BLEKASTE LJUSET...

...efter stormen.

Seija, som stormen hette denna gång, har dragit vidare, och när jag

kommer hem har mörkret redan tagit över.

Snubblar över en nerblåst gren, men alla mina träd står på ända, och det är ju bra.

Tänder brasan och ljusen. 

Känner hur tröttheten börjar svida bakom ögonlocken.

En skön fredagströtthet.

Av olika orsaker har det blivit sena kvällar och dagarna har varit som de är.

Rätt fullbokade. Och splittrade. Jag gillar inte splitter i dagarna.

Planerar inför julen.

I det blekaste ljuset från stearinljusen på soffbordet.

På tv-n visas Luciakröningen och sakta kryper något som man

kan kalla julstämning in på huden.

Lucia, hon med ljuset, med värmen...

...och tänk, om en vecka svänger även naturen, 

mot ljuset, mot värmen.

Oändligt sakta. Men ändå.

VID PLOMMONTRÄDET...

...vid trädgårdens ände.

När jag går till bastun böjer jag mitt huvud inför plommonträdets

grenar som ramar in stigen till bastun.

När jag inte värmer bastun har jag vintertid få ärenden till den delen av

trädgården. Det har blivit småfåglarnas rike.

På stigen har en matta av solrosfrö-skal brett ut sig. Redan nu, i början av december.

Jag har tänt julbelysningen i plommonträdet och inser att det finns 

mer konstfulla julljus än mina. Men de lyser upp. Det räcker, just nu, för mig.

Jag kanske har kapitulerat, och insett att plommonträd inte vill tämjas till

jul-ljusbärare så som en gran eller ens en tuja. Det saknas symmetri och ordning

i ett plommonträd.

Nu har jag ju inga granar i min trädgård. Tujor finns.

Trots att de till sin form ropar efter jul-ljus så vill jag här pipa ett litet varningens läte.

Tujor gillar inte jul-ljus.

De är känsliga för det här med att det är (jul)ljust dygnet run. Dessutom kan det i värsta fall

vara lite varmt runt grenarna på grund av ljusen och ja, då blir en tuja lite råddig.

I dens värld är ljus samma som vår, och de blir på gång.

Problemet är bara det att marken ofta är frusen, och en tuja på g som inte

får vatten är samma som...not so god!

En gran är av lite tuffare virke än en tuja.

Så om du kan välja...välj gran.

Men OM man inte har en gran - ja då får man köra plommonträd.

Som jag då.

Plommonträdet agerar faktiskt också gatukök för fåglarna.

Etta i den gatuköksmenyn är för tillfället kokosfett-jordnötskaka.

Lite prima, flaxas det i buskgränderna.

En vecka och så och så är kakan uppkäkad.

Där vid plommonträdet.

Det med jul-ljus lite hipsomhapsikors.

Hur fint som helst! 

Ju!

tycker,

ETT HUS BLIR TILL...

...ja, i en sällsynt sinnessvag stund kom jag på idén att baka ett pepparkakshus.

Jag är ju inte känd för mitt tålamod eller uthållighet, eller ens för personlig läggning 

åt det där småpyssliga. 

Men ett pepparkakshus skulle det bli i år. 

Någonstans vid det skedet när alla husdelar var ritade, degen utkavlad och gräddad

började jag tvivla...

...på vad jag gett mig in på.

Det är så många år sedan jag bakat och byggt ett pepparkakshus senast att jag gladeligen

nog glömt vilket schå det är med det.

Men där står det nu...

huset som blev till.

Skön helg!

ALLT PÅ RÄTT KÖL IGEN...

...i min lilla värld. Sonen som åkt ut och in på sjukhus både en och

två gånger de senaste dagarna är på bättringen och lugnet lägger sig 

i en mors stuga igen.

Jag vet inte om det varit ett medvetet val, eller bara något som skett på

känsla, att jag fastnat för det gamla i mitt sätt att inreda mitt hem.

Finns det något i mina gener som längtar till, eller finner ett lugn i, en stämning 

om en tid som varit? 

Är det mitt agrara fornminne som sänder ut signaler som nuddar vid mig

på en omedveten nivå?

Tiden stannar ändå inte. 

Om jag skulle gå tillbaka till att leva som man levde då många av mina

ting var nya, då skulle mitt liv se ruskigt annorlunda ut.

Jag skulle förmodligen vara hemma, sköta hem och gård och odlingar och

barn (kanske barnbarn) och gamla föräldrar och andra släktingar och djur och...

