EN SPLITTRAD VECKA...

….sådär som det är ibland. Kastar jag en blick på min arbetskalender så ser jag att där finns en hel del

att ta itu med under den här veckan. Det är bra. Jag tycker ju om att ha något att ta tag i, så det är ju

bra på det sättet. Så länge det är lagom vill säga. Alltid är det inte så, nu är det och det känns bra. Lugnt och bra. Ändå känner jag att det på något plan har landat en vår-oro i mig, som bara blir värre och värre för varje år som jag blir äldre och (borde bli) klokare. Men jag vet inte…jag är inte så säker. 

För varje år som jag blir äldre känns det som om jag nästan skulle ha ett lite maniskt förhållande till 

årstidsväxlingar. Stämning…hämning…gudarna vet, men det är som om den annalkande årstiden kryper tätt intill mig och lockar mig till sig med löften om. Ja, vadå? Vid det här skedet borde jag väl veta vad de olika årstiderna för med sig? Och ändå charmas jag, ändå förförs jag, ändå vill jag bara blunda och andas in allt det underbara, nya men bekanta, fräscha men trygga, som är på kommande. 

Berusas av dofter, känslor, stämningar, färger, ljus…allt!

Kanske är jag på något plan lyckligt lottad att ha (kvar) den här förmågan. Eller jag tror, för egen del, att jag återfått den, för under många år av ungdomsyrsel, av småbarnsliv och allt möjligt annat så tappade jag lite bort det. Att unna sig att förundras över allt som faktiskt sker därute i vår natur bara det blir lite, lite vår.

Skulle jag gå ut nu, så skulle jag höra ugglorna hoa och ha sig. I den övrigt mörka, tysta natten. Idag kan jag inte gå, för jag behöver vara utvilad och gärna nog vaken på jobbet i morgon, men om jag kunde. Så skulle jag gå ut i natten. Och lyssna. Varje natt. 

Lite som katten min. Också det ett säkert vårtecken, att hon börjar trivas ute mer och mer.

Hon går ju (tyvärr) igång på talgoxarnas och blåmesarnas våryrsel. Det är bara så. Med katter. Min och andras. Men hon går igång också på mössens hemliga gångar i snön under fågelmatsbrädet som sakta börjar smälta fram och erbjuder en liten gratis mössbar som får hennes morrhår att dallra av välbehag. 

Inte bara katten min är nöjd över den utvecklingen, också ugglorna i grannskapet har upptäckt den nyöppnade snabbmatsplatsen och håller ett stadigt öga på lunchmenyn där. Den lunch som serveras under natten mörka, tysta timmar. Där ute sker så mycket nu som vi inte har en aning om. 

Så visst….att mata fåglar lockar till sig både möss och lite större….rått…möss, men det i sin tur lockar till sig rovfåglar. Och vem vill inte att ugglorna också skall ha tillgång till käk. 

För ett faktum är att min tjocka, bekväma, katt orkar inte plocka dem alla. Om hon så försökte...

*

Skulle gärna fortsätta utveckla det här och filosofera hit och dit, men tyvärr har jag en date med John Blund som jag lovat dyka upp på för att orka tugga mig igenom allt det jag har att göra i morgon, och resten av veckan. 

Det är förresten ett lite magiskt fenomen det här med jobb och en annalkande vintersemester. Av olika orsaker hade jag inte riktigt bestämt mig för när jag skall ta ut min semestervecka. Inte före idag gjorde jag det och attan vad jag på direkten började planera för de dagarna, räkna ner till de dagarna och längta, som ett litet barn på julaftonen,  efter de dagarna. Trots att jag är en vuxen kvinna, med ett jobb som jag tycker om och allt det där. Ändå blir man lite stirrig inombords när man har en semester att vänta på och räkna ner till. Galet?! Jo! 

Och för mig kommer det bara att vara något så osexigt och vardagstråkigt som att några dagar rå för mig själv ute i skärgården. Bara jag och hundarna och katten och så tystnaden och få möta våren, fåglarna, dofta på havet och bli yr av stjärnhimlen en klar natt mitt ute i ingenting. Bada bastu, läsa, skriva, fota, vandra, vara...

Mitt i skogen, vid havet. Det är dit jag längtar så det skrynklar ihop sig i min själ. 

Varje år. Varje vår. Starkare och starkare. 

Jag vet ju hur det är, kommer att vara och ändå samma underbara våryrsel. Varje år.

