För en tid sedan efterlyste jag ett ord att få skriva om, och
Åsa gav mig en utmaning som heter duga.
Tack du, det var inte alls så enkelt som man skulle tro, att knåpa ihop och fundera ut något utgående från bara ett ord. Och ordet var riktigt bra! Vad är liksom glädje, egentligen?
På något spontant sätt kommer jag att tänka på att glädje i våra liv nog är minst lika viktigt som C-vitamin och syre. Kanske ändå inte en så långsökt tanke med tanke på vad som hände ett flyg här i veckan, då en pilot förmodligen saknade glädjen i sitt liv…
Och ändå, få av oss går väl ständigt med glädjekvoten på topp? Lite konstigt skulle det nog vara.
Men kanske det just därför är bra att ibland stanna upp och tänka på, tänka ut, vad det är som är glädje, som ger glädje i just mitt liv, i sin egna livssituation. För det ändrar. Fokuseringen på och vad som är glädje. Så man vet vad man skall rikta uppmärksamhet till för att mata sin själ med det som gör gott.
Om jag tänker på mig själv, vilket jag får för det här är min blogg (hih) så känner och har jag väl alltid känt den största glädje när jag får göra åt mina ungar och mina djur det som grabben min gör åt katten vår på bilden. Sticka näsan i nacken på någon kär och bara snusa och få vara där i stunden. Det är glädje för stunden. Men i praktiken blir det ju lite besvärligt att hålla på så. Och det här var ju den där enkla, och rätt banala förklaringen på glädje, så vi struntar i det. Och tänker vidare.
På något plan så tror jag att vi i dagens värld (förlåt ordklyschor här) har ett litet problem med sorg och avsked. Vi råkar alla utför förluster och avsked och sorg i våra liv, men på något sätt känns det som om det inte skulle få ta plats. Att känna sorg. Det är inte produktivt.
Och det här är fel, tror jag. Om sorgen får ta den tid den behöver så når man tillbaka till glädjen igen när man är redo för det, men blir man forcerad att gå snabbare fram än man vill och klarar av blir det hela knepigare. Man kan bli kvar i en sorg och en saknad som inte släpper en framåt. Nu är det här inte bara sorg vid någons död, nej det finns andra, inte alls nödvändigtvis mindre, men andra sorger att boxas med en i livet.
Jag tror på något vis att om sorgen inte fått den tid den behöver så kommer den alltid att stå i vägen för glädjen hur man än försöker. I enkel glädje, eller glädje över det enkla finns inga hinder. Känslan kommer och går smidigt som en katt in och ut i ens egen vardag.
Glädjen är så till vida mer lättlurad än sorgen för den går enklare att locka fram. Okej, vem skulle nu vilja locka fram sorg, så glädjen är nog skojigare att lura fram lite. För stunden i alla fall.
Jag tror absolut vi alla har tider i våra liv då vi behöver verktyg att locka fram, skrapa fram, gräva fram
det som ger oss glädje. Det blir då en aktiv handling. Endel lyckas med det här utan större ansträngning.
Det är som om de här människorna på något sätt hade inbyggt en automatiserad "plan B" i sin själ om hur man framkallar glädje, då den är vilse i sig själv, av olika orsaker. För oss andra, som inte har den automatiskt inprogrammerad blir det kanske livsviktigt att tänka ut vad som man kan göra, hur man lockar fram glädjen då den inte vill infinna sig så där automatiskt.
Tror inte att det skadar att tänka ut det i tid. Vad gör mig glad? Att veta det innan man blir nere är nog av största vikt, för då man väl är deppad känns få saker skoj alls, och risken finns att man då inte kommer på något alls som ger en glädje. Så inget fel i att mota Olle i grind här!
Mitt enkla råd är då, att blunda och tänka tillbaka på det som man blev glad åt när man var barn, eller ung. Vilka stunder i barndomen var de där då man kände sig riktigt trygg, riktigt stark, riktigt fri, riktigt glad. Och hur barnsligt det än må vara så försöka återskapa de stunderna. För de glädjestunder man känner som barn är nog det mest riktiga ändå, i all sin naivitet och underbar, barnsliga äkthet. För där och då fanns ingen som styrde över att det här är okej att vara glad i och det här är inte det…
Och så tror jag att man behöver, som vuxen, sluta skämmas för det där som gör en glad. Att ta mod i sig och fullständigt och på ren svenska skita i vad andra tycker och tänker. Det är kanske det viktigaste!
Att få göra det som skänker en glädje skall vara glädje till hundra procent, inget mindre.
Oberoende av vad eller vilken aktivitet (eller avsaknad av aktivitet) som man vet är bra för en så behöver man våga plocka fram ett, om inte verkligt så i alla fall inbillat, långfinger och visa det åt alla som kritiserar det man gör, eller ifrågasätter eller något. Att göra det man känner glädje av är a l l t i d okej. Alltid.