Hmmm...

Så funkade det i en tid då det inte fanns så mycket motsättningar.

Andra motsättningar, men inte som nu.

Sitter och tittar på TV.

Man intervjuar vår finansminister om vilka sparåtgärder vi står inför

i vårt samhälle.

Vårt AAA-samhälle. För att det skall bestå.

Som bokstäver på ett papper, men inte i praktiken?

Det är stora beslut, och jag förstår inte.

Man kniper från åldringsvården. Bland annat. 400 miljoner euro.

Åldringarna skall vårdas hemma så länge det bara är möjligt.

Det låter ju bra, och jag tror absolut att många åldringar vill stanna

hemma så länge det bara är möjligt.

Och jag unnar dem det, det är inte det.

Men vem skall sköta dem?

Allas vår tid ute i förvärvsarbete skall förlängas, pensionsåldern höjas.

Vi måste arbeta mer - utanför hemmet.

Mammor på moderskapsledighet skall skyfflas snabbare ut i arbetslivet igen -

utanför hemmet.

Studeranden skall fortare studera klart så de kommer ut i arbetslivet - utanför hemmet.

Men...vänta nu? Vem har man tänkt ta hand om dessa åldrande?

Man vill återgå till något som kanske fungerade innan industrialismen, då 

tiden var en annan. Då mina ting var nya? Då allt var annorlunda?

Jag är ingen förespråkare av institutionsvård, verkligen inte, men inser fullt, 

av egen erfarenhet, vad det krävs att sköta någon nära, någon kär, hemma.

Det vid sidan av jobb, av barn, av vardag.

För jag har varit där.

Hur kan det det fungera?

Om vi, de egna, inte har möjlighet att ta hand om - även om vi ville.

Vi kanske har geografiska eller ekonomiska eller tidsmässiga hinder.

Vi vill - men kan inte.

Blir då alternativet att någon kommer rusande in och ut i åldringens hem

för att se till att det väsentligaste fungerar.

Visst vill många äldre stanna hemma. Men vill de alltid välja ensamheten?

För tyvärr blir det ofta ändå så att det blir ett =-tecken där.

*

Inte för att jag har några lösningar på hur det borde skötas.

Tyvärr. Skulle gärna ha det.

Men jag tror mig veta vad som inte fungerar.

Och det är dit vi är på väg.

Man kan leka 1800-tal.

Men man kan inte leva som om det vore det.

tänker,

idag.

ANNORLUNDA LILLA JUL...

...jag är nog väldigt lyckligt lottad. 

Hör till dem som lilla jul, och jul för den delen,

betytt att samlas, träffas, äta gott, ha det vackert omkring sig. 

Bara ha det liksom bäst.

Det blir lätt då att man inte ens reflekterar över att det kan vara annorlunda.

Eller jo, man vet ju att jul hos många inte är det gulliga, fina, stämningsfulla

som den kan vara.

Men att det skulle vara annorlunda hos en själv, det känns - främmande.

Också i år började det luta mot en traditionell lillajul.

Ljusstakar i fönstret och inhandlad lutfisk.

Satt och skissade på årets pepparkakshus-bak när telefonen plingade till att det 

kommit ett textmeddelande:

"Mamma, jag är på väg till sjukhuset för akut operation."

Lite senare plingade till i särbons telefon:

"Ladugården är utan ström, och allt kyls ner".

Han hoppar i bilen och gasar ut genom portarna. Och jag sitter orolig vid telefonen

och väntar på rapport från sjukhuset. Och kan liksom inte riktigt koncentrera mig på

pepparkakshus...eller lutfisk-kok...eller julkransar på dörren.

Det är inget allvarligt (till all tur) med grabben, men att veta att man har 

en unge (hur vuxen som helst, men ändå) på operationsbordet får all

lillajulsstämning att smälta bort som marssnö. 

Särbon kommer kanske tillbaka sen när orsaken till strömavbrottet klarnar.

När vet man inte...

Det börjar skymma utanför fönstren, och telefonen fortsätter sin tystnad.

Frosten har pudrat buskarna och gräset. 

Lillungen passar på att läsa till engelska-provet, när det nu ändå inte blir något

pepparkakshus-bak. Inte i dag.

Lutfisken ligger i sitt vatten och väntar.

Och ja, det är en annorlunda lilla jul i år.

Och radion spelar julmusik.