GREPPA PENSELN IGEN...

För mig har hemmet alltid varit en plats som skall kännas - just hemma. 

Tryggt, vackert och stämningsfullt. 

Design och antikviteter har aldrig varit väsentligt. För mig har hemmet alltid

varit som min alldeles egna teaterscen där jag har makt och möjlighet att ändra efter 

hur det känns just då. Utan djupare meningar eller mål.

Bara en lust att skapa just en stämning. 

*

Det här är vår TV-vägg. Eller gubbens då - jag avskyr TV:n som pesten. 

En ful svart ram som tar mängder av mental plats. 

Just på bilden är den ju nedmonterad redan, men jag antar att ni inte

har större problem att föreställa er den...Näh, gissade det! 

Sedan kan ju ingen ha undgått det här med tavelväggar och jag har väl varit 

lite så där sugen på en själv. Främst för att jag ju har det där med fotografering som

hobby och då kunde man ju ha egna små utställningar här hemma. Typ.

Nu är bara blomknoppen här mitt eget foto, till vänster en litografi över Sveaborg.

Har hängt med i 40 år, så snudd på antikvitet - hahahah...

Och så hade jag i ett svagt ögonblick köpt en Helsingfors-karta, mest på

skoj åt gubben, som jobbar som Helsingfors-guide. Lite fånig, jag vet. 

Nå, där hamnade den nu i alla fall på väggen. Och fick ju en

lite koppling till Sveaborgs-tavlan där. 

Knoppen, rosorna och den lilla tavlan längst ner till höger

(mer om den i nästa inlägg) får stå för det mer feminina. 

Fast på ett lite dovt sätt. Som jag vill omge mig med. 

Just nu.

Och så blir den där eländiga TV:n som en tavla bland andra. 

Tänker jag något optimistiskt framtvingat. 

Och eftersom jag kanske inte ändå är helt ensam om att vara sitt livs scenograf 

så vill jag passa på att tipsa på en riktigt toppenprodukt! 

(som tidigare - inget samarbete - men vill berätta när jag hittar nåt som funkar)

Och det är en väggfärg som jag hittade i Biltema. 

Ni vet den där butiken som har allt möjligt som tydligen attraherar män mest. 

Jag skulle knappast gått in där om jag inte lovat hämta en grej åt min bror och tappat

bort mig mellan alla hyllor och fick syn på små (1 dl) burkar med olika färgnyanser i. 

Små testburkar helt enkelt. Jag köpte hem några, mest för att kolla mörkheten på olika grå

i de rum jag tänkt måla. 

Men så när jag väl kluddat lite på väggen så insåg jag att det här är så Min Färg.

Helmatt med en sammetsyta, nästan som kalkfärg, och en färg som täcker på en gång.

Alltså är den galet dryg. Jag målade ett helt rum med en liten hink. Och det blev kvar...

Och priset! 13,90 € för 2,5 liter (= den hink jag avsåg ovan).

Och ytan är bara så fin! 

Precis så matt jag vill ha, men med en skön lyster. 

Som kalkfärg, men jämnare. 

HÄR

Finns dessutom i andra färger. 

Till mig som memo: 

(Till den här väggen använde jag nyansen Granite och 

till sovrummet Silky Grey .) 

Har kommit på att bloggen är bästa stället att skriva upp sådant här på. 

Men mer om sovrummet en annan dag. 

EN SÅN JÄVLA YRSEL...

...men det till trots så har jag hittat något positivt i varenda novemberdag hittills. 

Men till yrseln, ja.

Jag skulle egentligen nu sitta på planet till Spanien. Så var det tänkt.

Men så gick det så att äldre sonen och hans sambo bestämde sig för att ta en 

kreativ paus i förhållandet. För en tid eller för gott det får tiden utvisa.

Innan sambon får fixat med nytt boende flyttade grabben 

tillfälligt hem (till vår matsal...) med en del av sitt pick och pack.

