SAMMA BLEKA, VACKRA LJUS...

…år efter år.

Bilden ovan är från i år. En blek, vacker, efterlängtad
decembersol.

Och bilden nedan från samma datum,
men i fjol.

Samma väder, samma sol, samma ljus.


Julmaten och nästan alla tillbehör
är uppätna och vardagen är här en
sväng igen.

Talade med en krögare idag just om den där enorma
mättnadskänslan som liksom vägrar lämna en efter julen.
Hon berättade att hon hade suttit och planerat veckans 
lunchmeny men fått göra om den följande dag
när hon insett att hon bara planerat sallader…

…ja, alla kanske inte skulle nöja sig med sallader till
lunch - även om jag tror att många skulle välkomna
just det alternativet.


Och efter vin lite nu och då längtar man 
efter enkelt, gott vatten bara! 

På sitt sätt skönt att det enkla får ta över.
Överflöd och svulstighet kan ju kännas skoj
en stund, men jag hör nog till dem som så gärna så
återgår till det lite mer avskalade.

Julljusen får hänga med en stund än, för de
fångar så fint upp samma mjuka sken som en 
decembersol kan ge.
I år hann jag inte ta mig till havet under julen.
Havet är numera nämligen en bit bort.
Så havsbilden är från ifjol, den med.

Vad jag väntar att kunna möta ljuset igen.
Varje dag pyttepyttelite mer.

Så min själ längtar! 

HAR NOG ALDRIG HÄNT FÖRR...

…inte så jag kan minnas i alla fall! 

Sedan jag blivit den som hållit i stekspaden och grytsleven när det gäller 
julmaten och den biten, så har det inte blivit så där hemskt många stunder 
över att vandra ut i naturen just där innan jul.

Och kanske just därför så trånar jag efter långa promenader
under juldagarna.
Att få komma ut. Hääärligt! 

Så idag när jag satt vid mitt morgon, okej-okej!!!, 
EFTERmiddagskaffet (efter en ytterst lång och välbehövlig
sömnsession på anspråkslösa 12 timmar) 
så fick jag syn på årets första fluga minsann.

Där vandrade den glatt och ytterst piggt omkring i 
decembersolen på mitt köksfönster.

Och så tog jag hunden och gav mig ut.
Gick en lång sväng längs ån, drog huvan om öronen när vinden
ven över fälten. Det var snödoft i vinden.
Kall, isande, genombitande.
Att det kan vara en sådan skillnad på vind och vind.
Gårdagens vind var helt olik. 

Längs ån hittade jag videbuskar fulla med videkissor redan.
Jul och påsk på en och samma gång liksom.

Vi gick vidare. Vinden blev kallare och kallare.

Väl hemma började det vräka ner snö.
Även om snöfallet var över på en halvtimme sådär,
så vill jag bocka av det som årets första snöstorm.

Så på det sättet har jag bockat av tre 
första-gången-i-år-naturfenomen på en och samma dag.

Som första flugan.
Första snöstormen.
Första videkissen.


På juldagen i år.

Naturen är lite märklig ibland nog…..








LJUSET, JULEN OCH LÄNGTAN...

…det är ungefär vid det här skedet som det vänder kullerbytta
i mitt sinne och i min själ. Varje år.

Jag tycker ju OM julen, men jag tycker kanske ÄNNU 
mer om adventstiden. 
Väntan och Längtan. 
Då all lust och förväntan byggs upp och  kulminerar i Julafton som liksom bara är 
de där sekunderna då det känns så där extra mycket av allt.
Lite som…ja ni vet?

Så nu när de där orgasmiska julaftonstimmarna är
över så är de flesta av oss både mätta,
nöjda, belåtna och tillfredsställda när det 
gäller det julen har att ge.

Och det är nog den här känslan jag älskar mest av allt 
när det kommer till jul - också.

(Okej - när jag nu en gång drog fram vissa likheter med något annat
så får jag väl släpa på det hela inlägget till slut…)

Att vara så där skönt nöjd.
Det finns få saker som är bättre än så.
Det är liksom juldagen för mig.
Då inga som helst krav finns och allt är bara…skönt!
Kravlöst skönt.

