MORSDAGS-SÖNDGAG...

Idag har det varit morsdag här i våra knutar. 

Min dag började med kaffe, morgontidning och en smörgås med getost och en fantastiskt god röra av

diverse nötter, honung (eller vi använde agavesirap, för det råkade finnas hemma). Lite chili och aaahhh, bara att njuta. 

Så löjligt gott! 

Nu är det dags att krypa i säng och sådant. Natt! 

FREDAGSKVÄLL I TRÄDGÅRDEN...

Ja, men nu är vi väl ändå äntligen där? När det blir senare och senare innan jag får för mig att gå in. 

Än är det många sjungande fåglar som inte kommit, de där riktigt HC-insektätarna väntar än på att dyka upp. Men visst kvittrar det i trädgården, och ljuset sen. Som om jag inte fick nog!

Tänder ett gammalt skevt och lite fläckigt ljus i en vas som också fläckats under sina månader ute i lidret. Och fatet som rostat. Tillsammans finns där en sliten skönhet som jag bara blir så varm inombords av. Lite på samma sätt som när jag ser vackra rynkor hos äldre, gråa hår. Det är så vackert!

Jag älskar att gå ute och möta, väcka, upptäcka allt efter ännu en vinter. 

Tyvärr har våren och maj ändå börjat rätt mulen och med dis och dimma och regn till och ifrån. Men trots det så är det ljuset som är det viktigaste! Eller är det så att värmen kan utebli, solen kan utebli, men ljuset - DET kan man lita på att finns. År efter år. Och vi älskar det!

Hundarna får sina obligatoriska promenader. Först en med mig med båda hundarna, sedan tar konvalescenten ena hunden en sväng ner till stranden och sonen tog den andra på långlänk med grannens tjej och hennes hund. 

Så det blev bara jag och katten då. Och trädgården. I vårkvällen. 

Som många av er vet, eller har räknat ut, eller annars bara förstått så har den här trädgården för mig bara varit en temporär trädgård, så förståeligt nog så har jag inte satsat speciellt stort på den. 

Vi, sonen och jag, flyttade hit för tre år sedan med tanken att grabben skulle ha möjligheten att gå sina tre högstadieår med sina kompisar från barndomen. För mig var det viktigt att kunna erbjuda honom det. Och nu med facit på hand - har det varit en synnerligen bra investering. Ett bra val, helt enkelt.

Men nu är det dags för oss att dra vidare. Sonen börjar studera, med största sannolikhet, på annan ort i höst. Visserligen får vi vänta på det bekräftande till midsommar, ungefär, men troligt är det ju att det blir något annat. Och även om jag trivs alldeles förträffligt bra med både byn, orten, platsen, huset, trädgården och människorna här, så är det läge för mig att ta nästa steg. Igen.

Det här är en underbar plats, en skön trädgård, även om jag inte varken hunnit eller ens brytt mig om att sätta just min prägel på den. Den har varit fin som den är så jag har inte ens behövt göra om något för att trivas. Och det säger redan mycket! Och huset är ju en dröm.

När jag landade här visste jag att det var för en relativt kort tid. Och snart är det dags för mig, för oss, att lätta på kopplingen, eller ankaret då. Vi talar ju ändå om ett hus i en skärgårdskommun med havet ett stenkast bort, så ankar är kanske den mer korrekta benämningen.
Jag kommer att sakna havets närvaro. Men få annat i stället.
Det är alltid val man gör. Och ödet som spökar och styr och ordnar om.

Men innan vi är där att det blir något annat, där ligger en hel sommar emellan. Med ljuvliga kvällar i trädgården.
Med magiskt ljus och ljumma vindar. Och dem njuter jag alltid av, oberoende var jag råkar befinna mig.
Är det här, eller på andra sidan jorden, eller var som helst.

Och just idag, tror jag att det var min allra första riktiga trädgårdskväll, då gränsen mellan vårkylighet och föraningen om hur försommarsvalka i kvällen kommer att  kännas suddades ut lite grann.
Kändes nästan som pyttelite sommar. Nästan som vårmättnad. Ena stunden värme och så kyla igen.

Kylan från havet känns, bor man så här vid havet så är havet alltid närvarande.
I vind, i ljud i doft, i fågelliv, i bara den enkla vetskapen om att havet är där precis intill.

Det är något som känns i hjärtat - precis om man känner sin trädgårds puls i sina egna ådror.
Och det är det som är så fint med trädgård. Denna samklang.
Har man aldrig upplevt det - då har man aldrig haft den rätta av trädgårdar.

