OM HISTORIA OCH RÖTTER...

Den här bilden tog jag igår. 

I byn där jag bott i omgångar i vuxen ålder. Där jag lyckats gro några små rötter, i vuxen ålder. 

Där mina barn har grott sina barndomsrötter. 

Samma kommun där min mamma i tiderna växte upp, där hennes barndomsrötter var.

Även om hon lämnade detta för staden i tidig ålder, som 20-åring år 1941, är 

detta ändå samma åkrar hon stått vid och låtit blicken flyga över fälten.

Skulle hon stått på samma ställe som jag stod i går, så tror jag det sett ganska lika ut?

Detta var en landsbygd då, det är en landsbygd idag. 

Bara tiderna var så annorlunda.

Så samma och så olika på samma gång.

Hon reste härifrån som tjugoåring, jag kom hit som tjugoåring.

Däremellan ryms år och öden och berättelser.

Och jag kan tycka att det är viktigt att berätta dessa berättelser vidare, sätta dem på pränt.

För även en enkel berättelse blir till ett guldkorn då man har något i sitt eget förflutna att 

haka fast den på. Så har det varit för mig med alla de små berättelserna min mamma

berättade för mig i tiderna. Nu när hon inte längre finns har berättelserna

blivit till gyllene ord i mitt sinne. Och i mitt minne. 

Och just därför tycker jag att det är så viktigt att berätta om historien, om rötterna.

Föra det vidare.

Och det är precis det den här pjäsen, som jag var och tittade på handlade om.

Att verklig-göra och föra vidare en berättelse om hur det var.

Förr. Under kriget.

* 

Mina föräldrar var unga under kriget, de träffades då, på en lastbilsflak som 

luktade gengas. Min mamma hjälpte sin väninna flytta och min pappa

var på permission och hade tillgång till lastbilen.

Och kärlek uppstod. 

Långt senare kom jag till. 

Av misstag (tack för det!)  - men det är en annan historia…;)

*

När jag sitter där i publiken och ser på pjäsen som verkligen både rör och berör

tänker jag på hur långt steget ändå är mellan det min mamma upplevde som

dryga tjugoåring då hennes hemort blev utarrenderat till ryssarna för vad man trodde 

skulle bli på 50 år. 

Då alla som bodde där hade 10 dagar på sig packa ihop 

ett helt liv, en helt gård, ett helt livsverk och ge sig iväg…ja vart? 

Och mellan min tonåriga son som satt där breved mig på de väderbitna teater bänkarna 

och aldrig fått höra min mamma berätta sin historia, inte med egna ord.

Om allt det här berättar pjäsen, inte med min mammas ord, men med allas ord som var med då.

Jag tror de flesta kan nicka igenkännande i det som sägs i pjäsen. Den är väldigt ärlig, genuin och

äkta och i ärlighetens namn något av det bästa

jag sett i sommarteaterväg på evigheter! 

Kanhända att jag har en liten historia, ett litet rotskott, som förankrar

berättelsen i min själ, men det här berörde mig verkligen!

Så fin pjäs - både i text och i framförande! 

*

Visst, stundvis kan jag tänka att hur mycket skall vi tjafsa om kriget,

hur länge skall krigets skugga förfölja oss?

Hur länge skall även vi som aldrig ens var påtänkta då på

något sätt bära kriget inom oss även om vi aldrig var där?

Är det först följande generation som får distans till vad som hände?

Blir berättelserna bara en berättelse utan förankring för dem?

Stundvis kan det kännas beklämmande att just krig och kriser och nöd och elände, 

tragedier och tragiska öden skall få den tyngd i vår historia som det gör.

Och inte bara i vår historia utan så många människors historia,

oberoende var i världen berättelserna berättas över generationer.

Att det skall vara det som får stå i rampljuset, det som får vara vår allas historia.

Krigen.

Jag menar, vad har jag att berätta för mina barnbarn?

Att det mesta faktiskt var helt okej, och ja…vadå?

Sommaren 2015 var faktiskt rätt kylig, men annars var det bra.

Vad kommer mina, eller dina,  barnbarn i tiderna att se när de blickar tillbaka?

Intressant tankelek, inte sant?

*

*

*

Men för de som vill se pjäsen - och gör det om ni är i knutarna - kolla 

HÄR