Det är något vi alla har gemensamt. 

Talgoxen, ugglan, katten och jag. Och de flesta andra levande varelser som har ett litet, litet förhållande till naturen där ute.

Det är nu den fantastiska tiden väntar på oss. Våren.

Bara jag lyckas beta av min splittrade vecka med udda möten och engagemang. SEN får det bli vår för min del också. Ja!

BAKAR LITE MED CHOKLAD…

…i och det var en fin idé det. Det blir sällan av i den här lilla kojan, men nu kavlade jag mina upp mina ärmar för att producera en gigantiskt stor cookie, och visst sjutton var det gott. Galet gott.

I övrigt har jag kört knäledspatient till fysioterapi - efter att jag tjatat hål i huvudet på karl de senaste veckorna över att det KAN inte vara så där styvt i knät så här många veckor efter operation, och det SKA inte det ena och det SKA det andra och du BORDE ha gympat mer och ABSOLUT stretchat mer och lite MINDRE bara ligga i soffan/sängen och mysa tills karl-skrället ifråga blev så in i vassen nervös på mig och faktiskt beställde tid till en läkare som bekräftade allt jag sagt. Och jag fick en sådan där skön stund att  luta mig tillbaka lite och säga "vad -var-det-jag-sade på ett sätt som får små horn att växa fram i pannan på karln i fråga och ja, nu kör jag honom då till en fysioterapeut en gång per dag, så där. För att han skall undvika en ny operation.

Så vad lär vi oss av detta…tjata på era gubbar. Lite mer än de tål och står ut med.

Om så behövs….*fniss* tjata ännu mer! 

Och så har jag gått med hundarna i blöt skog, i kilometer efter kilometer, och det i allt annat än vinterskog, och jag kan inte bestämma mig om jag tycker att det är okej att skogen i februari känns som om det vore mars, stundvis april, eller så inte? 

jag vet inte om jag innerst inne tycker att det är okej att våren plösligt verkar bli den utdragna årstiden?

Om hösten tänjer ut sig in i december och våren visar sig redan i februari? Då blir det ju helt snurr på mitt hat om vintern som aldrig tar slut och jag behöver överflytta min harm över den grå årstiden till våren i stället? En vår som pågår och pågår och pågår i evigheter, men lite plusgrader, lite regn, lite dis, lite….allt i en räcka av dagar som bara blir till tjat.

För så är det ju. I min värld. Minusgrader är vinter, och plusgrader är vår. Och nu har det varit våriga (?) plusgrader en längre tid och ja…

Jag tror vinter/våren håller på att tjata hål i huvudet på mig på precis samma sätt som jag tjatat hål i huvudet på den stackars man som valt att vara konvalecent hos mig. 

Och båda två är vi ju lite i den situationen att vi kan bara bita ihop och vara i verkligheten.

Och nu, för att vara ett inlägg som inte alls skulle bli långt, för jag har löjligt mycket att uträtta ännu en söndagskväll så dansar fingrarna skrämmande lätt över tangenterna.

Och det är ett bra tecken. För jag har ett par längre texter som jag lovar leverera här så småningom och förkylningen som jag hade sällskap av gjorde att jag skuffat det framåt. I morgon skall jag börja.

I morgon är det en ny vecka, en förkylning har gett sig och solen stiger lite tidigare upp än den gjorde innan. Bara det är en bra sak! Inte sant!?

EN KVINNLIG WALLANDER...

När jag låg ihop krupen här i något som otvetydigt påminde om en fosterställning medan förkylningsmaran red mig var jag ju stundvis ändå med(veten) och kunde till och med inta någon liten litterär godbit. En sådan som inte krävde djup analys men som ändå kittlade intellektet på det där rätta "jag är sjuk (och/eller) ledig men läser ändå kvalitet"-sättet, ni vet? Som bara Mankell, och några till kan leverera. 

Innan Wien resan köpte jag en pocketbok. Det gör jag alltid innan jag skall resa. För mig räckte det med att en endaste gång bli sittande på ett flygfält i något dygn pga av dåligt väder för att inse att litteratur - det kan man bara inte resa utan. Tandborste kan man undvara, men inte läsbart om det riktigt kniper! Och så har jag tillräckligt många gånger hängt på diverse flygfält för att inse att det (i dessa dagar!) inte så där bara är att ladda upp telefoner eller paddor eller bärbara. Och tänk bara hur det skulle vara om en massa människor satt fast på ett enda flygfält! 

