IDAG VILAR ARBETSHANDSKARNA...

…äntligen kom värmen, sommaren, allt det där som man bara längtar och längtar till

under månader av mörker.

Idag är också min sista "downshiftingdag", ikväll blir det kursavslutning 

och jag kommer att återgå till att jobba 100 % igen.

Tre månader har gått jättefort. Jätte, jättefort.

Så dags att summera lite.

Det har varit skönt med lite "paus", även om det blev, som jag skrev tidigare, knepigare 

än jag tänkt att få det att gå ihop med arbetsmängden. Jobbet försvann ju ingenstans, tvärtom

hade jag mer att ta itu med de dagar jag var på jobb, rytmen blev lite haltande.

Försökte att inte fundera så mycket på jobbet under mina lediga dagar - det gick så där.

Kom ofta på mig att jag funderade och planerade något jobbrelaterat när jag var ute

i naturen under mina lediga dagar.

Kanske en orsak till att det blev så splittrat var det faktumet att jag inte hade mina lediga

dagar i en följd utan var måndag på jobb, tisdag ledig, onsdag på jobb, torsdag ledig och

så fredag på jobb igen. 

Det blev lite splittrat.

Så om någon planerat något liknande kan det vara idé att försöka förlänga veckoslutet

i någondera ända. 

Nu var det ju mina kursdagar(-kvällar) som styrde, men om man kan välja så…

Vad har varit det bästa då?

Helt simpla, enkla vardagliga ting.

Jag har haft möjligheten att möta våren ute i naturen på ett sätt som

jag länge längtat efter. 

Jag har gått underbara promenader i vaknande skog.

Suttit på klippor och kollat in fåglarnas vårsträck.

Fixat mat tills grabben kommit hem från skolan.

Och - så har jag bara varit! 

Visst har jag också "offrat" många dagar till helt vardagliga sysslor som

att tvätta, städa…men det har också varit okej. Då har jag frigjort andra kvällar till 

annat - roligare.

Ekonomiskt då?

Ja-a, som helt vanlig löntagare så gick det bra att genom lite planering

spara in det inkomstbortfall som tidvis lägre lön ger.

Att så här småskaligt "downshifta" för en relativt kort tid ger kanske inte

några direkta möjligheter till att ändra radikalt på sin livsstil.

Så man behöver planera det lite.

Om man inte vill tulla på andra besparingar vill säga, eller om

de saknas. 

I det stora hela har det varit en bra erfarenhet.

Det går om man vill.

Innan "downshiftandet" levde jag lite sparsammare i kanske 

fem-sex månader för att få en buffert för de här månaderna.

Inga stora uppoffringar alltså.

Och jag har njutit av varenda ledig dag!

*

Idag är som sagt min sista dag av "downshifting".

För idag hade jag planerat lite pysslande i trädgården.

Det blev nu inte riktigt så…

I söndags lyckades jag med konststycket att försträcka min lårmuskel,

så nu blir det bara att klinkaklanka omkring i sakta mak - och skriva blogg,

mitt på blanka dagen.

Ryggskottet i vintras har satt sina spår och träning har inte varit fullt så 

aktivt som det kunde. I ärlighetens namn har den inte varit typ alls.

Så nu, när jag började känna mig i form igen - så tog jag i lite mer än jag borde.

Och  - pang - sade det i låret.

Men det är nu som det är.

Alltid finns något annat man kan göra.

Nu tänker jag sätta mig i trädgården, lyssna på fågelkvittret och sätta ihop lite

 matta-uppgifter till grabben som han får öva på i kväll.

Han har terminens sista prov i morgon.

Matematik är inte hans starkaste sida, om vi säger så…

lite hjälp sitter nog bra, tror jag!

Så här är det, jag avslutar mina lediga dagar - han påbörjar strax sina.

Ja, idag får arbetshandskarna vila.

Från i morgon drar jag på mer virtuella arbetshandskar och är tillbaka

på jobbet på heltid igen.

Ha det gött, go'människor!

I BEGYNNELSEN VAR DET PALLKRAGAR...