NATUREN GER OCH TAR...

Eller så där som det alltid varit. Och borde få fortsätta vara.
Ibland blir jag lite smått mörkrädd över hur ofta jag stöter på det faktum att människan alldeles förfärligt tappat bort sin kunskap och förståelse för naturen. Det där som våra föräldrar och farföräldrar fick med modersmjölken och inte hemskt mycket fundera över. Det fanns där sedan barnsben. Det har vi i nutiden nog tappat bort lite. Eller kanske till och med rätt mycket?
Vi vet hur smarttelefoner och ipadar funkar, men vi har tappat kontakten till naturen. Den verkliga kontakten till allt det övriga levande. Förutom vi.

Vårkvällarna börjar vara så där som de är när de är som bäst. Mitt i allt inser jag att klockan är halv tio, och jag pysslar på därute än. Skönt!
Tidigare på kvällen hade jag rensat upp lite i utkanterna av min trädgård, och snubblat över ett rätt stort gäng snäckor på kvällsvandring.

Jag blir ju till mig och samlar ihop så många och mycket jag hinner och tänker som första tanke förintelse. Trädgårds-jaget tar över naturskyddar-jaget.

Sedan när jag väl tagit bilden här ovan inser jag ju att de inte alls är samma sort, gänget i krukan.

Den randiga är visst ändå, trots allt, en helt okej typ, vill säga trädgårdssnäckan, som mest käkar alger och så, medan den brokiga är en lundsnäcka och gärna ger sig på mina trädgårdsväxter och får hostabladen att se ut som om de deltagit i någon skjutglad hobby efter en tid.

Så när du plockar snäckor i din trädgård - ge dig tid att se vilka de är. För de är faktiskt olika…
Dra inte alla över samma kam.
Snäckorna är precis som vi människor, lika och ändå inte.

Under mina glaskupor väntar ett gäng med fjädrar på att bli förädlade till något fint. Det är fjädrar av järpe. Den hade blivit under en bil, eller kolliderat med en. Jag vet inte. Men jag tog hem den och tog till vara fjädrarna. Bara det kan kännas främmande för många. För att man förlorat den där kontakten. 

Här väntar de nu under glaskupan (främst för att min katt inte skall tro att det är en hemsläpad leksak till henne) att jag skall ha tid att göra något fint av det. Kanske en drömfångare? Kanske en påskprydnad.

Tänker på att många människor faktiskt väljer att slippa tänka på det där "mellanstadiet" på saker från naturen. En fågel har fjädrar och är gullig och fin. En prydnad kan ha fjädrar och vara gullig och fin. Det är bara där emellan, då det är ett dött djur, varken mer, varken mindre som det är "otrevligt". 

Och ändå borde det inte vara det! 

Jag är absolut en anhängare av att djuren skall ha det bra. I alla lägen. Alltid. Allt annat är fel.

Men….!

Om en, låt oss ta en järpe då, dött på grund av av till exempel en kollision med en bil och någon funnit kroppen och tagit den tillvara är det då mer eller mindre jobbigt/äckligt/obehagligt att veta att fjädrarna kommit från en fågelindivid som förvisso mött ett sådant öde men fått leva fri och vild tills dess än att ta till sig ett fjäderprytt föremål som man inte har en aning om vilket liv fågeln haft, kanske som burfågel.

Det här är en evighetsdiskussion. För mig är den påkörda fågelns fjädrar som jag själv plockat tusen gånger mer okej och faktiskt mer naturliga än fjädrar som jag köper i en steril plastpåse någonstans. Eller rentav i en färdig produkt. 

Jag vill ha kvar både förståelsen och kontakten till verkligheten i naturen, sådan som den är.

För om jag inte hade det så skulle jag ta livet av alla snäckorna i min trädgård, också dem som faktiskt är harmlösa och till och med är till nytta i min trädgård, om inte annat så som föda åt andra…

Tänk vilket ansvar vi ändå har att veta vad man gör och när och varför. Och att inte ha det, utan bara gå på primitiv första-känsla…Jag vet inte om det blir så bra, ändå?

Nä, nu skall jag dra mig till fjäderholmarna och ge mig själv en skön och välbehövlig natts sömn.

Det har varit fullmåne här - om än fint kamouflerat bakom lätta moln - men ändå fullmåne. Sådant påverkar den där naturliga del av mig som jag inte helt har kontroll över.

