EN ANNAN TID?

Det var nästan lite knasigt, men i morse när jag klev in i köket vårt så var detta vad jag möttes då jag blickade ut. Jag är till min läggning sådär galet jordnära, nästan så att det blir tråkigt även för mig själv ibland, men det var något i den här morgonen som kändes - annorlunda. 

Redan förra veckan lindrades restriktionerna gällande coronapandemin och det här med att använda munskydd blev mer upp till var och en om man ville använda eller inte. Många andra länder har ju övergått till det mer normala redan tidigare, men vi här i Finland kommer med lite sent när det gäller att släppa på detta. 

Det var något i solens strålar som fick mig att besluta. Nu är det slut på andningsskydd för min del om det inte finns uppenbara orsaker att jag skulle använda dem. På morgonen kändes beslutet mest baserat på att jag tycker att de är obehagliga. Upplever att jag - inte direkt har tungt att andas i dem - men instängt. 

Under dagen hade jag en hel del ärenden att uträtta. Och även om det, för att vara ärlig, stundvis kändes lite ovanligt att inte bära ansiktsmask så var känslan lite som att vara en ko som kommer ut på sommarbete. 

Hämtade ut ett paket från den lokala lilla posten. Kändes märkligt att inte prångla på sig en ansiktsmask, men gick med bestämda steg över parkeringen. Utanför caféet som också innehar posten satt en dam i förmiddagssolen och hojtade till mig: 

- Hej frun! Vad vacker du är! 

Man blir ju smått häpen över sådant, för att vara ärlig. Vi är ju ändå i Finland och här delar man inte komplimanger åt okända så det stör precis. Men log brett och tackade med ett lite fjantigt: 

-Oj!!! Tack! 

Skoj att höra förstås, även om damen möjligen var något förfriskad av annat än kaffe. 

Hämtade ut mina paket och fick lite balansera för att få dem i famnen så jag kunde slippa att gå två gånger, sparkade upp dörren, men den var tung och stängde sig snabbt så jag hamnade nästan i kläm. En kvinnlig taxichaufför var just på väg in för att ta sig en kaffepaus rusade fram för att hålla i dörren. Inget märkligt i sig. Det är ju sådant man gör. Men inte heller hon bar en mask och hennes leende fick mig att inse vad jag saknat under denna mask-era. Och det är leenden! 

För även om man ler bakom masken, så skall det mycket till att ett leende verkligen skall nå ögonen så man FATTAR att människan ler. Alla leenden når inte ögonen även om de är leenden ändå. Och det var helt fånigt och barnsligt skönt och vackert att möta en främmande leende människa. Plötsligt insåg jag hur mycket denna era av masker för ansiktet berövat oss. Det har tagit från oss leenden av främmande människor. Det enklaste, simplaste och vänligaste sättet att kommunicera. 

På eftermiddagen hade jag ett möte med en rådgivare i finansiella frågor. Även här var det utan mask som gällde och insåg hur otroligt mycket mer vi kommunicerar med vår mun - annat än ord som kommer ut ur den. Senare på kvällen stod jag bakom en dam i en kassakö och det uppstod ett liten komiskt missförstånd mellan henne och expediten och damen, kunden, vitsade till det med ett småleende och genom att himla med ögonen, och jag insåg att om hon hade burit mask hade hennes himlande med ögonen kunnat missuppfattas som något negativt, men hennes leende gjorde att man insåg att hon himlade med ögonen åt sig själv och sin egen miss. Att utläsa kassapersonalens reaktion var totalt omöjlig där bakom hennes mask. 

Jag har verkligen inte tänkt på hur mycket vi döljer bakom vår simpla mask. Och hur skönt det är att slippa den. Men kan inte heller låta bli att tänka på hur mycket möjligheter till att utrycka sig med annat än ord stjäls från alla de kvinnor som nu tvingas till att bära burka där inget, inte ens ögonintyck går att läsa in. Det är ju som att bli stum. Med ord att uttala, men stum ändå. 

 

DENNA TYSTNAD

Så har det blivit oktober då. Sitter, kanske för sista gången för i år, ute på stugans veranda och skriver. Långtröjan och sockor samt en varm väst och en filt kring benen håller mig varm. Det skall blåsa upp till kvällen, men nu är allt bara lugnt. Och tyst. 

