TJUVSTART...

(märk en sällskapssjuk hund till vänster i bilden....)

Jag vet! 

Jag hör till de där tråkiga som håller hållit benhårt på det här med att 

inte ta in julen för tidigt, absolut inte inleda något som ens på

minsta sätt kan hänföra sig till jul innan advent.

Men i år har jag tjuvstartat. 

Av ingen orsak alls. Bara för att det kändes så. 

Desto äldre jag blir desto mer lär jag mig uppskatta tiden, veckorna, innan

jul mer än de där några lite småhysteriska dagarna som ju är jul.

Och om det nu är så att jag mer och mer gillar PREjulen så varför

inte släppa in den redan nu? Det är ju ändå bara en

vecka till advent, så vem bryr sig om man tjuvstartar lite?

Nå precis - i n g e n ! 

Köpte hem små grankransar och bara det att de är i rummet 

sprider en underbar doft av barr, av jul.

Kanske räcker det? Och att jag i år skulle få till den 

där enkla, avskalade och naturliga julen?

Nå, jag vet ju att jag själv varit den enkla julens största 

supporter - och motståndare. 

Under ett antal år har jag längtat efter det enkla, det avskalade,

det sparsmakade. Men så har jag "gett efter" för jag vet att de som 

firar jul hos mig kanske mer längtar efter det traditionelt lite mer

tilltagna och så. Jag är, och vill vara,  lyhörd för deras önskemål. 

Det är ju ändå jul bara en gång i året. 

Och jag vill så gärna erbjuda en jul för var och en. 

Men i år gör jag ett nytt försök att skala av och blända ner julen.

Och då jag gör det så tänker jag att det är mer okej att starta

lite tidigare med att dra igång "julen". 

Sparsmakat är inte så högljutt. 

Det är mer som en doft, en aning, ett sinnes skärpning.

Bara en extra krydda i det vardagliga.

En ny doft i huset.

En stilla viskning om advent.

EN FIN DAG...

På många sätt faktiskt.

Efter frukost satte jag mig ner och jobbade.

Hade som mål att bli klar med ett första utkast till lunch. 

Och efter det unna mig en promenad i det galet fina novembervädret.

Kändes mer som februari därute.

Solen sken, någon minusgrad och gnistrande vit snö.

Att kunna jobba från stugan är en underbar möjlighet,

men ergonomin är det lite si och så med.

Efter tre timmar på en hård köksbänk känns det onekligen 

härligt att få ge sig ut en sväng och sträcka på benen.

Aida var av samma åsikt, och sträckte ut riktigt ordentligt.

Gick en sväng genom skogen och kom tillbaka via stranden.

Isen hade gjort en egen delfinskulptur runt en metalltapp i berget.

Här var stranden nästan orörd på spår.

Bara en ensam räv hade tassat över stenarna.

Det är så fint med spår i snön som ger oss

möjligheten att se det som de med bättre luktsinne än vi kan känna.

En dryg timme var vi ute.

Varför kan inte alla lunchtimmar vara som den här?

VAKNA TILL EN DAG AV KYLA...

Det känns rejält kyligt i sovrummet redan innan jag ens slängt det första benet 

utanför täcket. Då vet jag att det är kallt också ute. 

Med enkla sommarfönster och lite golvdrag så blir man snabbt påmind om 

vädret ute.

Häller upp vatten i kaffekannan och lämnar den att koka upp på spisen medan

jag går ut för att fylla på vedlådan.

Frosten på bilen skvallrar om hur kall natten varit.

Häller i mig kaffet och klär en hemstickad tröja på hunden (jo, hon är frusen innan pälsen vuxit till sig lite mer) och går en sväng i morgonsolen innan jag tar itu med dagens to-do.

Snön gnistrar och det känns verkligen som vinter-på-riktigt.

Härligt! 

INNAN SKYMNING...

Redan då jag hade knappa sjuttio kilometer kvar till stugan märkte jag hur det började skymma.

Kvällen kommer tidigt i november. Där det blir glesare mellan reklamskyltar och 

gatubelysning lägger den sig sakta, nyans för nyans, tills konturerna försvinner

och det är bara mörker.

Den sista biten ner till stugan var inte plogad och jag fick testa bilens fyrhjulsdrift.

Den funkade bra - hit i alla fall. Annan sak om jag kommer bort också.

Då är det liksom mer upp som gäller...

Vi tar det eventuella problemet sedan.

Ni är jag här och möter den så bekanta vyn över viken.

Idag är havet stålblått och fritt. 

På vägen såg jag lugna vikar där det redan frusit på 

och där till och med snön lagt sig på isen. 