…lite bleka och obehandlade och det mesta såg lite grådaskigt ut.

Sedan var det dags att blanda ihop den bästa av cocktails:

1/3 balsamterpentin

1/3 tjära

1/3 linolja

Och, voilá…ett av de bästa träskydden jag vet är redo för användning!

Pallkragarna behandlades med cocktailen i fråga.

Och doften är berusande underbar!

Bara så där som bonus liksom.

Med en mängd av 3 dl vardera kommer man långt.

Blandningen är mycket dryg och så är det ju inte heller så svårt att blanda till

ifall man undervärderat behovet.

Men vad är på gångs - egentligen?

Jo, jag som lovat helt och dyrt att jag aldrig mera någonsin kommer att försätta mig en

situation där jag är med köksträdgårdsland har lite ruckat på begreppet 

köksträdgård.

Om man odlar i lådor, eller pallkragar då, ja då är det ju inte så där på riktigt 

att odla. Eller hur? Inte så där seriöst med meter efter meter av prydliga rader?

För att få till en rak rad för mina tre odlingspallkragar plockade jag fram

snöret som jag så många, många gånger använt för att dra raka sårader.

Blev lite nostalgisk och mindes alla de köksodlingar som passerat i mitt liv.

För något år sedan svor jag lite heligt och lite dyrt att aldrig mer!

Men nu står jag här med min odling, om än pytteliten.

Och om än i pallkragar.

Men ändå en odling….

Kragarna behandlade jag med roslagsmahony, 

(receptet ovan)

Och jag är lite förälskad, eller tjär,  i det hela.

Så till den grad att förutom att jag tjärade lådorna så fick

både det ena och det andra en omgång av det!

Pinnarna för minnet, för vilka frön jag petat ner var.

Visst skall de ha lite roslagsmahogny på sig de med?!

Min miniodling befinner sig invid en rönn. Min tanke är att den skall

skugga under de hetaste sommardagarna. 

Glad att det är en rönn som jag har som närmaste granne vid min odling.

Det hör till mina absoluta favoritträd.

Vacker året runt. Nästan. Vi skippar vintern här. Då är få saker till sin fördel ändå.

Rönnens ludna knoppar på våren är så fina. Och så har vi blomknopparna, och 

blomningen om en tid. 

På sommaren är den så fin med sina flikiga blad och en härlig skugga.

Och så…bären.

Jo, ja, rönnen hör nog till mina absoluta favoritträd.

Men tillbaka till min andra favorit - roslagsmahognyn!

När jag ändå är i farten så får mina trädgårdsverktyg en omgång de med.

Jag brukar ju olja in dem till hösten, men nu såg de så bleka ut de med så 

de fick smaka på penseln i år.

Och när jag nu var igång med penseln så fick min "örtkorg" ett facelift

som den då väl behövde.

Korgen är över tio år gammal and still going strong, så den är

minsann av prima kvalitet, om än grånad av år efter år ute i solen.

Nu ser den ut som ny!

Minsann tror jag att den riktigt njöt av behandlingen - den gamla viden.

I mars fick jag frön av min min väninna som tidvis bor i Malaga.

Hon hade köpt en Gigant-Tomat från torget och här är nu 

resultatet från fröna.

Få se vad det blir…?

Att här, och på friland, lyckas med tomater som nästan väger ett kilo,

är att vara optimist i övermått, men vi får väl se?

Återkommer med tomatrapport!

Som jag nämnde är min odling synnerligen moderat.

Bara växter som jag blir lite snurrig av lycka av har fått

ta en roll i mina odlingslådor.

Till dem hör slätbladig persilja. 

Nu skall ingen tro att mina lådor är magiska och att fröna gror och växer 

upp till fullstora plantor på fyra timmar. Nej, det är klart att jag fuskat lite här!

Men det som väntar på att gro är;

morötter av alla möjliga färger, fransk rättika, sockerärter, rucola,

helt vanlig rakt-upp-och-ner-sallad, palmkål (vilket är helt nytt för mig…)

vit rädisa och lite annat smått och gott.

Potatis är satt i en gammal vedlår.

