BARA-VARA-VECKOSLUT...

…och oj, oj och oj, vad skönt och behövligt det har varit!

Absolut inget, i n g e t  alls, inbokat om man inte räknar med fredagskvällens

bio-chaufför för ungdomarna dit.

Jag är hemskt svag för då dagar bara får bli som de blir.

Och man får gå lite på känslan vad man vill göra. Och känna efter om man nu

vill det över huvudtaget.

Extra skönt med ett sådant veckoslut just så där innan adventstider och

den där julhetsen som ,hur man än försöker värja sig, ändå har en tendens 

att komma krypande och kasta sig över en när man minst anar det.

Idag blev det att sova så där underbart länge att det är snudd på att det inte

är okej att göra det - om man inte är en tonåring eller så.

Och det är rätt länge sedan jag kunnat dra på den strängen…

Att vi överhuvudtaget lyckades ta oss upp från bolstren under dygnets ljusa timmar är

nog att tacka brorsans hund för. DEN verkar inte ha någon som helst sorts inbyggd 

veckoslutsklocka i sig alls och tycker att det minsann är läge att få käk samma tid på

morgonen vardag som helg! 

O my, vad den hunden har mycket att lära sig ännu om vanorna

i det här huset! 

Och oj, vad den hunden ännu har att lära sig att veckoslut med inget inbokat alls

oftast betyder promenader ut i naturen. Just den biten tror jag inte den har något emot alls.

Inte jag heller.

Jag kunde vandra dagarna i ända.

Fick medlurad lillungen och särbon och packade ryggsäcken med kaffe och kakao och 

smarriga smörgåsar på nygräddat skärgårdsbröd 

(på tal om det ja; DET receptet skall jag dela med mig - det är det bästa av alla skäribröd jag bakat någonsin!)

De ljusa timmarna i november är ju inte så många, och om man dessutom är lite söndagssen i starten,

så blir det kanske inte så långa vandringar men ändå lagom att hinna kasta av sig

åtminstone lite av sin stress och vardagsbekymmer och allt det där som så 

illvilligt vill sätta sig mellan skulderbladen och knyta ihop sig där och bara mola på.

Medan vi gick där så kom vi in på det här med hur viktigt det för många är att 

visa upp en fasad och kanske försöka vara något annat än vad man är.

Att man så gärna lyfter fram något som kan få en att verka lite häftigare än vad man

i verkligheten är. Att man skall passa in någonstans.

Intressant diskussion i sig. 

Plötsligt började jag bara sprutskratta.

Det jag älskar mest att göra på mina lediga dagar skulle nog inte vinna någon

tävling i den sexigaste fritidssysslan precis.

Jag menar; det finns nog inte så himla många som tycker att en promenad

på några kilometer i novemberslaskig skog är det absolut bästa man kan göra en

ledig söndag. Eller…?

Jo, jag kanske har ett par sådana här i soffhörnet med mig just nu.

(Jag tror faktiskt de andra tvåbenta gillade det också - i alla fall lite)

Novemberslask kan faktiskt vara lite bättre än sitt rykte - om man bara ger sig ut.

Så länge det är ljust. Och det är ju inte så länge, så det är kanske mer det som är problemet?

Kom på att det inte är novemberrusket i sig som gör mig taggig och avig inombords, 

det är avsaknaden av ljuset som gör det!

Så lite snö(slask) som får allt att vara lite, lite ljusare gör underverk!

*

Och snart blir det att tända ljuset därute i buskar och granar, i 

fönster och på trappor - undrar hur prima det kommer att kännas!

I väntan på det - en skön novembervecka till var och en.

Njut av…eh…november!

KAVELDUN OCH NYASTE NYSNÖ...

…där mot eftermiddagen hann jag ge mig ut en sväng. 

Jag har en alldeles favoritåker en bit från mitt hus som jag av

någon outgrundlig orsak gillar lite, lite mer än 

alla andra åkrar. Jag gillar skogen där runt, och traktorvägen lite mer

än andra traktorvägar och jag vet faktiskt inte ens varför!

