SOMMARKVÄLL

 Ett par veckor sedan jag varit på stugan och där jag lämnade en sent uppvaknad skogsträdgård så

hade nu det mesta i rabatterna tagit fart, och nästan gjort en riktig växtspurt. 

Trevligt! 

En nyanlagd trädgård ser alltid lite nakupelle ut den första sommaren innan växterna hunnit etablera sig

och börja växa in i varandra. Jag har varit generös med mängden plantor, 

men slösaktig behöver man ändå inte vara. Vissa nävor, 

och timjansorter vet jag sprider så snabbt på sig att det är ingen idé att

plantera lika tätt som jag gör med arter som tar lite längre tid på sig att breda ut sig. 

Hittills har hjortarna lämnat trädgården ifred. Jag har dock flitigt använt medlet Trico Garden på

varenda en nyplanterad planta. Antingen funkar medlet, eller så har hjortarna bara inte

haft vägarna förbi så här på sommaren? 

Nämnas bör att trädgården ändå ligger i det hjort-tätaste området i Finland. 

Går en sväng runt rabatterna och inser att jag behöver ta en första runda med

den eviga kampen mot ogräs. De kommer ohjälpligt, och just dessa första åren 

i en trädgård är det så viktigt att hålla dem borta så gott det går. 

När sedan rabatterna vuxit igen är det svårare för fröogräsen att gro,

och förhoppningsvis har man inte fått en invasion av rotogräs...

Det här är ändå en så liten plätt på jorden, så det skall mycket till att

jag inte skulle lyckas vinna den matchen. 

I holken intill stugknuten har flugsnapparparets ägg säkert kläckts. 

Hörs inte ljud än, men både mor och far flyger in och ut i holken. 

Inte med den frenesi som de kommer att göra det om ett tag när ungarna

växt till sig och är så där tonårshungriga. 

Men tillbaka till trädgården. Det mesta har som sagt tagit sig och ser bra ut

förutom det faktum att jag, som så många andra, inte sett skymten av 

de tulpanlökar jag grävde ner i höstas. Många säger det, att vintern varit 

svår för lökarna - i synnerhet de där lite mer exklusiva sorterna har inte gillat läget. 

Men lite överraskande så ser också mina stora allium-bollarna (nå, lökar även de) 

ut att inte riktigt orka krysta fram några bollar i år. Också bladverket är tanigt

och har redan börjat vissna, vilket de ju gör efter blomning, men nu saknas 

blomningen. Har en knopp på kommande och den är mager den med. 

Och bland det ätbara så ser det bra ut. Förutom grönkålen och palmkålen.

De vintersådde jag och det funkade finfint, planterade ut dem för två veckor sedan men

nu när jag kom ut till pallkragarna igen så var de nästan helt uppätna av jordloppor. 

Bara att rensa bort sk*ten. 

Alltid går det inte som i Strömsö - som förövrigt firar 20-års jubileum just detta veckoslut. 

Det trodde jag nog inte då de började, att ett finlandssvenskt feelgood-tvprogram skulle

leva och må bra så länge. Heja Strömsö! 

VECKOTIDNINGEN SOM ÅLDRAS MED MIG

 Hur knasigt det än kan låta så minns jag stunden då jag för första gången i mitt liv 

bläddrade - och läste - i en veckotidning. 

Det skedde hemma i mitt barndomshem en sommarkväll när det regnade ute

och jag förstrött började bläddra i en Hemmets Veckotidning som min mamma

prenumererade på. 

Tidningen hade blivit framme på bordet i köket och 

min mamma stod och bakade något enligt ett recept i tidningen. 

Minns inte helt hur gammal jag var, kanske runt tio år?

Och det första jag läste var något som jag tror hette "veckans kriminalfall" eller

något sådant? Tyckte nog att det var lite spännande och läskigt då. 

Mord och lagom med våld. 

Min mamma, hon läste nog allt. Tror jag. Och lagade mat enligt recepten. 

Och stickade någon tröja också. Och löste korsorden. 

Vid något skede minns jag att jag också läste de där romantiska novellerna

tills jag någongång som 14-årig insåg att alla sjukskötare nog inte har det ihop, 

än mindre gifter sig, med någon snygg läkare. Barbara Cartland- genren kom och gick 

i mitt liv under en kort, regnig sommar på en gudsförgäten ö i Ålands hav

i de tidiga tonåren. Bra så. 