Sedan när hjärnan sakta börjar ta nya varv så
börjar man tänka. Och fundera.
Små tankar till att börja med. 
Som att:

Det blev liksom ingen snö i år.
Men vadå? Juljusen är fina ändå! 

Det blev liksom ingen köld.
Men vadå? Murgrönan och hyacinterna trivs!


Och i veckan så svängde det.
Ljuset år på väg tillbaka till oss alla
som kämpar på i mörkret.

Solen finns! 



Och om man bara går ut i sin trädgård nu 
så finns där en massa fint att se och upptäcka.

Plockade in lite mossa 
(skillnaden mellan bild ett och följande…
lite som finn fem fel…*heh*)

Och bara det att kunna gå ut och plocka mossa
på julafton utan att det 
a) är djupfruset
b) inbäddat i en meter snö.

på våra bräddgrader.
Det är lite exotiskt.

Så till den grad exotiskt att jag kände för att skruva till lite
konstsnö på julbordets pytte-gran.

Pudersocker.
Funkar.
Hur bra som helst! 


Och den sista mossan som blev över klämde jag ner i en 
liten urna och så hade den sista mörka vrån i mitt hus
fått en liten ljus-stråle den med.

*

Och medan jag skriver så känner jag hur
jag så längtar framåt.

Mot en ny växtsäsong, mot ett nytt år,
mot nytt allt.

Visst…det är skönt att vila en stund i tillfredsställelsen.
Och det må julhelgen vara.

Men själen har redan en längtan.
Efter nytt, efter ljuset.






NATTEN ÄR STILLA...


…och på sitt sätt är den här stunden nästan helig.
På något vis.

Stilla natt, heliga natt, lite så.

Jag trivs i natten. Och i kvällningen. Och på dagen.
Det är morgnarna som kan vara lite kämpiga för mig.


Desto bättre då att det mesta är redo för julaftonen.
Också i år, även om jag tvekade måste jag säga! 
Har kämpat med en förkylning som gjort förberedelserna 
något mer utmanande än annars.
Och som jag genat där det bara gått, 
och fuskat allt jag hunnit mellan feberattackerna.

Äldre sonen och hans tjej från andra sidan jorden 
valde att fira julen på stugan på tvåmangubbar i år.

Först hade jag väl tänkt att då kommer jag lite lättare undan
med hela julstöket, men tji fick jag ju! 

I stället för att greja ihop en enkel liten julmiddag så
hittar jag mig själv petandes ihop två julmiddagar.
En som skall ätas här hemma helt traditionellt 
bland barrdoft och stearinstänk.
Och så en "doggybag"-middag för två som skall
åka iväg i en låda till stugan och ätas i en stuga ute i skärgården
där matkulturer får krocka hejvilt.

Även om jag och vi nordbor finnar blir lite smålyriska av kålrotslåda
med skinksås - och strömming i de mest varierande inläggningar, 
så har jag lite svårt att tro att det faller en korensk smak på tungan
så där direkt i alla fall.

Grabben min har en del att övertyga där.
Själv är han såld på koreansk mat. 
Det är liksom lite lättare åt det hållet…*fniss*.

*

Men hur som helst, till syvende och sist är det mesta 
klappat och klart för en jul - igen.

I mina värsta feberyror svor jag på att nästa, och nästa och alla därpå 
följande jular firas någon annanstans. 
Var som helst bara bordet är färdigt dukat.

Men natten är stilla - och det om något är fint det! 


(just det ja…senast det varit fullmåne till jul var inte
igår precis. Närmare bestämt var det 1977. Så en tid sedan…)



LITE OM ATT FÅNGA SINA DRÖMMAR...

…i ett svagt ögonblick köpte jag mig en drömfångare.

En drömfångare har sitt ursprung bland indianerna där 
man hängde upp den nära sovplatsen för att fånga de onda drömmarna,
mardrömmarna men samtidigt locka till sig trevliga drömmar.

Tanken är att de onda drömmarna skall fastna i nätet medan de
fina skall lockas mot stenen i mitten och på så sätt ta sig igenom
till den sovande.