Vid åkerkanten finns ett jakttorn och många är de gånger jag varit på väg att vika in på 

skogsvägen för att gå en sväng runt åkern nu under hösten, men nästan varje

gång har jägarna varit där före mig. 

Och förutom att jag gärna ger förtur åt jägarna, och även om jag 

skulle ha all "rätt" i världen att gå där jag med, så känns det liksom 

inte helt hyggligt att ta hundarna ur bilen och så…

Isynnerhet som min hund visar tydliga jaktinstinkter.

Det är lite nytt.

Visserligen har hon varit så där lite på spåret innan också, men

nu den här hösten, då hon fyllt 4 år, har det riktigt blommat upp.

Synd…för numera är det bara att glömma att ha henne lös om det finns

minsta tillstymmelse till spår i närheten. Och det finns det ju typ hela tiden

i naturen. 

Och fast hon annars lyder och kommer på kommandon så händer något

knäppt i skallen på henne när hon får vittring och det är som om

hon försvann in i sin egen bubbla och varken hör, ser, eller känner

att jag står där och ropar, visslar, hoppar och har mig, 

lockar med gourmetstektaskinkbitar med leverkorvstopping.

Lirkar och ryter om vartannat.

Det är rätt lönlöst.

Det här är min första hund ever med jaktinstinkt av den här kalibern.

Lite synd att jag inte jagar, och kunde utnyttja henne till det hon alldeles

tydligt har talang för.

Och brorsans terrierherre…ja den gör mest som hon. 

Så skulle min sticka så hade jag antagligen vips två hundar på rymmen.

Så, ja vi håller oss lite undan när det är jakt-på-riktigt-på-gång.

Men idag var favo-åkern tom på jägare.

I årets första nysnön som föll igår kväll fanns massor med hjort, rådjur och älgspår.

Inte undra på att stället är populärt bland jägare - också.

Jag tycker inte om snö så där generellt.

Inte om vintern heller.

MEN!

Det är något alldeles fantastiskt fint med årets första snö. 

Isynnerhet som den har den goda smaken att komma i lagom dos - 

inte en meter på en gång.

Ljuden, ljuset, dofterna och hela känslan blir så härligt annorlunda med

lite snö. 

Jag blir lite småförälskad i den första snön varje år.

Den förälskelsen går över, det vet jag också, och snön och vintern

kommer att kännas tjatig…tjatig…tjatig! 

Men just idag är den bara fin och ny och doftar gott!

Även om inte färgerna i naturen är så där väldans färgsprakande vackra

just nu, så kan jag ändå längta ut på nytt nästan så fort jag hunnit in och fått

tårna upptinade.

För visst är det något fulsnyggt i kaveldun i nysnö?

Och i allt det där andra bleka och avskalade?

Svartmesen håller nog med.

Tror jag?

UTANFÖR...

…mitt fönster.

Om jag hade tid, och möjlighet så kunde jag sitta i timmar och bara

tokglo på fåglarna som kommer och äter till fröbaren.

Fram och tillbaka, fram och tillbaka flyger de.

Och jag vet få saker som är så rofyllt.

Som att sitta och glo.

Och låta tankarna vandra.

Nu händer ju det här väldigt sällan.

Som jag ges möjlighet att sitta och glo.

När jag sticker iväg på morgonen är det mörkt, 

och mörkt är det när jag kommer tillbaka på kvällen.

Så mörkt att jag får ta till pannlampa för att kolla om fröbaren 

behöver påfyllning.

För oss som gillar att röra oss i naturen är det här en

riktigt jobbig årstid.

Vardagar kan man liksom bara glömma att det hela.

Om man som jag har ett levebröd som kräver

någon form av närvaro - fysisk i alla fall, helst också mental - vill säga.

Veckosluten är så korta så korta, med så mycket som man 

skall hinna uträtta - och om jag inte räknat helt

fel - så har vi en liten adventstid på intågande också

som pockar på uppmärksamhet i form av diverse

sysslor därhemma som bara…ja, hör till.

För att det skall bli på riktigt. Det här med julen.