Där under mullen väntar både nypotatis och Rosamunda-potatis på tillökning.

Och så har jag fyllt alla krukor jag haft skrotande i mina knutar med örter.

Länge sedan jag haft så här mycket till köksträdgård.

Även om det är rätt lite ändå.

Trädgården doftar av kryddor och tjära.

Och jag är lite lycklig!

Faktum är att hur liten odling man än har,

så ger den så mycket mer än bara den skörd man kan käka upp.

Lite så tänker,

FULL MÅNE OCH FULL RULLE...

…och aaaah, nu är det äntligen fredag och ett helt härligt veckoslut framför att fylla med allt

möjligt skoj!

Sitter här i mitt soffhörn och känner att fullmånen gjort sitt med några inte-så-mycket-sömn-nätter i 

veckan som gått.

Men nu, nu är ögonlocken härligt tunga och en sådan där skön dåsighet sprider sig

inom mig.

Jag ser minsann emot en lång natts sömn! 

Det skulle sitta ovanligt bra!

*

Senaste natt hade jag ett stycke liten hund på rymmen.

Skulle släppa ut henne för en sen "sväng på gräset".

Medan jag stod och beundrade månen

fick hon syn på Någonting (katt, ekorre, hare?) i andra ändan av trädgården och innan 

jag ens hann dra efter andan för att ropa henne tillbaka, sa det swooosch i gräset 

och krrrrsssch i staketet när det klagande gav efter just så mycket att 

en grythund rymdes under.

Och när vi talar grythund - då behövs det inte många cm…

Såg en skugga som wroooomade över grannens tomt och ner mot stranden.

Det tog tre sekunder.

Skallet hördes mindre och mindre, längre och längre bort.

*suck*

Det här är min första hund någonsin som inte har lärt sig ens grundkurs i att stanna

innanför sina gränser. Eller jo, det funkar tills Något Som Man Kan Jaga Dyker Upp.

När det sker är all lydnad som bortblåst från den här terrierns hjärna.

Väntade en stund med förhoppningen att den ivriga jakthunden skulle hitta hem själv.

Men icke.

Natten var tyst och bara månen fanns där.

Med en suck, en djup suck, höll jag precis på att hoppa i bilen när telefonen

ringde. En granne ett litet stycke ifrån undrade om jag saknade en hund?

En nanosekund tänkte jag förneka att det är min...

Nä, det är ju jag som inte fått lydnaden starkare än dess jaktinstinkt.

Bara att resignera och tassa efter rymlingen.

Rymlingen som hade tagit sig under grannens terass, som den inte hittade ut ifrån, som hade

väckt grannens boxer, som blev hejvild över en främmande hund  under terassen, 

som nästan ledde till hundslagsmål, som ledde till att granngubben fick ta sin 

boxer på en liten nedlugnande promenad, som ledde till att grannens tonåring 

fick krypa under terassen efter min hund, som ledde till att de fick tag på 

mitt telefonnummer från hundens halsband, som ledde till 

att jag - eller min hund då - väckt upp

hela familjen mitt i natten. Som ledde till att vi stod på en sandväg mitt i 

natten och skakade hand och presenterade oss för varandra.

Också ett sätt att lära känna sina grannar som bor här ett stycke ifrån.

Kanske inte det bästa av sätt - men man kan ju alltid hoppas att 

de också, eh..njöt av fullmånen och en uppfriskande liten promenad

så där mitt i natten?

Om mitt hundskrälle fick sova i den skönaste av fotändor?

Not!

Som den ändå kloka hund hon är insåg hon att hon kanske

skall sova på soffan i natt. 

Matte var visst inte på det mest försonliga humöret i går…

*

Men idag är en ny dag - och  i morgon, då skall det hända grejer

härhemma! 

Go'natt gryn.

(och jo, hunden har återfått sin plats i fotändan…)

Långsint är jag då inte ;)

 Och om ni inte sover så kan ni ju alltid njuta av månen,

tycker

VARDAGENS SMÅ GULDGRYN OCH DET DÄR MED FLOW...