Sen fick han lite andra motgångar slängt i ansiktet så då tyckte jag

att han kunde, i mitt ställe, resa till Spanien med papsen sin. 

Få lite semester. Träffa sin spanska kompisar. 

För det var han värd liksom. 

Om ett tag skall lillungen ändå packa sina pinaler från 

sin lilla vrå och flytta till Åbo. 

Då lösgörs en liten egen plätt för äldre grabben, 

i alla fall tills de unga tu kommit på hur de vill ha det och ordnat upp sitt boende.

Boendet ihop eller separat. 

To be or not to be - that's the question - ni vet? 

Och så när jag då avstod min resa till Spanien till grabbens förmån 

så gick jag ju direkt igång på vad jag kunde göra istället med mina

sedan ett tag inbokade semesterdagar.

Efter en lång paus har det med inredning att göra! 

Men innan alla flyttlådor på väg in och alla andra flyttlådor på väg ut

är synkroniserade och nerpackade och upp-packade så är här en sådan jävla yrsel.

Ursäkta mitt språk. Heh. 

*

Det betyder att min kamera riktad på naturfoto får vila ett tag. 

Det blir att dokumentera lite innan och efterbilder.

Då där som det var i begynnelsen av denna blogg.

Så back to basics - lite? 

För en stund i alla fall. 

FÖRSTA NOVEMBER...

...är det idag och jag har bestämt mig för att älska november i år.

Jag tänker bojkotta alla negativa tankar om mörker och rusk och hitta något fint i

varenda j*vla novemberdag. 

Låter det utmanande? 

Jo, jag vet - men jag har så länge varit en sådan där som slutar 

andas då oktober är till ända, hyperventilerar lite där runt jul, och känner att jag 

liksom drar följande djupa, njutningsfulla andetag när vi igen skriver första mars. 

Det är ett tag dit, så man kunde kanske försöka lära sig att gilla läget?

Ge november en chans? 

Liksom sätta väckarklockan på riktigt tidigt i morgon och 

gå ut för att fota i dimman? 

(Eller vänder jag bara sida och sover vidare?) 

Återkommer! 

FÖRSTA SNÖN...

...seglade sakta ner på marken idag, 29.10.2018.

Jag har suttit inne vid maskinen hela dagen och försökt knåpa ihop

lite text. Det har gått så där. Vissa dagar verkar det så himmelens svårt

att krysta fram ord i rätt ordning. 

Nå, jag är ute i god tid så det var inte så farligt. En slö måndag är 

väl inte så fel nu och då? 

Jag oljade förra veckan in mina trädgårdsredskap. Lät dem bada i 

linoljesåpa ett par dagar för att få bort rost, och linoljesåpa är hyfsat bra på det, 

finns dock effektivare ämnen (tex citronsyra) men framför allt så bildar

såpan en skyddande hinna på verktygen som skall förhindra ny rost att ta tag. 

Efteråt så oljade jag dessutom in alla träskaft och så är de redo för

vintervilan. 

Jag gillar sådana där gamla, rejäla verktyg som man kan ta hand om och 

som är både fina och praktiska. 

Som dammvippan på bilden. Och ja, jag använder den varje vecka faktiskt.

Härligt "verktyg". 

Eller så en kratta till exempel. 

Plast vs metall?

Min yngre grabb hade hjälpt till med att kratta löven här hos oss och även om 

han först hade valde en jätte-bred plastkratta för att få så mycket som möjligt vid varje

"krafs" så bytte han efter ett tag till en gammaldags mjuk metallkratta för i 

och med att den lite böjer sig vid krattning så blir rörelsen mjukare och han

sade att han inte alls blev lika trött i händer och axlar av den, fast den är tyngre i sig själv.

En plastkratta är stum i sin rörelse. Det är skillnaden. 

Tror vi. 

Nu när vintern knackar på dörren så åkte korgar och korgkassar upp på

Narnia-skåpet för vinterförvaring. 