Känns bra, men samtidigt lite besvärligt på något plan, att naturen påminner oss nu och då att vi nog sen också bara är en liten fånig detalj i det stora hela och att vi inte alls behärskar allt, ändå! 

Jag tror ju att man behöver ibland riktigt ta och tänka över hur man förhåller sig till naturen. Och vilka val, om än små, man gör i sin vardag.

Idag har jag lärt mig skilja på fläckiga lundsnäckor och trädgårdssnäckor. Vilka är the god and the bad guys. Igår visste jag inte det. 

Sedan en tid har jag valt bort kött som jag inte vet hur det varit då det levde. Numera är det mer okej att veta att jag käkar en hjort från grannskapet, kalkonen från gården här nära. Det är så mycket mer okej än att käka anonyma broilers och billig köttfärs någonstansifrån. Då väljer jag vegetariskt. 

Och därför är fjädrarna från "min" järpe så mycket mer "värda" än de köpta i en anonym plastpåse i en pysselbutik. För att jag vet. De här fjädrarna fick verkligen vara vilda och fria in i det sista. Att det sedan blev jag som skulle rycka loss dem från fågelkroppen - det är bara en ära som tilldelades mig. En möjlighet för mig att förankra mig i historien och i det naturliga. 

Så viktigt att inte tappa greppet - om det naturliga. Och det verkliga. Varifrån allt är. Och varför. 

Samtidigt som jag blir störd över alla som tappat kontakten med naturen, kan jag bli jättestörd över de som connectat lite väääl mycket till naturen och lite tappat verkligheten på vägen.

Lagom är bäst - en gammal och rätt beprövad sanning. 

Skönhet och sådant viktigt kan gömma sig i snäckor och i fjädrar, och där man minst anar det…….

MYLLA UNDER NAGLARNA...

Det är den tiden på året då jag börjar tänka i färger. Släpar på en gammal yrkesskada från mina år inom blombranschen och varje vår märker jag hur jag tänker blomtema och färger och stämningar och stil när jag går in i en blomaffär. Jag blir inte längre så förförd av alla maffiga sommarblommor som skriker ut sina färger, det är länge sedan jag kommit hem med något sådant.

Det bara är så att jag märker där jag står i kassakön att det är örter, buxbom, uppstammad oliv- eller rosmarin. Gärna båda! Och murgröna. Och jordreva (ett måste) och Muehlenbeckia, plättar i luften (riktigt, riktigt måste). År efter år.

Kanske, kanske en blodröd liten viol. Kanske.

Och lavendel.

Varje år. Samma sak.

Jag blir mätt, och matt av alla grälla färger och bara dras till det där dämpade, lugna och tryggt sköna.

I mina ögon.

I år hoppade också en fin hortensia in i shoppingvagnen. Utan att jag behövde uppväga och överväga.

I morgon är det kvällstur för min del på jobbet och efter det skall jag en sväng till blombutiken som ligger nästan granne med min arbetsplats som bjuder på lite vårmingel bland allt fint. Tänk om jag skulle satsa på att ta kameran med för en gångs skull? Så där som andra bloggare gör…lite så? ;)
Av ovannämnda orsaker, som har med min andra yrkeskompetens eller vad sjutton man skall kalla det, så brukar ansvaret för det gröna på jobbet ramla hos mig. Passar mig mer än bra! Synd bara att min nuvarande bransch inte riktigt kan frossa i det gröna. Men jag petar in lite vackert fint där det passar.
Grönt är skönt! Och så välbehövligt och så läkande.
Och lekande.
Inte att glömma det!
Bara det skulle bli lite varmare så man kom åt att flytta ut de här och äntligen få lite mull under naglarna! Tålamodet är på upphällningen så här på tröskeln till sommaren. Man står där med tusen miljoner idéer som man vill förverkliga och allt känns möjligt och öppet och självklart.
Just nu, innan man börjar sucka över gräsklippning och maskrosor och rensning och vattning och allt det där som man borde lära sig att njuta av likaväl. Men som rätt få gör?
I år har jag ändå valt mer än vanligt blommor som kommer att passa på stugan mer än här. Eftersom jag planerar hårt för att i år kunna hänga på stugan hela semestern så tänker jag föra mer krukor med sommarblommor dit än jag kommer att ha här.
Om sex ynka veckor börjar jag min semester, lillungen har sommarlov, konvalescenten är just konvalescent och inte fullt så fullbokad med jobb som vanligt. Och den äldre grabben har mer projektarbeten i sina studier som han kan göra nästan var som helst, och så kommer hans tjej från Korea att landa här ett par sköna sommarmånader och det känns nästan lite magiskt att kunna sopa ihop alla fina på samma gång och njuta sommar.

