EN AV FAVORITERNA...

...i skogen är nog hackspettarna.

(här den större)

De är bara så tuffa på något vis.

Min absoluta favorit är gråspetten, men den springer man inte

på så ofta, men när man gör så blir jag i alla fall jätteglad! 

Vilket i och för sig leder mig genom en skranglig åsnebrygga fram till det här

med att skriva blogg.

Jag har ju hållit på något envist år nu, och på sitt sätt är det ju intressant att se

hur annorlunda bloggen ser ut nu, jämfört med hur den såg ut när jag startade.

Det har säkert mycket med livssituationen man är i. Naturligtvis.

Då i början var det mycket hem, och inredning och tankar kring det.

Helt naturligt - då var jag mitt uppe i det här med ungar, som just börjat skolan,

och tonåring i gymnasiet, hund, gubbe och trädgård, hus...

Och så någonstans där under allt det där låg naturintresset.

Lite som i dvala....väntande på sin tur.

Och nu är det dess tur att få vara lite mer i fokus i mitt liv.

Igen.

Natur är ju inget nytt i mitt liv, det har bara varit lite...avstängt en tid.

Och det märks ju onekligen och tvivellöst också här på bloggen.

Just de här inläggen med inredning och hus och hem och så, ja de har blivit lite glest mellan dem.

Det är inget aktivt val - verkligen inte. Jag uppelever ju fortfarande att även den

biten är viktig för mig. Bara att den får ta lite mindre utrymme bara.

I min vardag, i mina tankar, i min blogg.

I det hur jag är och lever just nu.

Vilket leder mig om möjligt ännu mer stapplande till följande åsnebrygga.

Rött och vitt på hackspetten leder mig smidigt och elegant till JUL.

Ja, jag köpte årets första jultidning idag.

Även om jag tänkte att NU REDAN, men ja...

Även om jag tänkte att i år skall jag inte bli så där tokJULtokig, men ja...

Få se hur det slutar?

Årets första jultidningen ligger rödlysande och grann på mitt arbetsbord och väntar.

Jag har väntat på att börja bläddra i den tills rätt tidpunkt.

Det är lugnt och skönt i huset, ljusen är tända,

och disken undanstädad.

Och ack o ve för den som vågar närma sig min JULtidning före mig.

Jag blir nog som en argsint hackspett då.

Skrämmer lätt iväg även en större inkräktare.

Jag gillar nog dem, hackspettarna.

Och så är de lite JULröda på sina ställen. Och det är ju ett plus.

EN FÖRSTA DOFT AV VINTER...

Ibland tänker jag att i en annan tid, i en annan värld hade jag velat vara

shaman, klokgumma, kanske till och med häxa. Eller nja, dem brukade det gå tokigt för

så kanske bäst att nöja sig med klokgumma.

Idag när jag plockade undan utemöbler, krattor och spadar, kände jag plötsligt vintern.

Det är något som anas i vinden. 

Jag känner det i mina näshår 

(ja...hahhahaha...det är så, vår kvarleva av morrhår?)

Det är inte bara att det blir kallare, för egentligen har temperaturen varit densamma

en tid nu, men det är något i det som vinden hämtar med sig.

Här blåser ostanvind idag. Det är inte så ofta det blåser från det hållet här, tycker jag.

Som en hund vittrar jag att något är annorlunda.

Slänger ut lite nötter från halvtomma påsar. Allt ids jag inte bära hem, 

och att spara på dem till våren är ingen idé.

Vips är nötskrikan där och plockar krävan full, 

flyger iväg. Kanske gömmer den nötterna någonstans i skogen, för 

strax är den tillbaka igen och fyller på. 

Vi bäddar för vintern båda två.

Jag fyller lidret med saker för nästa sommar. 

Den fyller sina gömmor med mat, åt sig själv eller andra.

*

Jag går in, kikar i skafferiet och märker att där finns mysli som blivit 

överårigt, lite andra frön, sådant.

Jag bjuder på skafferitömning.

Och känner hur vintern faktiskt är där bakom knuten.

För jag känner det i mina näshår.

LÅGVATTEN...

Alla vi som bor ens lite i närheten av havet, Östersjön då, har knappast kunnat undgå 

att vattnet är väldigt lågt just nu.

Det är väl inte exceptionellt lågt på något vis, men så här lågt är det bara kanske en 

gång om året om ens det. Jag tycker det är väldigt, väldigt lågt. Kan faktiskt inte alls minnas att jag någonsin upplevt vattnet såhär lågt här. Och här har jag ändå varit i snart trettio år...

Men det är bra! 