Sen kan det ju vara hemskt intressant hur annorlunda

det här med jul ändå kan bli under en enda liten människas 

vandring på jorden vår.

Om vi tar och bara snabbspolar mina jular med 10-års intervaller:

Jag som åtta åring: (1974)

- Här har vi min barndomsjul när den är som bäst.

Godis. Godis.Godis. Gottebord.

Julmiddag (som tog sådan tiiiiid att ta sig igenom)

Julklappar och så någon julklapp till.

Vinterväder. Skidturer med familjen. Mandariner. 

Spel. Afrikas Stjärna. Monopol. Mer mandariner

Familj.

Tid.

Jag som 18-åring: (1984)

Godis. Godis. Godis.

Julmiddag (som verkar gå rätt fort numera…)

Julklappar, färre men mer värdefulla. 

Vinterväder, men nu teater och kultur på mellandagarna.

Mandariner och glögg.

Diskussioner och promenader och kultur.

Familj och vänner.

Jag som 28-åring (1994)

Mamma. Jag. Till en 5-åring. Egen familj.

Byggt ett hus. Är värdinna för släktens julmiddag.

Godis.

Julmiddag (går väldigt fort att äta - "och ni skulle bara veta 

hur många timmar det tog att tillreda det hela, PUST")

Isynnerhet som jag fått för mig att faktiskt göra ALLT själv.

(från att salta skinkan själv, baka bröden, egen ost…hur tokig får man bli?)

Julklappar, fast mest åt de små. 

Vi går in för "bara-en-gåva-per-person"-linjen.

(Tack och lov för det!)

Familj och släkt och vara tillsammans.

När julen dukats ut drar man in ny energi för då kommer;

Nyårsfester med vänner där man verkligen tar ut svängarna…

Champagne och fyrverkeri. Hela köret...

Och ungarna - de parkeras hos diverse mor- och farföräldrar.

Bäst så…;)

Jag som 38-åring (2004)

Mor till en 15-åring och en 6-åring.

Flyttat in i nyrenoverat gammalt hus. Julvärdinna för släkten även nu.

Intensiv jul. Jobbar med något som har sin försäljnings-topp 

på julen. Jobbar mycket och det blir långa dagar.

Försöker knåpa ihop en fantastisk jul på småtimmarna.

Riskerar att göra bort mig och somna med pannan mot julskinkan under julmiddagen! 

Bjuder på en jul för föräldragenerationen, för de jämnåriga, för tonåringen 

och för den lilla skrapabullan. Lite av allt åt var och en.

Jag är på min kreativitetstopp när det gäller att fixa och dona.

Mandariner. Och godis. Lite.

Nu har vi dragit ner på konsumtionshysterin och ger bara julklappar åt

de som är omyndiga enligt ålder...

Och jag tar en tyst promenad för mig själv på juldagen.

Bara hunden och jag.

Jag som 48-åring (2014)

Ja-a…det återstår att se.

Många gånger har jag drömt om den riktigt, riktigt på riktigt, enkla julen.

Helst ute på stugan.

Utan femton olika sillar, utan mat i galet överflöd.

Utan…ja ta det lite mer avskalat bara.

En riktigt enkel jul.

*

Få se hur det blir?

En enkel jul på stugan förutsätter också en

jul utan mycket snö - man måste liksom kunna ta sig ut dit.

Återstår att se hur det blir.

Julen i år.

Sådant funderar,

ÅÅÅÅÅÅHHH…FREDAAAAG...

…jag kan inte minnas när jag tyckt att det är så skönt med fredag som idag!

Jag kryper upp i mitt soffhörn, tänder de där obligatoriska ljusen, häller upp

ett glas rödvin och bara andas fredagkväll med alla sinnen.

Men! 

Först av allt; TACK för de innerligt värmande kommentarerna i mitt förr inlägg.

Ni skall veta att det värmer in i själen! 

Det är nu som det är med livet, det kastar en lite hit och dit, upp och ner…

Samtidigt som mycket ändras, inte bara hos den insjuknade, 

vid ett besked om obotlig sjukdom, så fortsätter mycket precis som

förut. Vi drar de samma skämten som alltid, brorsan och jag.