När vi skulle flyga från Wien så fick ju grabben min rycka ut kontakten på en massagestol för att få sin telefon laddad! Nu skulle ju min väluppfostrade son inte kanske annars gjort så *host*, men en dam i full bussines-utstyrsel blinkade ögat åt honom (åt min grabb alltså!) och pekade på kontakten bakom sig då hon såg hur sökande han såg ut med sin telefon, vilset blickandes ut över det vida (flyg)fältet. Och där satt hon i en (stilla) massagestol och laddade sin egen laptop och hade lösningen på hans dilemma!

Ja, men alltså. Jag inser ju att jag inte skulle vara den första man erbjöd en ledig kontakt åt om det skulle krisa till sig så därför reser jag alltid med en back-up av litteratur i pappers-format. Pocket eller inte, spelar ingen roll. Bara det är papper och inte kräver el för att fungera. 

Säger jag som annars är en stor vän av alla it-rackerier...

Denna gång släpade jag på en slim bokmodell av Mankell och Wallander. "Handen" och som bonus en liten inblick i Wallanders värld.

Jag läste inte boken på en överfull flygplats, inte på ett rökigt kafé, inte på flyget, inte i taxin.

Jag läser den först när jag är hemma och ramlat i min egna kökssoffa och är förkyld och känner mig ensam trots att jag är omgiven av människor. Vilsen fast jag är hemma. Trött fast jag är utvilad. 

Ifrågasatt fast jag är uppskattad. 

När särbon är borta några dagar låter jag tv:n vara stängd och spelar Vivaldi och Mozart så tapeternas ränder böjer sig. Äter gårdagens sallad uppblandad med något diffust från kylskåpet och ugnsfärskt bröd uppkrupen i soffan och efter det yogar jag med dörren öppen till den skymmande kvällen. 

Och älskar att ingen tjatar samtidigt som jag saknar att ingen bryr sig om jag blir förkyld (på nytt) för att ingen vet. Paradoxalt, jag vet! 

Talar i telefon med en kollega om saker som stör oss i jobbet. Om frustrationer, men också om de där lyckade stunderna då alla inblandade är minst sagt nöjda och solen skiner in på en fast den på riktigt inte gör det, för att det är februari och snöslask. Men ändå. Då man känner att man i sin lilla värld är som Zlatan - minst. Även om ingen står där och apploderar händerna blodiga och skriker halsarna sträva så vet man att det man gjort betyder. För många, för de flesta,  betyder det inget, men för någon betyder det…om inte allt, så en hel del.  

Just i de där stunderna känner jag mig som en kvinnlig Wallander. I ett annat yrke, i en annan stad, till och med i ett annat land, och framför allt i en riktig verklighet, men ändå så lika.

Jag bär ständigt på den där längtan att bara dra bort och vara i en tystnaden som på sin höjd skulle släppa lite klassiska toner av Bach eller någon annan av gubbarna, ni vet, in. Eller fåglarnas vårsång. Vågornas kluckande och ljudet av en sprakande brasa. Och inget mer. 

Jag kan längta mig sönder efter det.

Och ändå vet jag att varje morgon när jag dyker upp på jobbet, trött och lite medelålders-pust-sådär så

ger jag mig i kast med mina högar av papper, med mina ringbud, med mina löften jag lovat, med människors önskningar och funderingar och obesvarade mail, så gör jag det ändå med samma innerlighet som jag alltid gjort vad jag än gjort. Med samma känsla för att det vad jag gör betyder något…för någon. Om än så lite.  

Och samtidigt som jag gör det så funderar jag på om jag kanhända är en likadan relik som musiken jag lyssnar på då jag är ensam och får rå om mina stunder precis hur jag vill. 

Är jag en underlig en som vill så mycket och så mycket väl. Helst åt alla. 

Är jag som en kvinnlig Wallander som ständigt verkar balansera på det där mellan vill och måste. 

Plikt och längtan. 

Är det kanske därför vi älskar den lite luggslitna, trötta, besynnerliga Wallander? För att han speglar oss  på ett djupare plan än vi kanske ens är villiga att tillstå? När jag riktigt blottar mig känner jag igen mig i en hel del Wallanderskt. 

Förutom kärleken till få lyssna på klassiskt i enskildhet. Det finns mycket mer än det som vi delar.