Bara legenden är så vacker i sig.
Den går ungefär så här:

Sedan urminnes tid har man berättat att Farmor Spindel, hon som har spunnit hela
Universum, var så sorgsen över all oro och alla mardrömmar som hennes
människobarn hade.

Hon gick därför till pilträdet och bad om grenar och till örnen och bad om fjädrar.
När hon fått det böjde hon grenarna till en cirkel som inneslöt alla människor
på jorden. Inuti cirkeln spann hon sitt nät av visdom för att hjälpa
till att fånga de onda drömmarna och att sila fram de goda. 

När Fader Sols morgonstrålar nådde nätet brändes de onda drömmarna
bort. Och om de trots det fastnat något så rann de som daggdroppar längs fjädrarna
tillbaka till jorden. 

Nu är jag i den lyckliga situationen att jag oftast sover 
så tungt och gott att jag sällan minns vare sig goda eller
onda drömmar. 
Men där är något i tanken om drömfångaren som tilltalar mig.

Jag har hängt den i fönstret. 
Inte långt från där jag sover, men också rätt
nära där jag kommer att ha min arbetsplats framöver.
Tänker att den får hänga där och påminna mig om 
att man ibland behöver lyssna på sitt inre, göra
saker som man drömmer om och våga tro på att livet ändå bär.
På något vis.

På nätet (var annars - så där på tal om nät och nät...?) hittade jag följande berättelse:

För länge sedan, när jorden var ung, var en gammal spirituell 
Lakotahövding uppe på ett högt berg, där hade han en vision. 
I visionen uppenbarade sig Iktomi, en skojsam lärare i visdom som 
visade sig i formen av en spindel. Iktomi talade till honom på ett heligt språk. 
Medan han talade tog Iktomi/spindeln upp den äldres spjut som var prytt 
med vackra fjädrar, hästtagel, pärlor och andra offergåvor och 
började spinna ett nät. 
Han talade till den äldre om livets gång; hur vi börjar våra liv som spädbarn, 
går från barndom till vuxenliv och till slut blir vi gamla och måste tas 
om hand om likt ett spädbarn, detta avslutar livets cirkel. 
Men Iktomi sa medan han fortsatte att spinna sitt nät, ”i varje skede av livet 
finns där många krafter, somliga är goda och några är onda. 
Om Du lyssnar till de goda krafterna så vill de leda Dig i rätt riktning, men om Du 
lyssnar till de onda krafterna så leds Du i fel riktning och detta kan skada Dig. 
Så dessa krafter kan hjälpa eller inkräkta på naturens harmoni”. 
Medan Iktomi talade fortsatte han att väva på nätet.

När Iktomi avslutat sitt tal, gav han nätet till den äldre och sa 

”detta är en perfekt cirkel med ett litet hål i mitten. 
Använd nätet för att hjälpa Ditt folk att uppnå sina drömmar och mål, 
göra goda saker av sina idéer, drömmar och visioner. 
Om Du tror på den store Anden, fångar nätet upp Dina goda idéer och 
de dåliga/onda kommer att passera genom hålet”. 
Den äldre berättade sin vision för sitt folk och många av 
indianerna hängde en drömfångare ovanför sin sovplats, 
för att sila sina drömmar och visioner. 
De goda drömmarna fångas upp i livets nät och bärs av folket, 
medan de onda i deras drömmar faller genom hålet 

i mitten av nätet och är inte längre någon del av deras liv. 
Det sägs att drömfångaren håller framtidens öde i sitt nät. . 

Så nu tänker jag lite som så att drömfångaren får väl
ta hand om mina drömmar om natten och sortera dem klokt.
Likväl får den ta hand om mina vakna dagdrömmar om dagen
och även nu gallra de goda från de dåliga.
Den har att ta i - drömfångaren! 

Har också hört någon berätta att det är viktigt att ta 
drömfångaren ut och skaka av den vid fullmåne.

Kan tänka att det är en bra idé, med tanke på hur mycket 
som skall flyga genom nätet både på nätterna och på dagarna…

*

Men jo…jag tycker det är en utomordentligt skön berättelse.
Och tingesten i fönstret, på något sätt tycker jag också om den.
Som att titta på.