Jag gillar när saker man använder i vardagen samtidigt kan fungera som ett blickfång i 

hemmet. De flesta av oss har ju sällan för mycket förvaringsutrymme. 

Dessutom är dessa ingalunda tomma utan får gömma en hel del av

sådant som jag brukar ha med på mina utfärder och som inte behövs förrän nästa

vår eller sommar. 

Med begränsade förvaringsplatser blir det lite att rotera var saker förvaras så att 

det som är "i säsong" finns enklast tillgängligt. 

Det har tagit ett tag att komma på ett bra system, men nu fungerar det.

När det dessutom blir så att man måste ta i och flytta en del grejer ett par gånger i 

året så blir det enklare att ta beslutet om att någon sak inte längre känns behövlig.

Även om min stil härhemma inte är minimalistisk på något vis, så

försöker jag hela tiden hålla det i tankarna:

Behöver jag verkligen det här? 

Om inte hur försvarar den sin plats härhemma? 

Det som jag inte direkt behöver, men som är skoj att plocka fram 

för att få lite omväxling i inredningen förvaras i det där Narnia-skåpet.

Där samsas det med grejer som jag mest har som fotorekvisita till

matfotografering och sådant. 

Det är skapandet i processen att göra om härhemma

som är det viktiga - för mig. 

Huoh...sådant babbel i måndagskvällen! 

MOSSIGA STUNDER....

Uj, vad tiden går fort! Tycker att jag inte hinner med något alls. Nästan två veckor sedan jag skrev ett blogginlägg senast! Och så är det inte ens så att det skulle ha varit speciellt mycket extra något som stulit min tid. Det är bara livet.

Än finns det kvar lite av höstfärgerna, men för varje dag tar det grå mer och mer över. I morse hade kylan frostat naturen silvervit och med ens är det som om den mjuka hösten är borta, ersatt med en skarpare, kallare, torrare.

Aldrig är väl steget mellan två årstider så tydlig som det mellan höst och vinter? En morgon är den bara där. Kylan och frosten.

Trädgårdens buskar fylls av djur som söker sig närmare beboelse i hopp om mat. I går när jag kom hem höll en fasantupp på att srämma slag på mig då den låg och tryckte i buskarna precis intill trappan. Den flög upp med ett fasligt oväsen då jag inget ont anande skulle gå in. Instinktivt vände jag på mig, bort från den flaxande fågeln och fick då syn på gårdsharen som satt och mumsade på något bara någon meter från mig.

Skall se till att bunkra upp med litemycket frön inför vintern. Undrar om djur känner på sig hur vinter kommer att bli? Har de en 

bättre väderleksapp än vi människor? En sak som jag noterat i år jämfört med i fjol är att mängden koltrastar som stannat kvar är

betydligt färre i år än för ett år sedan. Kan det säga något om kommade vinter?

Sidensvansarna har redan tömt rönnarna på bär, och stjärmesarna flaxar omkring i flockar mellan träden. Domherrens vemodiga klagan hörs nästan dagligen. Den är en väderspåare som få. Jag tycker jag alltid ser den som talrikast innan ett oväder drar in.

Jag välkomnar ändå novembermörknet. Trodde aldrig jag skulle säga så, men jag har en hel del skrivarbeten att beta av innan årsskiftet och det finns inget bättre än att göra det hemma i soffhörnet med lite levande ljus på bordet och en hund snusande intill. Sedan behöver jag ofta försöka pricka in dessa stunder då huset i övrigt är tomt, för jag har svårt att koncentrera mig om

andra hemma-ljud pockar på min uppmärksamhet. Märkligt nog kan jag sätta mig och skriva på ett café eller på tåget, det är som om just de ljuden är annorlunda på ett sätt att de inte kräver någon slags deltagande av mig. Hemma-ljud som åstadkoms av andra knycker min fokus på en gång. 

Men är det novembermörkt ute så stjäl inte vädret min uppmärksamhet i alla fall. Så välkommen November! Snart här!