…på veckoslutet laddade jag upp den här bilden på plockade nässlor på 

facebook. Och den på soppan nedan.

Man kan ju fundera varför jag gjorde det? Egentligen.

Vem sjutton fotar nässlor och även om man nu skulle göra det, vem 

laddar upp dem osv osv…

Jag kom på att det egentligen är frågan om att (för mig) skapade den här

möjligheten att gå rakt i trädgården och plocka min mat fyra meter från köksdörren

en sådan skön flowkänsla att jag ville instinktivt dela den med mig.

Jag hade ju egentligen planerat annat till middag, men så fanns nässlorna där

och planerna ändrades och det blev just en sådan där skön mjuk spontanitet som

vardagen ibland kan bjuda på - om man är lyhörd för det.

Det är redan några år sedan jag ramlade över ordet flow första gången. 

Det skedde i samband med en överenergisk föreläsare som pratade om

flow i arbetslivet. Och absolut, jag tror på att man, åtminstone stundvis, kan 

uppnå ett visst flow i sitt arbetsliv. Och att det är dit man skall försöka nå.

Då när allt flyter på precis så där som man vill, när allt bara faller på 

plats i en rytm som passar en precis perfekt.

Och visst, det händer ibland. Oftast alldeles för sällan. Och ofta lyckas

det inte av orsaker man inte kan påverka det minsta.

Så jag har börjat tänka mer på hur man kan få flow i sin fritid, den tid man kan 

påverka så mycket mer.

Och vad är flow för just mig?

Jag kan säga ärligt att min minidownshifting verkligen inte har gett mig någon

som helst flow på jobbet. Tvärtom. Jag har lika mycket jobb, bara att jag

försöker hinna med det på 60% av den tid jag hade innan.

Det betyder en hel del - stress.

Så med tanke på det kommer det att kännas helt okej att återgå till 100 % igen.

Kanske jag finner en flow? Jag vet inte.

Å andra sidan har just den lite väl tilltagna stressen att klara av allt på 

jobbet fått mig att söka efter verktyg att kunna varva ner och faktiskt

njuta av mina lediga dagar. 

För lediga dagar är ju lite bortkastade om man går omkring och har en

stress inom sig och bär på någon sorts skuldbörda, vilket så lätt drabbar

oss hyfsat samvetsgranna personer.

Jag vill ju inte att vare sig företaget, som betalar min lön, eller

framför allt mina kunder skall behöva lida av att jag väljer att trappa

ner en tid. Det blir väldigt lätt att man inte riktigt kan släppa taget då man har ledigt.

Eller så har det varit för mig. 

Så jag har faktiskt blivit tvungen att lite jobba på det här. 

Och flytta över fokus från att försöka hitta flow i arbetet till att hitta det i 

mitt privatliv.

Jag har tampats med dåligt samvete för att jag inte är duktig/produktiv/effektiv

även de dagar jag är ledig. 

Även om de lediga dagarnas kvällar går åt till att studera.

Emellanåt är det inte riktigt klokt hur man är funtad!

Så jag har tagit som en utmaning att verkligen försöka hitta någon form av flow

i min vardag. Vad är det som gör att vissa dagar känns så bra och att det 

är ett skönt flyt? 

Ofta kan jag hitta svaret, paradoxalt nog, i att de dagar jag unnar mig,

tid att bara vara, oftast visat sig vara de dagar då det mesta andra

också bara flutit på - på ett bra sätt.

Varför skall det vara så svårt att ge sig själv tillåtelse att bara vara?

Idag gjorde jag lite så.

Min lediga dag.

Jag sov länge, stängde av väckarklockan efter att lillungen stigit upp och 

jag hörde att han tassat upp och gjort sig klar för att åka till skolan.

Jag sov och sov och sov. 

Vaknade av en katt som stirrade på mig med en min som sade att

hennes morgonmålstid minsann var för x-antal timmar sedan.

Kände mig utsövd - men inte utvilad.

Det är stor skillnad. Och jag reflekterade över det.

Att det är skillnad.

Kan det vara så att min sk. downshifting faktiskt haft helt motsatt verkan på mig?

