JAG SADE JU...

...att det är vår!

Fick syn på dessa små, små godingar när jag skulle gå efter morgontidningen!

Vilken lycka! Vad bryr jag mig om att fårskinnet som jag har på mina café-stolar i pergolan blåst ner och frusit fast i terassplattorna...vad bryr jag mig att himlen är snötung och grå?

Mina snödroppar tränger sig upp genom snön!

Senare på dagen såg jag en annan som också hade vårkänslor. En ekorre hade upptäckt det fastfrusna fårskinnet och satt och rev och ryckte i det med enorm frenesi. Efter en stund hade hon (jag antar att det var hon...) samlat åt sig en rejäl boll med avslitet fårull. Så skuttade hon iväg för att inreda sitt bo. Hihi, hon är ju som jag...skyndar sig hem med sina fynd för att göra det lite fint...Fast hon drivs ju av sin instinkt, medan jag för min del...

...jamen vänta nu! Tänk om jag också drivs av en nedärvd instinkt?

Det kanske var något djupt och genetiskt då som fick mig idag att starta projekt vårstädning på verandan? En drift som jag inte kan behärska? Nja, det var nog bara något som några pyttesmå, söta, snödroppar vid husknuten aktiverade.

Ekorrhonan, hon var minst lika flitig som jag! Hon släpade och drog och sprang iväg med fynd nästan lika stora som hon själv. Emellanåt ville inte hennes framtassar riktigt räcka till.
(Kommer inte ifrån att det låter lite bekant detdär...)

Men var håller pappa-ekorren hus då??? Heheh...honom såg jag sittande i en grantopp, ätandes en smaskig kotte, glatt viftande på svansen. På lagom avstånd följde han med hennes förehavanden. När hon släpat all inredning till boet skuttade han ivrigt efter...

(låter lite bekant det där - också...!)
tycker