EN SVÄNG VÄSTERUT...

...med risk för lite inflation på Helsingfors-bilder, så klämmer jag till
med ännu en.
Och dessutom en riktigt klassisk sådan.

Mer typisk Helsingforsbild än den här finns knappast! 
Och varifrån knäpper man den.

Jo, från Silja- färjans akterdäck förstås.

Hur många gånger har man inte rest med dessa båtar västerut,
men aldrig att jag tänkt på att faktiskt ta en bild! 

Men nu har jag då alltså också tagit Den Klassiska Helsingfors-bilden.
Och visst är den fin? Vår lilla, vackra  huvudstad.

Men ja, nu är jag alltså i Stockholm.
Gått runt på mässa nu så fötterna blöder och 
huvudet är ovalt av intryck och nya tankar. 
Det är bra! 

Det känns skönt att vara "tillbaka" i det jag jobbat med
tidigare, för länge sedan.
Känns som att vara hemma igen lite.

Och när man nu engång är i Stockholm och 
till och med lyckats släpa med lillungen så blir det lite
härligt turistandet i morgon innan vi flaxar hemåt på kvällskvisten.

Nytta och nöje.
Man tackar och är mycket nöjd med tillvaron.

Och passa på att njut lite av era fina huvudstäder - var ni än är.

Och KRAM förresten! 
Internationella Kram-dagen till ära! 

ETT VINTRIGT HELSINGFORS...

test av en cyklist på åker
...det kom sig väldans lämpligt att jag fick ett uppdrag att fota
bilder från ett vintrigt Helsingfors till ett senare projekt.

Inget man behöver be mig två gånger om så när solen skiner just så där fint, 
snön gnistrar och i kalendern står det söndag och inga aktiviteter 
eller o-aktiviteter inbokade så är jag redan ute i bilen.

På vägen in till stan finns åkrar där man dragit skidspår kors
och tvärs - vilket osökt påminner mig om att jag
nog i år skall skaffa mig ett par bra skidor.
Eller i alla fall skidor. Och en mössa.
En bra mössa.

Jag har ju gillat att skida, även om det var något årtionde sedan. 
Men i år skall det bli en nytändning på den fronten.

Och cykla! 
Jag längtar redan nu efter våren och att få slänga (no jo, ni vet) kameran
i korgen och trampa iväg.

Jag hann knappt tänka den tanken till slut innan jag fick syn på den här
ivriga vinter-tramparen, så ivrig är jag ändå inte...
Det är faktiskt -15 grader därute!
Lite mer som att det kunde finnas en liten risk att min cykel skulle
gå samma öde till mötes som den här.

Fast min cykel är vit. Och skulle knappast synas i snön om man
så övergav den i en snöhög.





Men som sagt.

Det blev lite bilder från Helsingfors.
Känns lite som att återupptäcka sin egen stad.
Och det är ju skoj! 


För visst är det så.

Vintern är vacker. Helsingfors är en fin stad.
Och vädret...en kan inte klaga.

Det var en fin söndag det här! 




EN TIMME RUNT KYRKAN...

...är min nya rutin.

Jag strävar efter att hinna med rundan varje morgon.
I praktiken vet jag att inte alltid blir så. Men ofta nog.

Jag lämnar trädgården bakom mig och vandrar iväg.


På håll ser hemmet ut så här. 
Måste fotas på vintern, för sommartid ser man knappt huset för alla träd.

Här har huset stått i snart hundra år och sett en hel del utveckling.
Och inveckling för den delen.
Lite beroende på hur man vill se på saken.

Men här har Bokulla stått i snart ett sekel.
I Helsinge kyrkoby. Ett stenkast från kyrkan.

När jag går vidare ett stycke syns Helsinge kyrka över åkrarna. 
Det här är kyrkans "baksida", så vi kommer att runda kyrkan
den vägen.


Går längs med ån. Kervo å, en biflod till Vanda å.
Och precis här är den fortfarande en gränsflod mellan två städer.
På den här sidan är det Vanda, på andra sidan Helsingfors.


Och det kvittar för hararna och räven som i nattens mörker tassar över
isen från en stad till en annan.


Här är inget mindre än huvudstadsregionens lästa byggnad.
Helsinge kyrka, St Lars-kyrka.
Kyrkan är byggt i medlet av 1400-talet och kyrkbyn häromkring
är bland de bäst bevarade kyrkby-miljöer i södra Finland.
Och allt detta ett stenkast från "city-Helsinki".

Att få ta sin morgonpromenad här är onekligen ett privilegium av rang.
Tycker jag.

Halvvägs eller där jag oftast brukar vända och börja tassa hemåt har vi 
den gamla kvarnen vid forsen.
Stilla forsar ån under sitt istäcke.

Tyst är det. Vackert och tyst.

På håll springer en ensam joggare förbi.
Annars är det bara jag och hunden.
(den ena, den äldre är hemma i soffhörnet med sin
glesnande päls som inget är för tio minusgrader)

Jag fascineras nästan som ett litet barn
av den där synen av forsande vatten som rinner ut under isen och strax försvinner 
ner under isen igen.

Får sällskap av en kråka som kommer för att dricka. 

Tänker att så fick jag svar på den frågan.
Var fåglar dricker iskalla vinterdagar.
Om de inte vill äta snö.



Kvarnens stockar, och deras färg, teglens olika nyanser.
Allt det är historia eller om man så vill, en historieberättelse, för den
som vill lyssna och se.
Och ta reda på.