Det ger mer än det tar. Alltid. På lång sikt. Glädje ger glädje ger mer glädje. Och är man ledsen eller har man sorg så är det livsviktigt att ge tid åt det som strör lite glädje i ens vardag. Och det är alltid okej, skit i vad andra tycker. Det är ens egen sorg och en egens glädje som skall fås i balans med de krav och behov man har att tampas med.
Som jag sade, det här var ett riktigt delikat ord att få ta itu med!
För så tänker jag vidare att det är också skillnad på det här att känna glädje och vara glad över något.
Men det är kanske läge för det i ett annat inlägg?
Det blev också väldigt mycket sorg här, vilket nog inte var min mening från början. Men det är bara så, att mina inlägg föds rätt spontant, oftast uppkrupen här i mitt soffhörn som nu, och instinktivt tänker jag att det ena kan inte vara utan det andra. Inte så att de behöver vara i lika delar, men de behöver vara i jämnvikt. Det är inte samma sak. Tack och lov har de flesta ändå bra mycket mer glädje än sorg i sina liv.
Men man behöver verktyg att alltid, alltid hitta, ta hem, plocka fram, känna igen glädje, hur små smulor det än må vara så att balansen återställs. Ibland kan det vara frågan om små små fragment från något man älskade att göra som barn som kan stilla vågen. Sorgen må alltid få ta den tid den behöver, det är viktigt, men den må aldrig ta överhand. Om sorg och glädje gungade på ett gungbräde, upp och ner och upp och ner, så är det nog läge att se till att när gungbrädet stannar så är det Glädjen som har markkontakt och som fortsätter vandringen tillsammans med dig. Lämna sorgen kvar. Den har gungat dig nog nu.
Och så kan man vara så säker…det kommer nya sorger och nya gungbräden i livet. Då är det mer än bra att ha lite glädje med sig från början så man igen kan lita på att glädjen verkligen väger tyngre när den nya gungningen stannar och man får åter gå vidare lite mer förstärkt i sig själv.
Och glädje ja…det finns väl lika många sätt som det finns människor att tanka det.
Jag tror det är viktigt att ta sig lite tid och fundera vad det är, för var och en. För en dag kommer man behöva plocka fram det, det behöver vi alla någongång.
När jag insåg att det faktiskt finns en massa, som för andra är säkert banala saker, men som åt mig skänker glädje så hände något i mig. Till exempel, jag älskar att fota (någon som missat det?) och delar hellre än väl med mig mina alster. Känner en glädje av att jag lär mig nytt, utvecklas, hittar min stil att ta bilder och bryr mig blanka gomorron i om det är "okej" eller "inte okej" enligt någon fotoskola. Jag blir glad av att få fota. Punkt. Jag älskar att sitta och skriva. Ibland saknar mina texter säkert både innhåll och relevans. So? Jag njöt när jag skrev. Det var kanske inte min bästa skrivdag, men vadå? Vem bryr sig om hundra år liksom? Jag kände sann glädje uppkrupen i mitt soffhörn. Och det räknas, för mig…;)
Jag känner sann glädje när jag får gå i naturen och upptäcka saker som tusentals människor sett före mig, men som för mig är en förstagångare. Jag vägrar att inte få känna barnslig glädje i det!
Jag känner också sann glädje i att få fixa till det fint i mitt hem, i mitt bo. Det behovet har jag haft sedan jag var 14 år. Må vara äckligt ytligt men det har många gånger varit en enkel grej som gett mig simpel glädje då livet luggat. Tack och lov har jag ändå en smak som är rätt så enkel. Har liksom inte behövt ge mig iväg för att ropa in en Rembrandt varje gång jag känt för lite ombyte i hemmet för själens välmående. Men jag tänker ändå: Skönhet för ögat är stillhet för själen är manna för hjärtat är lugn för hjärnan. Där har vi säkert alla olika behov, men jag mår så mycket bättre i en (för mig) vacker miljö, så visst sjutton är det viktigt!
För många, många år sedan skrattade vi, jag och
väninnan, att inget får en bättre i balans som att få köpa en ny tapetbård till köket. Det kan låta himla banalt, och det var det vi garvade åt då också. Men undrar om det banne mig inte sen också finns en riktigt djup sanning i det hela. Att skapa, att göra vackert, att förnya och att få fysiskt jobba, det ger glädje.
Så, jo jag är lite känd för att ha svårt att avrunda när jag väl får muntur…..vilken tur att jag så sällan ber om muntur då ;)
Summasumarum; Glädje är: Att få tid och rum att göra det som ens själ längtar efter. Oberoende vad andra tycker och tänker. Att ge sig den gåvan, att odla sin glädje, är en kraft som bär då livet luggar och väldans trevligt däremellan!
(Så här kan det gå om man ger mig ett ord att skriva om.
Det här var så utmanande roligt, så ge gärna fler ord som jag får skriva om :D)
Ha en skön fredagskväll go' vänner!
