NÄRA TILL STAN...

...jag får nu och då frågan hur det är att nu bo så nära "stan" igen. 

Och med det menas Helsingfors då. I min värld är det så.

När jag var barn, när jag var ung.

Åkte man till stan så åkte man in till Helsingfors.

Det tog en kvart då. Det tar en kvart nu.

I stora drag så har jag ju sedan hela mitt vuxna liv bott på landet.

Och det har nog ändå alltid funnits en liten tröskel på att åka

in till stan. Jag menar det har ändå alltid varit minst en timme att åka.

Åt ena hållet.

Men nu bor jag då en kvart från centrum och har lite

av de båda världarna.

Lande här inom trädgårdens häckar.

Om man frånser oljudet då...

Och stan rätt så nära ändå.

Så jag hoppas att det blir på ett annat sätt vanligt 

att bara sticka sig in till stan.

Så där som det var förr. För mig.

*

Sedan trettondagen har man i Helsingfors kunnat 

uppleva LUX Helsinki.

En slags ljusfestival som verkligen inte 

försämrats av att det varit snö och -20 grader.

Tycker jag.

Egentligen var vi bara "passing by" men hann med en liten sväng 

med kameran i alla fall på ett par av dessa 

upplysta platser.

På sitt sätt var det skönt att vandra där i ljus som egentligen inte var ljus

utan mest färger och se hur det ångade om människor som gick

omkring påpälsade så in i Norden (hahah). 

Och att sedan komma hem till sin egna ljus-show.

Heh...verandans fönster ser ut som om de var av rispapper,

men så är det ju nog inte - de är bara täckta av isrosor.

Ingen ser in och ingen ser ut.

Det blir så vid minus tjugo.

*

I morgon börjar vardagen på allvar här hos oss.

Lillungen drar iväg till sina studier och

jag skall knåda ihop ett litet hemkontor åt mig.

Nu känns det att 2016 drar igång på allvar! 

Yej! 

ISKALLT, ISBLÅTT...

...och allt är egentligen frågan om attityd.

Att det är riktigt rejält kallt på dessa breddgrader någon gång per vinter

är väl ändå mer en regel än undantag?

Och så kan man ju faktiskt passa på och njuta lite av det där 

riktigt kalla! 

Så jag och lillungen lekte lite kemister här en dag och 

blandade ihop lite olika mix av såpbubblevatten

för att testa vilken som funkade bäst i kyla.

Jag tycker isande kall kyla är ruskigt fint! 

På sina ställen.

Hundarna går knappt ut alls och katten går inte ut alls.

Fönstren har isrosor och till charmen av gamla hus är att 

de inte är de mest täta i världen (tack och lov). 

Det är friska 14 grader på morgonen i sovrummet, men åh,

vad gott man sover.

Och så är ju sockor uppfunna - om man skulle känna att det är

lite svalt på golven. 

Men nu slirar jag på vad jag skulle skriva om.

Såpbubblor.

Grabben blåste bubblor och jag låg i snön och fotade.

Den bästa blandningen när det gäller hållbarhet i bubblorna

var inte den samma som den som frös finast.

Vi får nog jobba på det här ännu lite...

Den sega blandningen med hållbara bubblor

gjordes på 

1 del diskmedel

1 del glyserol

1 1/2 del vatten

ca 1/2 tsk pudersocker.

Däremot fick vi de vackraste isrosorna i bubblorna då det fanns mer vatten med.

Å andra sidan så höll de inte kraschen med ens den mjukaste snö.

Men snygga frys-fenomen fick vi till i alla fall.

En riktigt skoj sysselsättning där ute när det är lite

för kallt att ta hundarna på promenad.

För kallt för en massa andra utomhussysslor.

Men en kvart eller två med bubbelblåsning - helt lagom!

Och jag undrar om inte såpbubblor faktiskt är ännu finare på vintern

än annars. 

De är liksom lite mer klara.

Eller så är det bara så att det inte finns så mycket mer som tävlar

om uppmärksamheten en sådan här krispig dag.

*

Och jo...det är lönt att ta den där lilla extra rundan via apoteket 

och köpa hem lite glycerol för hållbarheten i bubblet.

Nästan så jag tycker att det är lite synd att den där tuffa kölden verkar 

vara förbi för denna gång.

Men det lär komma mer - på dessa breddgrader.

JULEN UT...

...och min födelsedag har liksom gått hand-i-hand i ett halvsekel nu.

Länge trodde jag att det var på grund av min födelsedag som man knuffade ut granen.

Först på balkongen och därifrån ner framför garaget därifrån den magiskt 

liksom bara försvann medan födelsedagstårtan gräddades i ugnen.

Så när jag var barn.

Numera är många, och kanske mest jag själv faktiskt, totalt utledsen på

alla högtider och kropp och knopp bara skriker efter vardag 

(eller mina gör det!) och så skall man mitt i allt det där

vardagslängtet gå och ha födelsedag! 

Och runda halvsekel blev det ju för min del.

Mest förvånad är jag själv...när hände det liksom?

Så, med femtio års djupa klokhet så har jag meddelat att det blir gardenparty.

Men inte i januari. Isynnerhet inte denna januari då temperaturen yrar friskt 

där kring minus tjugo, tjugofem grader. 

Kallt! 

Så jo, det blir fest. I sommar.

