Ja, nu skulle man ju lätt kunna tro att så här en och en halv vecka innan jul så är det fullt upp av julstök i alla kök och i alla kojor. Och så är det säkert också. Även hos mig, det är kanske bara materialet som bearbetas i köket som är lite…annorlunda.
Eller vad vet jag? Kanske det är fler som knådar näver?
Men vad i hela fridens dag är det jag håller på med då? Jo, det råkade sig så fantastiskt att jag fick till skänks, gåva, så där bara en hel jättesäck med björknäver. Tänk att man kan bli lycklig av något sådant!
Men vet ni..näver är ju som känt fantastiskt bra att starta upp brasor med, ja det är ju ingen nyhet det inte. Men nu råkar jag ha en spis som hettar till alldeles bra också utan näver.
Så då kan man ju undra att vad i hela fridens dag är det som får människan så lycklig över lite mycket näver? Jo, ser ni när man skall tända en brasa när man är ute och vandrar runt i naturen så finns det inget bättre än att kunna plocka fram en näve torr näver från ryggsäcken och nog sjutton får man en brasa åt sig alltid.
Nu var ju näverbitarna jag fick rätt stora, som uppläggningsfat typ, och det är inte så behändigt att stuva dem som sådana i ryggräcken. Dels tar de en hel del utrymme, även om de inte väger nästan något och så måste man ändå oftast riva dem i mindre bitar. Gör man det så här i förväg där i köket, blöter bitarna i kallt vatten en stund, så snurrar de ihop sig till fina små korkskuvslockade näverknyten.
Jätte fina! Bara att ta med en näve eller två när man ger sig ut på tur, hur lämpligt som helst!
Sen brukar jag ibland också ta med mig små, ja vad skall jag kalla dem, träbitar? Som jättetjocka tändstickor, som jag låtit suga i sig en fantastisk cocktail av tändvätska och tjära - men det receptet kan vi ta en annan gång. Funkar alltid om man skall få fart på lite sura vedklabbar utomhus.
Men näverknytten. Det har jag roat mig med i dag. Så nu är det bara att vänta på lite skojigare väder för att ge sig ut i naturen igen.
Så jo, det bor väl en liten "eräjorma" (det bara inte finns någon bra översättning på det här;
ÖdemarksGöran? -Gösta? -Gunnar? Förslag?) i mig.
Och en riktigt rostig scout, som makligt dammar av sina gamla "överlevnads"kunskaper. Det finns ett rätt tjockt lager damm ovanpå de kunskaperna, det kan man lugnt säga.
Att ge sig ut i naturen har för mig aldrig varit någon prylsport. Nå, sport, som man nu uppfattar ordet sport har det väl aldrig varit, och utrustningen har nog också varit åt det mer sparsmakade hållet då. Men nu har jag faktiskt satsat på nya grillspett åt oss. Jag kunde inte låta bli.
Teleskopgrillspett-med-korköpnare-i ändan. Eller ja, jag tror att det är en korköppnare?
Funkar också som gaffel. Och jag blir bara så kär i prylar som är praktiska på många sätt.
Hur har jag kunnat grilla en endaste korv utan en sådan här? Ever???
Och nu är jag faktiskt inte alls ironisk, tvärtom! Jag är dökär i mina teleskopgrillspett!
Så förfärligt många gånger har jag tappat diverse ätbart i elden/på kolen/ i askan, då det ätbara dinglat och hängt på någon skranglig kvist eller gren, att jag förstår att uppskatta en pryl som denna.
Nu är det *hosthost* decennier sedan jag senast kan säga att jag varit på vandringstur "på riktigt", det vill säga så där att man väger och överväger och väger igen vad man skall packa med sig eftersom man bär varje litet gram på sina egna axlar. Nu just är det mest bara dagsutfärder som är aktuella, även om lillungen frågade häromkvällen om vi inte kunde åka iväg och vandra längre vägar - flera dagar, övernatta i tält…Åh, det fladdrade till i hjärtgropen. Jo, jo, jooo…!
Förutom att gräva fram den slumrande lilla scouten i mig så blir det att damma av tältet också. Och sovsäcken och kanske man behöver ett nytt liggunderlag.. och, ja!
Men innan jag ivrar iväg mig in i de djupa skogarna i mina dagdrömmar, så vill jag tipsa om en sak till sådär inför kortare utfärder. Eller tipsa och tipsa, mer tänkt som en idé redan där i butiken faktiskt.
Nu och då händer det ju att man tar och kör engångskärl till någon större fest eller så, inte sant?
Jag väljer alltid då bestick i trä. Dels för att det ju är typ en miljon eller en miljard gånger snyggare än vita plast-dylika och så om det blir över, för det blir det oftast, så är de här i trä helt toppen att ta med på en runda i naturen.
När man käkat klart så slänger man dem helt enkelt i elden och *poff* - borta!
Och så känns det ju alltid lite extra festligt att lämna plasten oköpt. Helst skulle den kanske aldrig ens nått butiken, plasten, men det känns lite stort att ta den filosofiska biten här och nu...
Så här går jag och lockar näver och verkar rätt omedveten om att det är en jul på antågande som ett ansträngt lokomotiv, längtar ut till skogs och vet inte om jag skall vara glad över att det inte finns snö - för då är det så mycket enklare att gå i skogen, för nej, jag har inte snöskor. Men å andra sidan kan man ju också tänka att det är lite slött om det inte kommer snö, och om inte det blir is så man kan gå på havet och kanske till och med skida?
Hugger tänderna i ett rött äpple som ser bättre ut än det smakar. Jag tror bestämt att de här får fortsätta agera prydnader, för smaken den har man nog tappat på vägen någonstans.
Och medan näverlockarna torkar, så snurrar jag ihop en deg till några maltlimpor.
Mycket enkelt att göra - tar bara lite tid att jäsa och sedan behövs lite tid i ugnen. Lite betyder just i det här fallet mycket - typ tre timmar…Men det finns väl inte en kotte i världen som inte gillar det här brödet?
Eller finns det?
Nähe, tänkte väl det!
På tal om ätbart så kommer jag vid något skede att öppna en sidofilial-blogg till Tuvull.
(oj, nu var det sagt, så nu måste jag ju ta mig i den obefintliga kragen jag inte har och göra något åt saken.) Dit tänker jag samla alla de där riktigt, riktigt goda recepten som jag oftast skrivit ner på någon flottig postit-lapp, eller på ett gammalt kuvet. Gudomliga smaker som någon skickat mig i ett mail. Som jag klippt ut från en tidning som jag inte ens längre minns vilken. Som är typ det enda riktigt goda receptet som jag kollar upp i en av de där femtiosju kokböcker jag har drällande lite här och där, till all tur mest där numera. Men ja, ni vet sopa ihop allt detta till EN plats. Hur skönt skulle inte det vara?
Om jag inte ivrar in mig full och helt på att vandra, så kanske jag åstadkommer något sådant.
Och ibland tycker jag att det är så skönt att ha något projekt att syssla med även då jag är på platser som jag inte kan plocka fram målarpenseln eller kameran eller ta med hundarna eller gå ut och gå...
Jag tror jag skall börja samla på mig Recepten jag inte vill leva utan. Vi börjar där.
Jep!
