Vågorna kluckar somrigt mot stranden och på håll håller korparna kontakt med
varandra och med sina ungar, i övrigt är det tyst här på udden.
I köket hör jag hur gubben tvättar nypotatis. Själv sitter jag på
verandan och låter kvällen komma.
Ögonen är sträva av gråt och jag vill helst bara blunda.
Och gråta lite till. En stilla gråt. Sådana tårar som behöver gråtas.
De som helar.
Vi hade jordfästning av min bror idag. Ett enkelt, stilla, vackert avsked i en
av de vackraste kapell jag vet. Kapellet intill Helsinge kyrka.
Har alltid gillat det. Och idag sade vi alltså ett sista hejdå åt brorsan min.
Jag tror han fick just en sådan jordfästning han hade önskat.
Enkelt men vackert.
Länge tänkte jag att man inte kan förlora sitt syskon.
Eller naturligtvis begriper jag att det är så, men på känslobasis har jag liksom
inte tagit det till mig, trots att min bror i några år varit obotligt sjuk och
vi alla visste att den här dagen skulle komma förr eller senare.
Ett syskon är väl tänkt att gå bredvid en hela livet, har jag tänkt.
Inte framför en som ens föräldrar, inte bakom en som ens barn
utan just bredvid. Men det är ju inte så.
Hur man än vill, så är det inte så.
*
Efteråt, när vi var på en minneslunch så tittade jag på mina barn, mina
pojkar, och insåg att någon av de kommer att behöva ta avsked av den andra
på samma sätt som jag gjorde idag av min bror.
Det blev en märkligt stark insikt. De tänker naturligtvis inte på det,
och skall inte behöva göra det heller.
Lika lite som jag gjort det med min bror innan han insjuknade.
Men fram tills det var det som om syskon liksom inte hörde till de som dog.
Otroligt barnslig tanke, jag vet, men den var där och på
någon slags evig lillasyster-nivå ändå rätt verklig.
Som om fakta och känsla, vetskap och emotion inte riktigt möttes.
Vi alla står inför de här jobbigt sorgliga,
men också behövliga stunderna
av att få ta avsked för gott.
En jordfästning. En begravning.
En ritual - det där sista farvälet.
Att ännu en sista gång få viska "Hejdå"
Det är viktigt. Har kanske inte riktigt förstått det innan.
Men det har nog en plats i sorgen. Har haft det i urminnes tid.
Vi behöver denna ceremoni. Att de egna åter blir fästa till jord.
Det är något otroligt vackert i det.
Samtidigt andligt och på något sätt ursprungligt jordnära.
*
Solen har nu gått ner. Sitter fortfarande på verandan i den svalnande kvällen.
Fortsätter på mitt skrivande.
Gubben och jag åt en enkel middag med nypotatis och sill.
Pratade om dagen, om jordfästningen, om livet och döden, om min bror.
Jag kommer alltid att sakna honom, brorsan.
Sorgen kommer ändå att suddas ut.
Det vet jag den gör - hur jädrans ont det än gör just nu.
Det är så livet fungerar, tänker jag.
Sorg blir saknad blir minnen.
En evig kedja av relationer till varandra som
bildar det vi kallar liv.
Levande eller döda är vi ändå en del av en kedja som är vår historia.
En länk mellan det som varit och det som är. Och det som skall komma.
Det vi inget vet om. Än.
