FÖRST OCH SIST...

Första kvällen satt jag där. 

På balkongen med den brusande Atlanten 

till höger om min axel och med Funchals lampor framför mig.

Bussresan från flygfältet hade gett små smakprov på vad jag hade att vänta.

Vackert, prydligt, renligt, vackert.

Blommor, grönska, havet, himmel. 

Då anade jag inte att jag skulle komma att förföras av denna lilla fjuttiga prick till ö där mitt i Atlanten. Totalt oförberedd var jag då på hur mycket denna lilla bit vulkanö skulle ha att bjuda på. Jodå, jag hade läst på. Och hört.

Men ändå.

Det skulle det visa sig vara så mycket mer.

Första morgonen. Kaffet puttrade på hemvant i köket. Frukostsemlor och ost, solvarma tomater på assietten och mangojuice i glaset. 

Solen har stigit upp innan mig, men drar sig i morgontimmarna och mojnar sig genom några kvarblivna moln, som sakta drar sig ut mot havs.

Det blir en solig dag.

Bara det hinner.

Njuter av morgonrodnaden och den milda bris från havet som envisas med att lägga några hårtestar framför ögonen på mig.

En vecka där snö är ett tämligen okänt begrepp inleds.

En vecka på en liten ö som lovar bjuda på så mycket.

Har jag läst.

På kvällen, innan avresan, sitter jag i kvällssolen med ett glas madeira vin där solen bor.

Vet jag nu. 

Förundras över allt denna lilla ö har i sin famn, i sitt sköte.

Hur den samtidigt kan vara karg och frodig.

Mogen och jungfrulig.

Fräsch och urgammal.

Historisk och ung.

Allt på 750 m2.

Det är så att man kunde bli lite förälskad.

Och blev.

*

Fortsättning följer.