...så var det över för denna gång då.
De riktigt stora pojkarna fick en hel värld att hålla andan medan de kände
varandra på pulsen och checkade upp vem som kissar längst.
Eller brydde en hel värld sig - egentligen?
Gäspade man lite blasé bakom sin hand och tänkte att det ordnar väl sig åter.
Som det gjort, de senaste 78 gångerna USA har ramlat in i en situation då fyrken är slut.
Och man måste låna lite till.
Jag satt, än en gång, där på min terass med min kaffekopp, och försökte förstå.
Hur mycket skuld USA egentligen har.
Det är nästan 17 000 miljarder pengar.
17 biljoner.
17 000 000 000 000.
Det är hemskt många nollor det.
Och läget är helt bisarrt!
Om jag tänker mig en vanlig familj. Maja Meikäläinen och
Sven Svensson. De förtjänar i månaden låt oss säga 6000 € .
(vi struntar i skatter här...)
Deras utgifter är ändå 8000 €
Vilket gör att det ju inte riktigt går ihop. Så där.
Så de vill låna lite. Traskar till banken och lägger fram sitt ärende.
Jodå, de kan amortera på lånet - men då måste de få låna ännu lite mer.
Och det är väl okej, för Maja och Sven har en så många som tycker att
de sköter sina finanser så bra så.
Ok, det här är väldans förenklat, men i grunden är det just så här det är.
Vi fasar över lilla Greklands statskuld som var vadå... något kring 150 % av landets BNP när
det sket sig där.
Redan 2010 gick USA över 100 % men är gud-vet-hur många AAA-rankade - trots det.
Medan de stora pojkarna grälar stannar 800 000 amerikaner hemma i väntan på att gossarna skall bli
överens. De kommer att få sin lön retroaktivt för de två veckor de stannade hemma när (inte om) man
än en gång kommer till överenskommelse. Så som alla de andra 78 gånger. Eller är det 77...?
I mina öron låter det som ett förfärligt slöseri.
Och detta upprepas igen. Som det nu ser ut om någon månad igen.
Varför låter det oerhört ansvarslöst i mina öron?
Och ändå finns förtroendet - för att ingen vågar något annat?
För då skulle himlen ramla i nacken på varenda en kotte på jorden,
om man började tvivla - på riktigt.
Nä, det blir för stort för mig. Jag drar på mig mina handledsvärmare och fortsätter kratta.
Det blir lite kaffe kvar i koppen.
Lite ironiskt är de av "märket" GLOBE HOPE, ett företag som gör nytt av gammalt.
Jag vill ju så gärna tro på...det goda, det rättvisa. Men ärligt talat verkar det som om
globen vår får dras med den ena märkligheten efter den andra.
Undrar ibland om det inte är just jorden som håller andan - och inte världen.
Eller vad vet jag?
Ställer krattan mot lönnen, tar mig till terassen och dricker en sista slurk av kaffet
som givetvis hunnit kallna. Bläj, men så blir det ofta, jag glömmer kaffet.
Hittar på något att göra eller så åker jag bara iväg med mina tankar.
Jag matar mina fåglar, klipper ner lite vildvuxna buskar som kommer att gnissla mot fönstret när
höststormarna tar i med kraft. Här står jag med mina små vardagliga bekymmer och borde inte
orka bry mig om vem som kissar längst over there.
Men jag gör. För allt har med allt att göra. Precis allt. Och det känns lite... obekvämt.
Nej, det är inte så att jag samlar på mig en överlevnadslåda längst bak i skrubben, så
illa är det ju ändå inte. Jag är inte heller lagd åt domedagshållet. Mitt motto i livet har
alltid varit : allt ordnar sig.
Och det gör det oftast också - frågan är bara till vilket pris "allt ordnar sig".
Jag tycker det är lite bakvänt att världens ledande finansiella makt håller på
att gå i (åtminstone teoretisk) konkurs ett par gånger i året så där...
Att i landet där allt är möjligt kostar tre dygn på sjukhuset 22 000 €.
Och att en sjukförsäkring kostar samma där per månad som hos oss i året...
Något stämmer inte riktigt bara.
Ja, ja...det finns problem på närmare håll som man kan ta itu med, men när nu tankarna
ibland har den dåliga smaken att flaxa iväg.
Vad gör man?
Kanske tar man itu med middagen, fjällar gösarna ute vid stenröset.
Smeker katten som vispar runt benen med hoppfull min.
Ibland saknar jag det där riktigt enkla livet som djuren har.
Fast då talar vi ju om djur som har det bra....och vips är vi inne på en helt annan diskussion.
Just så där går det till - man bara halkar in på nya intressanta ämnen
Och jo, också jag har tävlat i att kissa längst, vi kvinnor kan ju testa på
det till exempel genom att placera oss uppe på en brant klippa...
...och så himla skoj vet jag inte om det var.
Och inte vann jag heller - om ni nu vill veta...?
Och inte höll världen andan heller. På sin höjd gjorde vi det. Om jag minns rätt?
1 kommentar:
Den tävlingen har jag också deltagit i! Vi stod i någon konstig sorts brygg och så skickliga vi blev! Idag skulle jag kissa ner mig totalt.
Skicka en kommentar