Här ute är vi inte riktigt där än. Vinden ligger på och 

gör novemberkylan lite kallare än den enligt graderna är.

Kommer lite apropå till en nästan stängd stuga.

Vattnet är bortkopplat och värmen likaså.

Bär snabbt in hinkar med snö som får smälta till diskvatten.

Tänder en brasa och hänger på insidan av dörren ett täcke mot draget.

Drar på mig sockor och en extra tröja - till.

Det är härligt friskt i vindbyarna! 

Och jag njuter. 

Fryser - men njuter.

Snart blir det varmt i kojan, då bara njuter jag! ''

ANKDAMM VAR DET JA...

Av en slump snubblade jag över en lista över svenska idiomatiska uttryck.

För stunder av lindrig bloggtorka lade jag sidan bakom örat, den kunde 

vara skoj att använda som grund för något inlägg.

Först ut är ANKDAMM.

Den där lilla, trygga världen, i den stora stygga världen, som vi finlandssvenskar 

sägs plaska runt i. 

Så här säger listan om det uttrycket:

Grupp eller miljö som är lite efterbliven och stillastående.

Ja, det låter ju inte speciellt smickrande. 

Googlar vidare när jag nu halkade in på ämnet:

Ankdammen är en humoristisk benämning på en liten elit som styr.

Så sägs det på andra håll därute på nätet.

Ja, tja...vad skall man säga?

Hur "ankdammig" är jag själv?

Hur typisk finlandssvensk är jag, egentligen?

I och för sig, så tror jag att just den frågan är lite ansträngande för oss

finlandssvenskar. Vi är ju hur olika som helst, det är bara språket som är gemensamt.

Ibland kan jag tänka att det mest finlandssvenska är att försöka övertyga frågeställaren,

en själv eller någon annan, att man minsann inte är en typisk finlandssvensk, 

att man minsann inte är ett typiskt Mumintroll i ankdammen.

Det är bara språket.

Hmmm...igår firade Finland Svenska Dagen. 

Så kan man inte skriva.

Det heter i går firades Svenska Dagen i Finland.

För en stor del av de finskspråkiga 

är svenskans, och finlandssvenskarnas, ställning i Finland rätt ointressant.

Någon kanske kan vara lite aktivt mot det, och den avogheten har ju onekligen fått

mer synlighet den senaste tiden. Men så har det ju alltid varit. På något plan.

Antingen har det gått för "bra for oss" (eliten?), som om alla där kunde dras över samma kam.

Eller så har vi bara varit allmänt krångliga som vill ha service på eget modersmål.

Man säger att vi finlandssvenskar är lite gladare och allmänt liksom "trevligare".

Jag har mina misstankar varför det är så. Om det nu är så.

Vi är så få, att någon känner alla som vem någon annan, så det är

verkligen riskabelt att så att säga, tala skit om någon i ett större sällskap.

Man kan ge sig i backen på att där finns någon som är kusin till en annan

som sedan visar sig vara någon man ställs face-to-face med i någon 

situation som kan bli lite obekväm.

Det är helt enkelt inte lönt att ta den risken.

Så man är lite trevlig istället. 

Inget illa i det - det kanske faktiskt är en bra sak.

Riktig win-win.

Så har vi våra traditioner.

Och alla parodier på våra traditioner.

Vi käkar kräftor i augusti och håller varandra om ryggen för det mesta.

Vi älskar våra lucior och ängslas om vår dagstidning och tv-kanal.

Är jag så?

Styrs jag i mina handlingar och val av någon osynlig

finlandsvensk "ande" (inte anka...)

på ett sätt som jag inte ens alla gånger reflekterar över?

Jag skulle vilja säga ett bestämt Nej!, men ordet fastnar

vet ni lite i halsen på mig.

För att häromdagen när kandidaterna till Finlandia-bokpriset 

blev nominerade så gick jag på direkten och laddade ner en av böckerna.

Inte för att jag visste mer om den boken än om de andra.

Inte för att författaren var känd för mig sedan tidigare. 

Inte för att någon hade rekommenderat boken.

Utan för att författaren var finlandssvensk.

Och nej, jag känner inte honom.

Ja, vad kan jag säga! 

Lite snopen blev jag när jag kom på mig själv.

Vad det var som egentligen fick mig att välja just den boken.

Jag är tämligen säker att en hel del andra finlandsvenskar 

minsann gjorde precis som jag.

Vi Ankdammare gör nog så. 

Fast vi kanske inte helt vill medge det. 

*

I övrigt är boken i fråga en alldeles förträfflig bok, 

har inte läst den klar men kommit en bit på väg.