I ögonvrån ser jag sparvhöken susa mellan trädstammarna till sitt. Den flyger ofta samma rutt. Och varför skulle inte de ha sina "stigar", precis som vi alla andra. 

Har lagt ut lite fågelmat redan. Det är kanske inte nödvändigt än, men jag vill gärna lära mina skogsfåglar att det kommer att finnas mat här i vinter. Ett par dagar har här stannat en flock med bofinkar som tankat lite energi innan flytten söderut. Jag följer med deras pysslande en stund innan jag återgår till att plantera de första växterna till den kommande skogsträdgården. 

Jag har alltid sagt att jag aldrig kommer att köpa en bergtall. Men här ser man. Never say never! Ingen var liksom mer överraskad än jag själv när jag hade bilen full med bergtallsplantor - och andra plantor som jag inte släpat hem till någon annan trädgård. Men det är ju så att platsen nog skall bestämma vilka växter man skall ha där. Annars blir det en evig kamp mot väderkvarnarna. Man behöver vara lyhörd för platsen. 

Och bergtall bara nu lämpar sig här som den där mjuka övergången till skog. 

Brukar vara den som välkomnar höst och vinter för då får trädgården, och man själv, vila men nu är jag bara otålig att få skapa en ny liten trädgård här. En annorlunda än någon innan. Lite som att vara nykär, vet ni. Man vet inte riktigt hur det skall bli, blir det bra, känns det okej eller bara främmande? Hittar man en balans och rätt känsla? 

SLÖSÖNDAG

Under de få dagar jag varit här på stugan nu har hösten krupit in i rabatterna. Hostans blad  gulnar dag för dag. Och vildvinet som var så fint grannrött har tappat alla sina blad. Det kan kanske mest ändå bero på förra veckans hårda vindar som slet i och piskade på den stackars växten. Har sagt det förr, utmaningarna att anlägga en trädgård här är rätt många. Bara att glömma det där med lä och skyddat läge, hehe!

Sist ut, efter skogsastern, att blomma i rabatten är höstanemonen. Jag har nog haft den i alla mina trädgårdar under årens lopp, men den har aldrig riktigt trivts så bra som den verkar göra här. Plantan jag har här är en som jag köpt för ett par år sedan för att ha i en höstkruka, men så grävde jag bara ner den lite på måfå - och den verkar trivas hur bra som helst så den får nog stå kvar där när jag nästa vår börjar omplantera och nyplantera mina kommande rabatter. 

Sedan gick det inte riktigt som planerat detta veckoslut. Tanken var att jag skulle målat taket, väggar och golv i vår nya...ja, vad skall man kalla det sommarrum, sovrum/kontor, annexet (lite storslaget för en liten enkel koja, men just därför lite vitsigt...). Men färgen till väggarna hade blivit fel. Takmålningen som jag köpt i fjol hade dessvärre torkat så det blev inget sådant gjort. 

Bredde väl ut lite av myllan för hand, men den är rätt lerhaltig och jättetung och på sina ställen behöver vi lite traktorarbete till innan planteringsytan blir klar, så det är att snällt vänta - igen. 

Lite rastlös som jag ändå är så måste jag peta ner lite blomlökar i en kruka istället. 

Det finns ju gott om tid att sätta löken ännu - har inte jag någon gång till och med använt järnspett för att få ner lökarna i en smått frusen jord. Ja, sådant har hänt. Bra gick det också. 

Men mylla fick jag alltså. Det är ju rätt trångt om utrymme för stora maskiner här i skogsträdgården, men myllan kom med en lastbil som hade en sådan där finurlig grip som gjorde att jag bara kunde stå och vifta med händerna exakt var han skulle släppa ner sin skopa med mylla. 

Myllan är rätt lerhaltig, vilket i och för sig kan vara bra med tanken att den håller fukten kvar i jorden bra, men den kan också vara att den är rätt tung och kompakt, så antagligen måste jag i det här fallet blanda i lite torv nästa vår. Inte bara för att få jorden luftigare utan också med tanke på att hit ändå kommer att landa växter som skall trivas i en jord med lite lägre pH-värde. Med tiden blir ju jorden här ändå surare då skogen ligger så nära inpå med alla sina barrträd. 