Men kriminalnovellerna och -fallen bestod. Rätt länge. 

När jag flyttade hemifrån så försvann veckotidningarna från mitt liv,

men passade ibland på, då jag besökte mamma, att riva ut något intressant

recept från hennes tidningar. Gör fortfarande ibland knyten av

smördeg med fyllning av räkor, dill, vitsås och rejält med cayenne.

Mycket 80-tal och mycket gött. 

Eftersom det här med korsord hade varit min mammas grej hade jag aldrig 

själv ens testat på att lösa korsord. Inte innan jag träffade mannen som kom att 

bli min livspartner och insåg att det var ju ganska skoj att lösa korsord. 

På sommaren. Och under julhelger. För det var då vi hade tid att syssla 

med sådant. Och ens tillgång till tidningar. Min mamma, och min svärmor, 

som naturligtvis också prenumererade på veckotidningar, dumpade

av en hel årgång på stugan där i början av sommaren. 

Alla korsord var inte lösta - till all tur! 

Alla recept var inte heller utrivna - till all tur! 

Sedan gick det årtionden då jag inte bläddrade i en endaste veckotidning. 

Det börja utkomma inrednings- och trädgårdstidningar som intresserade mig

så mycket mer. Och så efter ett tag kom det här med bloggar. 

Och sociala medier. 

Det här med renodlade modetidningar har jag lyckligtvis blivit skonad från i hela mitt liv. 

Heh! 

Men för något år sedan fick jag ett infall och köpte en Hemmets Veckotidning, 

eller en Allers, Allas eller vad de nu heter då jag var på väg till stugan i ett 

anfall av pur nostalgi. Pappret var av sämre kvalitet än jag mindes, men 

till min stora förvåning var innehållet precis som det varit så länge jag kan minnas. 

I den tidningen gjorde jag korsorden. Recepten där kändes kanske lite föråldrade

och så där lite "last season". Kanske jag på den tiden ännu orkade bry mig om trender och så? 

*

För någon vecka sedan gjorde jag det på nytt. Köpte en veckotidning. 

För korsordens skull. Men blev sittande på verandan i kvällssolen och tänkte att nu

banne mig skall jag läsa en av de där romantiska novellerna! 

Det var han och det var hon, och små förstulna blickar och trevande 

samtal som slinker in på känslor och så tvivlar man lite om man tolkat rätt, 

om ens egna känslor verkligen är besvarade, skall detta sluta lyckligt?...

...precis som det alltid varit i dessa kärleksnoveller. 

Men där de oftast slutade - då för länge sedan när jag knappt kunde stava

till vare sig kärlek eller passion - i eldiga kyssar och erotiskt pirr i kroppen, slutade 

denna novell med att han tog sin käpp och hon sin rullator och vandrade sakta mot

solnedgången. Och jag skojar inte. Novellen slutade så. 

Och jag inser att även om veckotidningsmålgruppen förmodligen är

snäppet mer till åren än jag så åldras tidningarna med mig. 

Jag skall ta det till en ritual att köpa mig en veckotidning varje sommar. 

Och se om de följer trenden. Åldrandets trend. 

Varför inte? Känns som om inrednings- och trädgårdstidningarna inte heller 

har så mycket nytt och intressant att erbjuda. Alltmer ofta blir de också kvar i tidningshyllan. 

Om allt gått väl och gubben min inte hittat min veckotidning då han vistades några

dagar på stugan nu i veckan så har jag en del korsord att lösa då jag kommer dit på fredag. 

För novellen - den har jag ju redan läst.

DÅSIG MÅNDAG

  Ibland är längtan att få sätta sig ner och skriva större än idéerna om vad jag skall skriva om. 

Det har varit så en tid. Finns sådant i livet som inte kommer på pränt här, inte än, kanske aldrig, 

men som är på ytan och under huden hela tiden. 

Som dämpar och tar energi och liksom styr allt just nu. 

När det känns så tror jag att det är troligt viktigt att ta sig egen tid.

Hur man än är den som vill hjälpa och vara till hands och stöda och medleva så 

behövs dagar då man känner att det är okej att ta igen sig lite. 

Idag är en sådan måndag. 