Den gode Wallander och jag.

Kanske det till och med bor en lite Wallander i oss alla? Vem vet?

NÄR DET ÄR TOMT PÅ IDÉER...

...i ett snorfyllt hjärnkontor så då är det! Tänk, när man för en gång skull skulle ha all tid i världen att sätta sig ner och skriva så är det som om varenda tanke, som skulle kunna forma en mening på mer än tre ord, skulle vara bortblåst, eller kanske utsnyten, vad vet jag?

Men inte att det skulle vara nåbar i min hjärna, inte! 

Men ekorren har återkommit till min trädgård efter att ha lyst med sin frånvaro länge, länge. Jag trodde redan den råkat ut för något riktigt otrevligt. Det var dagens bästa nyhet! Alltså inte det att den kanske råkat ut för något otrevligt, utan det att den återkommit. Ni förstår nu vad jag menar, när tanken rör sig mer som en nerkyld mask? Då kan det bli fel. För att vara övertydlig; bra med ekorrar, i min trädgård. Alltså. Dem gillar vi. 

Doftljus är fint. Dem sparar jag tills det är någon idé att tända dem. Att tända dem i ett hus med idel täppta näsor är inte speciellt smart. Släpade hem dem från Wien. De lovar att de skall dofta 'Fresh Cotton'. Det gillar jag.

Väntar på att få ta i bruk byk-korgen så småningom och börja hänga ut tvätten på tork, så att det doftar 'Fresh Cotton' så där riktigt på riktigt i hela huset. Och i sängen och aaahh…vad man kan längta efter en så enkel sak ändå!

Men inte att det förirrar sig några djupare tankar in bland mina små grå, nejdå. Där är det fortsatt rätt så stillsamt mellan synapserna. 

Bra så. 

Bara det vänder så småningom. 

Kanske det gör det, även om det än är tomt på idéer.

ÄNTLIGEN MÖTTE JAG SOLEN...

Det var välan så att förra veckoslutet då jag och grabbarna tampades med snöoväder i Wien, så hade det varit sol och fint här i den här delen av världen. Men då var vi ju inte här, och sedan dess har det varit mulet. Trist!

Läste någonstans att det varit den mörkaste vintern på väldans länge, med extra lite och mycket få soltimmar. Jo, jag tycker att det känns och märks. 

Men idag! Idag lyste solen. Och till och med värmde lite, lite.

Eftersom jag ärvt förkylningen som varit ihop med lillungen under resan, så kändes tanken på långpromenader inte som ett bra alternativ. Att jag hade önskat, men nu fick jag snällt stanna hemma.

Om det är något jag lärt mig under årens lopp, så är det att förkylningar faktiskt skall vilas ut.

Så jag bestämmer mig för att ta vara på dagen av inte så mycket program och och de planerade program är annullerade och förbereder en lång, skön meditationsstund på terassen. 

Första i år. Nu har det svängt!!!

 Det är fler än bara jag som alldeles tydligt har längtat efter de här stunderna på terassen. I solen. På fårskinnet. Att vi ändå längtat efter det här! Inte sant? 

Här kunde jag sitta och snörvla och tycka lite synd om mig själv som inte kunde ta mig ut på promenad och inte kunde jag ta mig till ett par evenemang som jag hade planerat besöka här i hembyn. Blä! 

Medan den ena av hundarna löjt nöjde sig med att njuta i solen, så tassade den andra ivrigt runt, runt i trädgården. Undrade en stund vad sjutton han letar efter för nosen gick som en liten maskin. Tills jag kom på det. Jag hade satt ut några smulor från en torr ostkant åt fåglarna igår. Och tydligen hade det blivit en liten, liten bit kvar någonstans. Det mesta hade ändå fåglarna ätit upp. 

Men han här gick och snusade och snusade och snusade. Jag tror ju att han inte längre ser så himmelens bra (han är ju ändå en herre med många år på nacken) och går kanske ännu mer på luktsinnet än innan. 

Så han fick pyssla på med sitt - och tror jag att han hittade en liten ostbit ändå. Lite som belöning för mödan. För envis är den hunden, ger minsann inte upp i första taget…

Så, inte så mycket att rapportera idag. Skall gå och se ett naturprogram på TV. När jag nu inte kom ut själv idag. Längre än till den soliga terassen då.

Och oj, oj, vad det gav mersmak. Bara jag blir av med förkylningen så…!