Jag är mer stressad för att jag försöker få lika mycket gjort (på jobbet) på nästan hälften

mindre tid och min lediga tid går åt till att ha dåligt samvete för att jag är ledig?

Det är ju helt avigt och vindigt och skevt!

För att inte säga…galet!

Börjar min morgon (läs förmiddag) med ett riktigt lååååångt yogapass.

Startar med en meditationsstund som får ta den tid det tar för att hitta 

ett skönt lugn. Idag tar det tid. 

Inom mig går jag på högvarv och det tar tid att varva ner.

Går igenom alla asanas jag känner att jag behöver.

Idag blev de många. 

Det fick ta den tid det tar.

Men efteråt, när jag satte mig på terassen med en kopp citronte kände jag att det 

hade gjort så gott i både kropp och knopp, att den här tiden var värt allt.

Inom mig fanns ett lugn, i kroppen fanns avslappning.

Det känns bara bra!

Senare på kvällen, under kursens gång, märker jag ändå att jag 

drabbas av rastlöshet, och blir okoncentrerad, att jag redan i tankarna är i morgon.

Och allt jag skall hinna med.

*

Har så mycket att lära mig ännu om att vara i stunden.

Ta vara på vardagens guldgryn.

Och att hitta den där flowen. 

Vad det nu sen är - på riktigt - för mig?

OCH EN BLOGG SOM SLÄPAR EFTER...

…ja det är ett faktum. Bloggen ligger efter en vecka - minst!

Veckan som gått har varit rätt arbetsdryg, eller ja det har bara varit rätt mycket!

Men eftersom det inte finns någon regel i världen på att en blogg behöver följa en världslig klocka, 

så vips tar jag er tillbaka nästan en vecka i tiden.

Swoooosssch….

Ibland är det ju faktiskt så att det faktiskt sker något riktigt på stugan också.

Även om bloggen kanske ibland kan ge en något missvisande bild av att 

det är lättjans högborg. 

Nu är ju verkligheten inte riktigt så…tyvärr!

Ibland eller rätt ofta är det ganska mycket råjobb faktiskt, även om det har 

en tråkig förmåga att bli rätt ointressant på bild och så…

Senaste veckoslut var en sådant där råjobbsveckoslut.

Gott, svettigt och allt.

En, två, tre….fyra stora tallar fick ge sig för motorsågen.

Sågspån yrde i luften och täckte in det mesta i ett doftande damm av nysågat virke.

En av de absolut vackraste tallarna fick gå hädan. 

Den har fått stå i 25 år i fred. Tjugofem år!!!

Faktiskt så nära intill huset att vi till och med i 

tiderna sågade ut en "växtglugg" i taköverhänget bara för den. 

Det var ju nyss det?!

Den skönheten har nu kapats.

En skönhet som i ett nafs täcker in hela taket i ett tjockt lager av barr 

har fått ge sig. Denna eviga kamp mellan skönhet och praktiskhet…

Ena dagen sågades det ner träd så det stod härliga till.

Andra dagen kom traktorn som levererade virket som sågats upp

från träden som föll i vinterstormen förrförra vintern.

Det skulle radas, för att någon vacker dag bli till en trappa

ner till vår terass där vid havsstranden.

*

Utetoan fick ett nytt tupplock och jag märkte att det faktiskt 

gått skrämmande tio, nej elva, år sedan jag målat akvarellen som 

pryder toan…

Det var ju ALLDELES nyss - det med!

Och det var också alldeles NYSS som jag gick i skogen med äldre sonen,

och jag looovar, då var han inte mycket högre än de högsta blåbärsrisen!

Nu sitter han där och nojsar med min hund, saknar sin flickvän som är 

på andra sidan jordklotet (nästan) och är själv (igen) på väg ut i 

världen för ett år. 

Hmmm….kanske det inte är bara bloggen som släpar efter i tid?

Kanske tiden går alldeles för fort för bloggerskan också?

Eller något sådant?

Och stugan, ja den borde målas igen så småningom - och det var ju OCKSÅ alldeles

nyss det gjordes!

Eller var det…?

undrar,