SOMLIGA LJUS BRINNER ALDRIG UT...

För tio år sedan levde jag i ett skede i mitt liv som hörde till de tyngsta.

Min mamma hade på våren-försommaren 2006 insjuknat i cancer, melanom.

Jag minns faktiskt inte längre så exakt när det beskedet kom. 

Om cancern.

Inte för att jag inte skulle ha varit involverad, 

inte för att jag inte skulle ha brytt mig - snarare tvärtom! 

Jag och min mamma hade nämligen ett synnerligen varmt förhållande.

Hon var ju min bästa vän, men orsaken till att jag inte minns när hon 

insjuknade var mest det att den där harmlösa bruna pricken hon hade på 

vristen inte såg speciellt hotfull ut.

Inte då.

*

Och melanom, det är väl inget man dör av...väl?

*

Tiden gick, hon opererades, jag åkte med henne till olika läkare, hon 

opererades engång till och någongång på sensommaren 2007

fick hon veta att cancern inte gick att stoppa, den hade fått ett för starkt 

fotfäste i henne...

Inte ens då begrep jag att jag inte skulle få ha henne kvar längre än bara någon månad.

Hon kom till min sons födelsedag i medlet av oktober och jag minns hur hon sade att det kanske

var sista gången hon kom ut till oss, ut till landet. 

När jag såg henne sitta där runt matbordet, leende, skrattande, lite blek

men precis så hjärtlig som hon alltid var skulle man aldrig förstått att hennes

dagar verkligen var på kort.

Rätt snart efter det kollapsade hennes hälsa. Hon blev snabbt mycket sjukare.

Melanomcancern som startat som en liten oansenlig brun fläck bara hade

nu spritt sig till blomkålsstora svulster på hennes ben, lår, upp på magen.

Melanom är på det sättet en oerhört "pedagogisk" cancer - för man ser den.

Man tror inte med vilken fart den kan ta över...jag har sett det.

Helt klart var ju att vid det skedet som min mamma kom till Lillungens födelsedag så 

hade cancern redan spridit sig in i  kroppen, dit man inte kan se.

Sedan gick det fort, i synnerhet nu när jag ser tillbaka på det, men då

kändes tiden märkligt lång.

Jag jobbade heltid men ett par eller tre kvällar i veckan körde jag till min mamma,

för att vara med henne en stund, en timme eller två på kvällen. 

Min bror bodde intill och hade själv precis då blivit sjukpensionerad, så hon

behövde aldrig vara ensam, inte heller på dagen, vilket jag är otroligt glad och tacksam för!

Jag hjälpte henne i duschen, tvättade och lockade hennes hår, lackade hennes naglar, 

jag lärde henne att surfa på nätet, hon tyckte det var fantastiskt 

att kunna läsa dagstidningarna på sin datamaskin!

In i det sista ville hon ta in och lära sig ny teknologi...voj, min lilla mamma! 

*

Sedan kom den dagen då hon inte orkade stiga upp från sängen.

Vi hade redan tidigare kontaktat ett hem för terminalvård. Min mamma var helt inne på samma linje, dit ville hon när tid var. Men det var inte riktigt tid för det än.

Vi hade fått alla hjälpmedel hem som man kan tänka sig så hon skulle kunna stanna

hemma så länge som möjligt. Det var hennes önskan, och jag förstår henne.

Förstod henne då och förstår henne än i dag. Hem är ändå hem. 

Tänker bara på alla de som inte har någon nära som tar hand om 

dem då de skickas hem. De borde få stanna där de har det tryggast.

Vi, min bror och jag, hade möjlighet att ta hand om henne hemma.

Alla har inte det. Så på det sättet är hemvård absolut inte alltid det bästa! 

Efter ett tag fick hon vatten på lungan och togs in på sjukhus, hon skrevs ut ett par dagar

senare med instruktioner hur vi skulle tömma vattnet ur hennes lungor med

hjälp av en drän som...ja...det var märkligt vad man plötsligt bara klarar av

för att det inte egentligen finns alternativ! 

Ärligt så minns jag inte så mycket från den hösten.

Den gick i en mental dimma. Jag minns dofter, musik (!) 

och stunder av frustration och stunder av tacksamhet mot vårt sjukvårdssystem.

Man går nog igenom hela skalan av känslor...

I slutet av november åkte hon in på sjukhus för sista gången.

Hon hade än en gång samlat för mycket vätska i lungorna.

Cancern hade spritt sig, hennes hjärta orkade inte riktigt med...

Jag minns att jag då kom så nära en bön som jag någonsin gjort

(vi är kanske funtade så, trots allt...)

och bara hoppades, önskade att hon inte skulle behöva ha ont.

inte känna ångest, inte lida.

Själv var jag skräckslagen för vad som skulle komma.

Jag visste att jag skulle förlora en av mina absolut käraste och viktigaste människorna

i mitt liv. Ja, jag var skräckslagen. 

Att möta döden var inte riktigt något jag var du med...

Så kom den där dagen i slutet av november då de ringde från sjukhuset och sade att jag kanske nog skulle ta mig dit nu efter som min mamma blivit så mycket sämre under morgonen. 

Jag hade precis kommit till jobbet och druckit en kopp morgonkaffe med min kollega.

Eller var det kaffe efter lunchen? Jag minns inte längre.

Den kvällen dog min mamma.

Hon klämde uppmuntrande min hand när jag sade att vi skulle åka för att rasta

brorsans hund men återkomma. Hon orkade inte längre prata men 

förstod vad vi sade. Vi spelade musik. Fuktade hennes mun, höll handen, 

ringde efter mer smärtstillande när hon blev orolig, smekte hennes hår...

Så kom den där stunden som jag så fasat för. Hon som jag så älskade skulle dö.

*

Jag hade tänkt att dödsögonblicket skulle vara skrämmande.

Det var det inte, märkligt nog.

Plötsligt var det som om min mamma inte längre fanns i den kropp

som låg i sängen.

Det här kommer jag aldrig riktigt att kunna förklara på ett vettigt sätt, men

plötsligt var något borta. Kalla det själ eller vad, men något försvann.

Kanske tio minuter innan hon medicinsk förklarades död. Men något dog innan det.

Plötsligt fanns det inte längre en kontakt, fast det fanns andetag, fast ett hjärta slog...

Det är så svårt att beskriva. Något var bara borta.

Och efter det, att det där "något" var borta infann sig ett märkligt lugn hos mig, 

och efteråt när jag talade med brorsan, så sade han att han känt helt samma. 

När mamma, eller hennes kropp då, började ha andningsuppehåll som tog längre och 

längre var det inte alls "obehagligt" för på något sätt kändes det att 

den del av henne som kanhända kände oro inför det oundvikliga, det fanns liksom inte kvar.

Jag vet, det här låter helt kornigt, men det var precis så som vi upplevde det.

Och något som jag hade tänkt skulle vara en förfärlig upplevelse, 

själva dödsögonblicket, blev bara en vacker suck.

Ett andetag som aldrig mera togs.

*

Idag minns jag henne.

Somliga ljus brinner aldrig ut.