Hade en del del inbokat, men av olika orsaker blev det annullerat och uppskjutet, 

så bara en liten del av det inplanerade kom att bli förverkligat så resten av dagen 

fick bli en dåsig dag på balkongen med en bra bok och 

rejält med tid för kontemplation. 

Jag blundar och låter hängbjörkens prassel liksom vagga mina tankar vidare på

nya stigar och längs nya spår. 

Det är skönt att dåsa i eftermiddagssolen. 

Den börjar vara nästan lite somrigt varm. 

Skratten - och tjuten - från den intilliggande allmänna 

stranden får mig att le då jag tänker på ungdomarna där som

 tar allt ut av de första lediga sommarlovsdagarna. 

Och testar hur kallt vattnet är - och det är det - efter denna kalla vår. 

Och det hörs! 

- Iiiiiik!, skallar över sjön. 

Solen bryter fram mellan björklöven och fladdrar ljus över doftpelargonen på 

bordet. Sträcker ut handen och gnuggar sakta på bladen, de doftar mynta och lite lakrits. 

För en stund har det där tunga som funnits med en tid redan dragit sig undan

och lämnat rum för tankarna att fritt svaja lite hit, lite dit. 

Så där som tankar skall få göra. 

En dåsig måndag. 

VI HAR EN SMED I FAMILJEN

 Examensveckoslut.

Ser hur glada, fladdriga lågstadiebarn skuttar hem

från skolavslutningarna. 

Och alla studenterna, dessa unga som faktiskt större

delen av gymnasietiden studerat på distans pga coronapandemin. 

Kanske är jag extra glad över att de nu får fira med

familj och vänner så där på riktigt sin examen. 

Och så har vi Lillungen vår som också blev klar med sin examen. 

Nu har vi en smed i familjen. 

Tycker det är lite kul, faktiskt. 

Har under åren han studerat till smed sett det ena alstret efter det andra

där stålrör och järnklumpar förvandlats till yxeggar och andra verktyg. 

Till snirkliga krokar och vackra konstföremål. 

Att behärska ett gammalt hantverk och tämja stål.

Det är lite häftigt, tycker jag. 

Men nu skulle det gärna få bli lite sommarvärme, tycker jag. 

Så det känns som sommar också, inte bara att det står i kalendern 

att det är det. 

CITYRÄVEN

 Det var häromdagen då jag satt ute på balkongen och läste en bok som jag hörde

hur otroligt kraxiga kråkparet, som har bo i en närliggande tall, lät. 

För det mesta är de ganska tystlåtna så detta enerverade kraxande fick

mig att lägga boken åt sidan och stiga upp från korgstolens sköna famn

för att kolla vad det var som gjorde dem så upprörda. 

Orsaken fann jag precis nedanför vår balkong. 

En räv stod där i branten ner till sjön och kalasade på en sork. 

En snygg cityräv. 

Dessvärre haltade den på vänster framtass (vilken den också på bilden håller högt)

då den kilade vidare över vår gräsmatta mot följande skogsdunge. 

Här i omgivningen finns nog områden av skog för en och annan cityräv att

ha sina revir. Och räven hör ju till de djur som det finns betydligt mer av i 

städer än man tror - det är bara inte så ofta de visar sig så här dagstid. 

Kanske var det den stukade tassen som tvingat den att jaga även dagtid?

Hoppas dess tass läker och att skadan inte ger bestående men. 

Har själv också klinkat och klankat mig fram den senaste tiden. Fick en 

bula på fotryggen som plötsligt bara en dag var där och var rejält sjuk en 

vecka ungefär. Sedan lättade smärtan och foten blev nästan som vanligt igen. 

Men oj vad sådana där små krämpor blir till påminnelser om att man inte 

skall ta något för givet. Det må vara en liten skavank i hälsan, 

men det är ändå en påminnelse om att saker och ting inte behöver

vara som det alltid ha varit. Man kan få sina törnar som överraskande 

nog med åldern inte läker ut fullt lika snabbt och bra som - ja, då tidigare. 

Jag har fått vara frisk i hela mitt liv. Och det är jag tacksam för. 

Känner mig lite som "min" cityräv här. 

I god hälsa, 

hyfsat fin i pälsen, 

gott om hull 

(mer hos mig än räven, men ja...)

Med god aptit på mat och livet

och blicken fortfarande riktad framåt. 

Lite halt på tassen. 

Men det hoppas vi är övergående. 

För oss båda.