Vem har sagt att man inte kan fira 50 1/2 med pompa och ståt?

*

Så det blev skönt avstressande att bli halvsekel-gammal.

Fick rosor och kaffe på säng.

Och ett smycke. Passande nog som en snöstjärna.

Sov kriminellt länge och gjorde absolut inget vettigt på hela dagen.

Blev bjuden på riktigt, riktigt god mat på restaurang

JUURI

Härlig, underbar ny-finsk och (mest)vegetarisk mat på

helt nytt sätt. 

Det mesta närproducerat och och helt, helt löjligt gott! 

En liten krog som fått omnämnanden i Michelin-häftet 

varje år sedan 2008 och årets gastronomiska restaurang för 

något år sedan - och åtminstone mina smaklökar tackade

och bockade djupt. 

Charmigt avskalad och avslappnad stämning.

Och ett möte med kålrötter på en helt ny arena.

Bara det! 

Så hade vi lite smådramatik med låsta mellandörrar och fel nycklar 

på rätt sida om dörren och rätt nyckel på felsida om dörren 

och inlåsta hundar och utlåsta familjemedlemmar och inkallade låssmeder och

sådant där småpikanta kryddor för dagen.

Men till slut blev det mest bara lite...dyrt.

(Påminn mig om att bli låssmed i mitt nästa liv!)

*

Så ja, julen är undanstädad förutom de sista ljusen i fönstren, som

jag kanske envisas med att ha på en tid ännu,

och så den där egensinniga tomten som liksom inte vill krypa ner bland julpynten.

Där sitter han halvvägs in i kakelugnen och myser i ljusskenet.

Nu sprakar brasan på i rummet intill.

Och en nybakad femtioårig tant sitter och myser av tystnaden i natten.

Och av värmen från spisen.

Julen ut. Och ett nytt halvsekel in.

Det var liksom min dag idag det! 

På något sätt känns det extra närvarande det där om

att idag är första dagen för resten av ditt liv.

Målstolpar i livet brukar ha den inverkan på en ibland.

Så där som att man har haft i runda tal

18 250 dagar här på jorden.

Tänk! 

FRISKA TAG...

...sade vintern och gav oss -20 grader.

Ättelägget uppskattade föga att hans mor släpade ut honom från

datamaskinens sköna sken och hårdskivans sövande surr.

Men så är det. Ut gick vi.

Inga hundar hade vi dock med - för de börjar lyfta på tassarna redan efter tre meter

så små hundar får bara komma ut på bestyr och så snaaaaabbbt in tillbaka.

Katten ja. Hon går ett varv runt bastun och gör sitt i lite 

gamla fjolårslöv - tar maximalt 28 sekunder - och så är hon inne tillbaka

i stugvärmen.

Men vi, vi hade ett liten projekt, som vi försökte oss på

därute. Det gick så där så vi gör ett nytt försök i morgon.

Hoppas kylan håller i sig.

Jag gillar ju nog när det biter till ordentligt.

Det är fint.

Med friska tag! 

DEN GAMLE HUND...

...det är något väldigt fragilt och rörande över åldrandet.

När jag ser hur min brors hund som bott hos mig sedan ett år tillbaka nu

blir skörare och tunnare sakta men säkert så inser jag hur fort

tiden faktiskt går.

För ett år sedan var han en, visserligen lite ålderstigen hundherre, men 

ändå helt med på allt vi hittade på.

Numera är varma fårskinn att föredra fram om äventyr därute.

(Gärna framför riktig brasa och inte här som framför 'fusk'...

men vi väntar på att få också denna eldstad fixad av en murare så 

att det blir möjligt att elda i alla tre eldstäder. Så låt det bli 

riktig vinter bara!)

Jag rörs av det späda, sköra i en åldrande hund.

Ändå hör jag inte till dem som på alla sätt och vis

håller fast, håller vid liv, ofta av rätt så egoistiska skäl.

Det är svårt att släppa taget. Låta gå.

Och att veta när den rätta stunden är.

Innan jul fick han ny medicin för sin benskada som han haft sedan tiden

innan han kom till min bror. Vi vet inte vad som hänt. Då någon gång

Men han har inte haft ont i benet innan, men nu plötsligt har han börjat ömma på det.

Medicinen vi fick har rått bukt på det och han är piggare igen.

Ändå är det bara en tidsfråga då en gammal hund får andra problem.

Han ser redan dåligt, har gjort det en tid nu, men klarar sig.

Det stör inte honom. 

Men han är ändå en gammal hund.

Och med dem är det så viktigt att vara lyhörd

för varje liten försämring och inte egoistiskt blunda

för dem bara för att man inte vill avstå.

Det är rätt klart att det inom en snar framtid är dags för Atte att 

ge sig till hundhimlen.

Dags för en liten hundgentleman att tassa vidare.

Med värdigheten i behåll.

Det är en fördel djur har. 

Att slippa vidare - i tid.

Och det är vårt ansvar som djurägare att uppfylla 

det privilegiet djuren har.

Att slippa lida när man ändå är inne på

den sista versen.

Undrar om inte människor ibland hade önskat samma förmån...?

*

Men än är han med. Den gamle hund.

Och vi tar en dag i taget.

Så länge en ny dag är en bra dag...

...så tassar vi på.

Helt konkret.