Men nu skall jag ta och gå en sväng i skogen och se om det dykt upp lite trattkantareller. Nam! 

 

PROJEKT SKOGS-/SKÄRGÅRDSTRÄDGÅRD

Ja-a...med den här takten kommer det att bli en trädgård här någongång år gråa-hår och åderbrock. 

Om man skall se något bra i den här pandemin så verkar det vara att alla praktiska typer som kan 

1. snickra eller andra praktiska göromål. Elektriker hör också dit. Likaså rörmokare. 

2. köra en traktor och/eller innehar en lastbil

har riktigt väl förspänt för det tar tiiiiid att vänta på dem. 

Glad för dem förstås, men mindre glad att egna projekt drar ut på tiden.

Man ja, här skall det bli en rabatt hörni. 

Och här. 

Den här bilden (med sina fönsterspeglingar) säger allt om varför man inte här gör ett skvatt bara med en spade. Är det inte sten så är det rötter. 

 

Nå...i väntan på att det skall börja hända något i trädgården, att jag får köra händerna i myllan och gräva ner en och annan blomlök så kan jag följa med mesarnas höstsysslor. Jag är barnsligt förtjust i mesar och gråsparvar. Och en absolut favorit bland dem alla är tofsmesen. Skogens lilla tomte, som med sin tofs ser ut som ett litet väsen med luva. 

Till min glädje var det några individer som följde med vad jag pysslade med då jag höll på därute i...det so skall bli en trädgård. 

Skön helg gott folk. 

I VÄNTAN PÅ EN TRAKTOR

Det är nu bara så att om man vill anlägga en trädgård mitt i en skog kan man glömma det där med att bara ta spaden och gå ut och gräva. Bara glöm det! 

Är det inte träd- och ljungrötter så är det blåbärs-, lingon och kråkrismattor tjocka som bara vad som gör det kämpigt. För att inte tala om all sten och berg som ställer till det. 

Bergen går nu inte att göra så mycket åt, och till det övriga behövs mer muskler och kraft än det finns i en medelålders tant. 

Nu väntar jag på att traktorn skall ha gjort sitt ute på potatisåkern så den har tid med min lilla skogsträdgård. Eller det som skall bli en skogsträdgård. 

Sedan kan jag ju tänka att det på sitt sätt varit bra med lite oplanderade pauser i markarbetet. Har haft tid att tänka till. Vissa riktigt bra tankar och idéer har vuxit fram under väntetiden. 

Men redan nu vill jag lyfta fram en växt som jag tycker så mycket om här i trädgården intill skogen och det är skogsastern. Lite rufsig och tufsig och så där lagom enkel och anspråkslös sitter den som ett smäck just i gränslandet vild natur och trädgård. Kanske jag inte ens borde kalla den kommande trädgården för "trädgård", kanske det är mer som ett woodland. 

Å andra sidan - vem definierar vad som är vad? 

Så ja, det har blivit en hel del väntande.

Väntade på att snickaren skall bli färdig med vår nya sovstuga/kontor. Traktorföraren som skall bli färdig med potatisupptagningen. Elektrikern som skall komma och fixa den biten. Man märker att det är många som bygger till på sina sommarstugor. Antagligen som en följd av coronapandemin. Men man får vänta snällt på både material och tillverkare. 

Medan jag går lite som en osalig ande och skulle vilja göra så mycket mer än vad jag kan just nu hittade jag ett stort kransbotten i lidret. Måste ha varit från fjolårets julkrans? 

Verkligen länge sedan jag bundit en krans, vilken skön syssla det ändå är! 

Tog vad skogen och naturen hade att erbjuda. Hängde upp den på stugväggen. Där får den hänga över vintern tänkte jag. Kanske jag fyller på med lite våriga kvistar sedan till våren. 

Gubben konstaterade att där kommer nog flugsnapparen att bygga bo. Hur fint skulle inte det vara!??!!! 

Men ja...jag väntar på traktorn.

Och en snickare. 

Och en elektriker.

Ja.