Men lite extra lågt vatten nu och då.

Det ökar nämligen chansen för syrerikt (och saltare) vatten att ta sig in i Östersjön.

Och det är alltid välkommet! Vi vet alla att Östersjön minsann behöver

varje lite uns av syrerikt vatten. 

Hur stort detta lågvatten påverkat dessa saltimpulser är väl tidigt att ta ställning till,

men jag vill tänka att som det gamla ordspråket:

Alltid är det lite till sa myggan när hon kissade i havet.

*

Ja, fast nu blev det lite knasigt! 

Man skall inte kissa i havet - inte ens en mygga...

Men ja, ni vet?! ;)

Jag har aldrig bott speciellt långt från havet, och mina barndoms-somrar stavar jag Åland.

Blåstången mår, som det mesta andra, bra av syre-rikare och vatten med högre salthalt.

Problemet för blåstången är ju den att den behöver ljus för att leva.

Får vi grumligare vatten, vilket övergödning bla leder till så smalnar livsbältet, eller

marginalen, på hur djupt blåstången klarar av att leva.

Grumligare vatten släpper igenom mindre ljus.

Och just det här har jag alldeles konkret sett här. 

Blåstången kan inte leva på djupet pga ljusbrist och högre upp mot ytan kan den inte få fäste

på klipporna för där växer redan en massa andra "sjögräs".

Så här ser det gröna "sjögräs-snoret" ut när det torkat, på första bilden ser man hur de täcker allt

under vatten nivå längs klipporna.

Det som gör klipporna just "snor"-hala.

I vanliga fall brukar jag inte se blåstången.

Bara känna den mot magen när jag simmar...

Men nu när det är så lågt vatten så kunde jag torrskodd gå

ut och hälsa på tången.

Och dra in doften av tång - den som så hör till.

LITE SOM I EN SKÖN DRÖM...

...eller i en annan verklighet.

Fast på ett gott sätt.

Så känner jag ibland när jag kommer ut hit till stugan.

Som om tillvaron här är utanför den "riktiga" tillvaron.

Vilket är helt knasigt för det är den här sortens tillvaro jag älskar, 

där jag känner mig trygg och där jag som sagt ibland tror min själ vill bo.

Där det är stillhet och lugn.

Där någon ror ut och vittjar sina nät. 

Idag var min skriv-dag.

Har suttit med näsan vid datorn nästan hela dagen.

Men också det är annorlunda här ute.

Jag vet inte riktigt vad det är som är skillnaden, men den är, den finns.

Det är något med den där känslan att tiden går lite långsammare här

som ger en sådan skön känsla.

Eller är det bara det att tiden här kanske går i en normal tempo?

Och det övriga känns högvarv?

*

Jag vet inte. 

Fokuserar på att skriva och njuta av stunderna här.

Det är good enough för mig, just nu! 

EN SAKRAL STÄMNING...

Jag ser på väderlekskartorna och i kalendern och inser att gråhösten strax är här.

Det faktum får mig att bli nästan lite nojig i min längtan ut i naturen, innan allt det gråa.

Innan jag landade här ute på stugan igår kväll, hade jag vägarna till Lojo

för att hämta lite grejer som jag skulle jobba med här.

Vädret var fantastiskt, någon plusgrad. Solen sken och 

färgerna tog andan av mig! 

Och min längtan tog överhand.

När jag ändå var i knutarna skulle jag minsann gå

och se den som så många talat om.

Eken.

Den enorma ek, som i hundratals år stått där mitt i skogen i ensam majestät.

Och synen man möter tar sannerligen andan ur en.

Det är en verklig sakral stämning i rummet som eken tagit till sitt.

Lite som i en kyrka faktiskt.

Det blir lite overkligt på något sätt.

Man är ju van att se stora ekar i byggd miljö, på gamla herrgårdar, i parker.

Men så här mitt i skogen, där blir stämningen helt en annan.

Och eken är enorm, vacker, majestätisk.

Fick en barnslig lust att buga mig för jätten, lägga min hand mot den varma barken och blunda.

Satte mig i bilen och körde därifrån.

På något sätt lätt om hjärtat.

Jag hade mött något vördnadsfullt väsen där i skogen kunde jag nästan känna. 

Jag hade fått se Eken i höstlyster.

*

Vill man besöka den 

(ja, det känns nästan mer så - besöka - än att se) 

hittar man den som Paavolan Tammi

(Paavolas Ek, egen översättning) 

Stigen som leder till Eken är inte speciellt lång, ett par hundra meter bara.

Och stigen är väl utmärkt. 

En sådan skönhet. Jag säger då det!