Bara det liksom! 

DRILLSNÄPPANS DRILL...

 Det blir nog lite sjöfågel baserade inlägg nu. Men det är så som det är. Släpar ännu på svansen av förkylningen och har inte helt återfått min energinivå. Vädret har väl också varit så där och eftersom jag inte riktigt klarar av att bara sitta inne och kuckla i en liten stuga så har jag vandrat i sakta mak längs stränderna med min kamera. Till och med hundarna föredrar att ligga i varsin famn på mina grabbar där de sitter framför brasan. Och vem kan nu klandra dem för det?

Drillsnäppan hör också till inventarierna här längs stränderna. Den är en rätt så skygg krabat och oftast hör man den mera än man ser. Den drillar lite småhysteriskt över det mesta. Oftast tycker jag att jag ser den drillande flyga över havsytan med snabba, snabba vingslag. Dyker upp från ingenstans och plötsligt är den borta igen.
Det är ju så att den faktiskt har en ganska så fin kamouflage-färg där den sakta vippande med sin stjärt tassar runt bland strandstenarna.
Knappt så jag såg den nu heller. Jag hade satt mig på huk (det var vått på marken) under en krokig tall och satt där och lutade mig mot stammen och bara njöt. Då ser jag i ögonvrån något smått röra sig bland stenarna. Sakta kom den närmare och var alldeles tydligt helt omedveten om att jag satt där och kikade. 

Plötsligt sprang den ut i vattnet och doppade huvudet under ytan, för att sekunden därpå göra en dykning snabbt som f-n. Om jag inte råkat ha kameran riktad mot fågeln, skulle jag aldrig hunnit ta bilderna, så otroligt snabb var den! 

 Vips, var den uppe igen med något som i mina ögon såg ut som en barkbit. Okej, först såg det ut som en liten fisk, men rätt snabbt insåg jag att fiskar, i synnerhet levande sådana, inte ser ut som den här. De brukar vara lite mer böjda och definitivt sprattla mycket mer då de blir fångade!

 Så några välriktade kast med "barkbiten" mot berget och så en liten funderare på det. Ett par upprepningar av hela proceduren.

Och visst sjutton fanns där något smått delikat inuti barkbiten! När jag lade upp bilderna på fejan, så fick jag svar på frågan vad det kan ha varit för en "barkbit" av lillungens biologilärare. Här är nog fejans (och andra sociala mediers) stora styrka, denna möjlighet att utbyta information, tankar och ja allt.
Men nu skulle jag inte snurra in mig i det tankeflödet. Må det bli ett eget inlägg, det med, i sinom tid.
Idag är det kryp för hela slanten. Han, biologiläraren alltså är nog en vandrande uppslagsbok och vips fick jag, och andra som brukar tumma upp mina bilder där, veta att barkbiten alltså är en 

husmask 

som skulle ha blivit en nattslända om det inte råkat sig så illa att den blev drillsnäppelunch i stället.

Vid det här laget hade mina arma ben redan somnat av att sitta orörlig på huk en betydligt längre stund än vad som var riktigt skönt. När drillsnäppan ätit, ställde den sig på klipporna och putsade fjädrar och så blev den där och stå och i en smärtsam minut tänkte jag att den somnat innan den i maklig takt började vandra bortåt.
Så fin tyckte jag upplevelsen var, med den annars så hispiga fågel nu så lugnt vandrande och ätande där alldeles intill mig, så jag hade inte hjärta att ställa mig upp för då jag skulle ha skrämt iväg den.
Inte ens fast benen ropat 'Hosianna!' en bra stund redan.
När fågeln kommit bakom följande klippa och utom synhåll från mig så lät jag mig falla ner på rumpan och sträcka ut benen…..aaaaahhhh, så skööönt!!! Gaaaaah! 

Ja, tänk så man kan ändra sig.
För bara något år sedan skulle jag antagligen inte ens märkt den lilla fågeln om jag så skulle ha snubblat över den på strandstenarna. 

 Och allt är nog kamerans fel. Och bloggens.

Och jag är nyförälskad i naturen omkring mig.
Bara det, liksom!