D E N DAGEN...

Nästan så den gick mig förbi, om jag skall vara ärlig.

Hade det inte varit för en vän som gjort mig

uppmärksam på det, ja...då hade jag missat det! 

Hur är det möjligt? Det kan man verkligen fråga sig! 

Som jag trånat och längtat efter våren? 

Och jag gör det. Just nu blir det bara att försöka pussla ihop ett halvdussin

olika projekt som skall ros i land med äran i behåll och från april

starta upp med nya, lite annorlunda projekt.

Det är kanske i den korsningen av att få allt fixat och klart och 

förbereda sig för det andra, nya, som jag tappade bort hela den

efterlängtade dagen, och det vackraste av ord:

Vårdagjämning.

Men nu är den här. 

VÅREN SMYGER SÅ SAKTA...

Man kunde ju tro, när man tittar ut, att inget händer.

Eller jo, snön smälter ju och fåglar anländer.

Solen värmer även om kalla vindar får en att huttra till.

Det kanske bästa sättet att övertyga sig själv att det faktiskt 

händer en hel del därute är att ta kameran med och 

bara kolla upp vad är på g i trädgården! 

Det är inte bara tulpanknopparna som sväller i rabatterna.

Tittar man noga så sväller det knoppar lite varstans! 

 Där gömmer sig sommaren under knopparnas fjäll.

Vilat, sovit sig igenom hela vintern. Stilla och tålmodigt.

Snart är det slut på tålamodet.

Någon liten marktäckare tjuvstartar. Jag vill minnas att det är här

waldsteinian håller till? Det är nog den?

Går vidare ner i den nedre trädgården till de urgamla äppelträden.

De håller inne med sina svällande knoppar än så länge.

Så jag får nöja mig med att låta fingrarna glida över deras åldrande bark.

Körsbärsträdet har kvar fjolårets blomfäste men har skickat ut en ny trevare mot 

ett nytt år av tillväxt. 

Jag går in. 

Det börjar vräka ner snöslask. Samtidigt som solen skiner.

Det är så mars-väder som det bara kan vara! 

Men nu har jag med egna ögon sett att det händer grejer därute i trädgården.

Det gillar vi.

REGNET...

Det finns olika sorters regn.

Sommarens friska, väldoftande regn. Höstens mysiga.

Dem gillar jag. Men jag har svårt för vårliga tunga regn.

Sådant regn som idag.

Regnets väsen kryper liksom in inuti mig och gör mig melankolisk fast jag inte är det.

Långsam i tanke och rörelse utan någon nyans av eftertanke och klokhet.

Bara tung.

Tung som gjutjärn.

Känner mig fånig. 

Regn är ju bra, det spolar rent, smälter snön.

Jag vet det. 

Talgoxen kvittrar likaväl därute i trädet. 

Fasanerna kacklar i trädgården. De verkar bry sig föga

om att regnet vräker ner och att grå-molnen ligger som

ett tätslutande lock över dagen.

*

Skall nu återgå till det jag borde göra idag, istället för

att sitta här och klaga. Se om jag kunde hitta mitt 

inre vår-kvitter någonstans?  

Det blir nog att leta.........;)

HORN I PANNAN...

Det är lyckligtvis så att jag i de flesta av situationer lyckas hålla mig lugn

på ett allmänt acceptabelt plan och blir rätt sällan så där

hyperventilerande och hispig överlag.

Men när teknik man behöver säckar ihop och ger upp - då åker mina horn i pannan fram! 

Jag vill att mina tekniska prylar skall vara som urdjur och bara hålla ut, prestera och 

vara...trogna. Sådär som djur är.

Bara att tex datorer inte funkar så.

De bara lägger sig ner och...dör.

*

Hade en föreläsning i dag som jag till all tur sparat materialet till 

på en minnepinne - innan tekniken dog. 

Men nu sitter en del bilder fortfarande fångade i den näst-intill-döda hårdskivan.

Jo, jag veeet att man skall flytta över viktiga grejer till externa hårdskivor.

Och jag gör det - när jag kommer ihåg...

Men alldeles tydligt inte ofta nog. 

Tack och lov fick jag låna en kompis bärbara för några dagar 

för att få vissa saker fixade som bara behövdes bli fixade.

Så ja...jag ogillar innerligt när teknik säckar ihop.

Så till den grad att jag får horn i pannan av dylikt.

Det klär mig betydligt mindre än vad horn gör på henne på bilden.

På det sättet skiljs vi åt.

Jag är inte speciellt vacker i horn. 

Lovar! 

SOM ETT SUDDIGT STRECK...

Hade reserverat dagen för ett fotouppdrag, men en blick på vädret 

därute gjorde att vi valde att skjuta upp det ett tag till.

Smågrått marsväder är inte riktigt det bästa tänkbara 

för vårt projekt.

Istället blev det tid över för en långpromenad faktiskt! 

Laddade ner en bok i hörlurarna, kopplade Aida och stack iväg. 

Efter löptiden brukar hon vara melankolisk och tungsint en tid, men

nu känns det att hon igen är sitt glada, spralliga jag! 

Så till den grad att det var stört omöjligt att få henne skarp på en

endaste bild :).

Nej, man måste ju säga...mars visar sig inte från sin fagraste sida idag. Men vädret var fantastiskt skönt! Väder kan vara lite som mat - det är godare än det ser ut.

Efter månader av isiga trottoarer, det har varit en sådan vinter i år, längtar man sannerligen

efter att få sträcka på stegen lite mer och inte småtrippa fram på isen.

Så visst händer det lite vårigt därute fast det går så sakta, så sakta.

På facebook har jag ett sådant där "ETT ÅR-EN Å"album där jag samlar försöker samla in en bild i veckan från samma plats vid ån i ett års tid och sedan kanske ja...få det till...något?

No, what ever, mina bilder hittills ser verkligen lika ut. Lite mer sol på någon av bilderna annars

bara - väldans lika.

Men det är ju så som vintern är lite.

Stiltje.

Jag har ofta fascinerats av katters syn på livet.

När det händer intressanta saker därute är de ute dygnet runt.

Och när det inte gör det - då sover de dygnet runt.

Jag skall nog satsa på det här med att bli en katt i nästa livet.

*

I skrivande stund har den första husflugan vaknat och vandrar  yrvaket 

omkring på fönsterrutan och surrar nu och då till lite ovant. 

Katten klipper med öronen och registrerar ljudet, men det leder 

inte till någon som helst aktivitet i kattkroppen.

Hunden snarkar i den andra stolen.

Hon doftar nyduschad hund, vilket hon är.

Doften är lite yllesocka - fast på ett bra sätt.

Jag går och kokar mig kaffe. 

Det är en skön eftermiddag!