Det känns som alltid, och ändå så annorlunda.

Brorsan är fortfarande på sjukhus, men läget är stabilare nu och det

gör att jag igen kan andas lite friare, slappna av i axlarna och åka hem

till de mina på fredagskvällen.

Krypa upp i soffhörnet, tända de där obligatoriska ljusen, hälla

upp ett glas rödvin och bara….vara! 

Snurra runt på nätet, läsa bloggar som jag inte hunnit besöka på en tid nu.

Slappna av. 

Jag funderade länge om jag skulle skriva mitt förra inlägg.

Samtidigt som det kändes väldigt, väldigt privat, så kändes det 

väldigt, väldigt konstigt att lämna det borta.

Det är ju en del, en stor del, av min vardag just nu.

Men det fick mig att fundera.

På det här med manligt och kvinnligt, och nu

är det bäst att jag klämmer in en lite varning för starka generaliseringar, 

bara så ni är beredda.

Nä, men det har råkat sig så att jag under en tid nu har smurfat runt en del på 

bloggar som jag inte vanligen besöker för att jag sökt info, erfarenheter, åsikter, om en 

viss specifik sak.

Jag har nämligen läst om våra nationalparker och då är det skoj att läsa

bloggar om människor som skrivit (och fotat) då de besökt dem.

Nu är det säkert rätt lika mycket män som kvinnor som gillar natur, friluftsliv och

att besöka våra nationalparker. Och som bloggar om det.

Men sättet som de besöken beskrivs i bloggar varierar faktiskt så till den

grad, att jag vid något skede började haka upp mig på det.

För det fösta, det vet vi. Män skriver (oftast) om något specifikt ämne.

Om vi tar det här med friluftsliv och nationalparker så är det mycket fakta

(tack för det!) och främst praktiska saker som vad som var bra att ha med sig, 

om däcket gick sönder på cykeln (dålig väg), om veden vid grillplatsen var torr.

Mycket informativt och bra!

Medan kvinnor (lite oftare) också beskriver stämningar, hur det kändes.

Hur allt liksom påverkar lite på allt.

Och hur man upplevde utfärden.

Det blir mer personligt. Det blir en kontaktyta till på något sätt.

Om det sedan är mer intressant att läsa är ju upp till var och en som läser.

Och okej, det här är galet generaliserat, och det varnade jag er redan för,

men det var intressant att verkligen kunna se en liten tendens till att 

kvinnliga bloggare verkligen lättare smyger in små personliga känslofrön

 lite här och där. I synnerhet om det fanns något under ytan 

som påverkade hennes stämning "för dagen" så 

fanns det ofta med.

Så visst män och kvinnor är olika - varför skulle det inte också synas i

bloggvärlden? Allt annat vore väl onaturligt?

Så samtidigt som jag upptäckte det här då jag läste om

friluftsliv så insåg jag att det skulle kännas väldigt konstigt att lämna

min brors sjukdom, hans resa, utanför.

(Tuvull är ju inte annars heller någon strikt sak-och faktablogg precis...*gapskratt*)

Och eftersom det kommer att påverka mig och mitt liv och leverne

en hel del, så skulle det bli haltande att utestänga det.

Jag kommer nog inte att gå in på hans sjukdom, det är hans privatsak,

men det allt det speglar sig ändå så starkt i mitt liv så att lämna det utanför

skulle kännas…fel.

Ja, suck…det här blev väldigt mycket trött babbel nu. 

För jag är rätt trött i skallen. 

Har varit långa dagar, sena kvällar, en hel del oro och så till

råga på allt så rymde min hund igår sent på kvällen jagandes en räv (?) som smugit sig in på

gården för att sno åt sig ett älgben som nog var ägnat för hundarna, men blivit drällande på

gården. En terrier ger minsann inte ifrån sig ett illaluktande älgben så där bara…

Vid två, på natten, kom hon tillbaka - med benet.

Så just nu är fredagkväll i soffan-med ljusen-och rödvinsglaset-konseptet precis lagom spännande.

För ett stycke,