På vägen hemåt är det som att få gå i ett postkort.
De flesta husen i kyrkobyn är från 1700 och 1800-talet.
Och de som är nybyggda håller samma stil.

Här har vi prästgårdens gamla bagarstuga.
Och vet ni...här i den här stugan gick jag i skriftskola
då det begav sig. 
Och nu är jag tillbaka.

Går vidare förbi klockstapeln och tänker att
numera finns det andra torn som tornar sig betydligt 
högre än så.

Må vara att det känns som att vandra i en idyll.
Vilket det  är.

Bara det att storstaden, och dess trafik och brus, finns precis bakom knuten.

Vänder jag om mig 180 grader från kyrkotornet så är detta 
vad jag ser:

Ett helt annat torn. Och en bullervall.

Och bakom vallen inget mindre än Finlands största vägkorsning.

Så...när ni nästa gång flyger till Finland och swoschar med taxi 
längs motorvägar in till centrum och ser bullerväggar från
ert fönster. 
Mycket troligt att det gömmer sig en underbar liten 
historisk pärla till kyrkoby precis där bakom.

Kommer snart till den bekanta porten.
Den ni sett från andra hållet.

Den som inte längre används, men som andas om en tid som varit.


Kommer in på gården och möts av gamla stallet-ladugården.
I tiderna var korna till höger och hästarna till vänster.
Ibland vill jag bara trycka mitt öra mot den kalkade stenväggen
och bara be att den skulle berätta.
Allt! 

Liksom torpet som vi har här.
Som stått här sedan 1700-talet.
Jag skulle så vilja intervjua det.

*

Och det är lite det jag kommer att syssla med
en tid framöver.
Ta reda på, intervjua, forska, gräva, snoka,
fråga, undra, skriva, anteckna, och 
hoppeligen sammanställa det hela till nytta och nöje 
för de efter mig.


Men på det sättet är jag privilegierad att få bo mitt i historien.
Jag fattade det inte när jag var ung.
Desto mer begriper jag det nu.




LITE, LITE VARMARE...

...för stunden i alla fall. Inte mycket men så det 
känns lite mer humanare att vara där ute. 
Tycker hundarna i alla fall.

Vi människor kan ju klä på oss det ena plagget efter det andra.
Endel kläder mer "tekniska" än ändra och kylan kan stängas ute.

Själv klarar jag mig rätt långt med tråk-ylle och vindtätt ytterst.
Och hundarna har sin päls. Så på det sättet fryser inte de heller.
Men trampdynorna är deras akilleshäl.
Vid -14 grader, så där, går gränsen för min borderterriers tassar.

Och JackRusseln - ja han är en gammal man med glesnande hår lite
här och där, så för honom går behaglig köld vid...plus tre grader?
Fransman som han är av börd. Lite 'finare' sådär ni vet?


Men idag var det  ä n t l i g e n skönt vinterväder för lite
längre utomhusvistelse.

Och då körde vi en gammal goding.

"Leta torkade julskinksbitar i snö".

Det här har jag bjudit mina hundar på så länge jag haft hund.

Det som blivit över av julskinkan så har jag skurit i små, små bitar, torkat i ugn 
och frusit ner. Perfekta att ta fram om man tänkt skola någon unghund eller
just for fun som i mitt fall idag.

Att ta en näve torkade skinkkuber och slänga ut det i pudersnö och 
så får ett par hundar snusa fram till godbitarna.

Man kan inte ta miste på hur skoj det är, för svansarna går som små
propellrar på hundarna.

När det är så här kallt som vi haft det så blir det att aktivera dem
inomhus efter bästa förmåga, men att äntligen få komma ut...

...det är lycka det - för en var! 

Promenader i -20 grader och kallare är....vackert men ingen höjdare för hundarna precis! 


I trädgården finns det inte heller så där ruskigt mycket att "se".
Eller jo, det finns, men då behöver man krypa nära intill och verkligen se.

Som det är med så mycket...man behöver SE för att SE.

Veckoslutet ser ut att bjuda på helt olika sätt att 
vara i sin vinter.

Hoppas det inte blir för kallt att ta kameran med.
Det vet jag redan - hundarna får stanna inomhus.

Och katten...ja den ha knappt lämnat bastulaven sedan
hon insåg att där är varmare än i övriga huset.
Ibland mer, ibland mindre, men oftast varmast.



GAMLA RESTER...

...jag brukar försöka vara den som inte slänger så mycket något alls.
I teorin. I praktiken är det knepigt.
Och i verkligheten så blir det ju att slänga en hel del.
Om man skall vara ärlig.

Såg ett program om vad allt illa plast åstadkommer därute i naturen,
i våra hav, både stora och små,
och blev än mer övertygad om att undvika allt som har med plast att göra.

Men det är ju inte bara plast. Det är väl bra att ta tillvara på 
allt det där andra som vi har drällande i skåp och lådor.

Ni som känner mig vet att jag brukar "baka" kokosfett-tårtor med solrosfrön och nötter
som jag fryser ner i kakformer av olika slag till småfåglarna.
Det brukar uppskattas. Av fåglarna alltså.

Men ibland blir det lite över.

Det blev över lite muffinsformar från senaste bak.
Inte nog för att svälja en muffins-sats.
Nötter hittade jag i en påse. Och så hade jag
en knapp halva kokosfett i kylskåpet.

Precis perfekt att göra lite fågelgodis av! 



En dussin frömuffins blev det.

Och på så sätt så kom några små gamla rester till lite nytta.

Så på sitt sätt inget nytt idag - snarare gammalt och beprövat.