DET KRISPIGA...

...efter regnet.

Det har redan börjat skymma i trädgården. Nej, det är redan mörkt när jag smyger iväg genom

trädgården, över stigen av sten som gräsmattan håller på att sluka.

Det låter när jag går. Det krispar under crocsen vid varje steg jag tar.

Frosten har kommit. Och mörkret. Det doftar bara kyla och kallt hav.

Grannens katt blir skrämd för mig i sin mössjakt och drar iväg genom syrenbersån.

Lyfter tegelstenen åt sidan, den har som funktion att agera lås till bastun.

Eller lås och lås...

Stiger in. Det doftar ved och...ja liksom bastu. Utebastu.

River sönder tidningen från i onsdags, för det var den som blivit liggande på en

stol inne i huset och låg lagom inom räckhåll.

 Rispet av tidningen skär i tystnaden. För det är en så kontraster funkar. De äter

upp varandra och förminskar ytterligheter.

För bara någon timme sedan var det fullt fräs med allt som hör jobbet till. Och så lägger vi en 

flyttning på det. Nej, nej, det är inte, denna gång, jag som flyttar, men väl mitt jobb.

Kan inte påstå att det skulle vara så mycket enklare fast man är fler att dra lasset.

Det blir bara lite mer yrt, liksom. 

Så jag värmer bastun. Finns inget som nollar en så effektivt.

Det är tyst, det är skumt, det är varmt och mosar till ens själ på ett alldeles speciellt vis.

På ett återupplivande sätt.

Och förstår den nästan heliga relation många av oss har till denna

byggnad och dess hetta.

Dess famn. 

Där man fött och dött.

Blött och stött.

Och kommit ut renare - utanpå och inuti.

*

Efteråt går jag barfota genom krispigt gräs in till mig.

Det ångar om mig.

Och jag är renad. På alla plan.

ATT KISSA LÄNGST...

...så var det över för denna gång då. 

De riktigt stora pojkarna fick en hel värld att hålla andan medan de kände

varandra på pulsen och checkade upp vem som kissar längst.

Eller brydde en hel värld sig - egentligen? 

Gäspade man lite blasé bakom sin hand och tänkte att det ordnar väl sig åter.

Som det gjort, de senaste 78 gångerna USA har ramlat in i en situation då fyrken är slut.

Och man måste låna lite till.

Jag satt, än en gång, där på min terass med min kaffekopp, och försökte förstå.

Hur mycket skuld USA egentligen har.

Det är nästan 17 000 miljarder pengar.

17 biljoner.

17 000 000 000 000.

Det är hemskt många nollor det. 

Och läget är helt bisarrt! 

Om jag tänker mig en vanlig familj. Maja Meikäläinen och 

Sven Svensson. De förtjänar i månaden låt oss säga 6000 € .

(vi struntar i skatter här...)

Deras utgifter är ändå 8000 € 

 Vilket gör att det ju inte riktigt går ihop. Så där.

Så de vill låna lite. Traskar till banken och lägger fram sitt ärende.

Jodå, de kan amortera på lånet - men då måste de få låna ännu lite mer.

Och det är väl okej, för Maja och Sven har en så många som tycker att 

de sköter sina finanser så bra så. 

Ok, det här är väldans förenklat, men i grunden är det just så här det är.

Vi fasar över lilla Greklands statskuld som var vadå... något kring 150 % av landets BNP när

det sket sig där.

Redan 2010 gick USA över 100 % men är gud-vet-hur många AAA-rankade - trots det.

Medan de stora pojkarna grälar stannar 800 000 amerikaner hemma i väntan på att gossarna skall bli 

överens. De kommer att få sin lön retroaktivt för de två veckor de stannade hemma när (inte om) man 

än en gång kommer till överenskommelse. Så som alla de andra 78 gånger. Eller är det 77...?

I mina öron låter det som ett förfärligt slöseri.

Och detta upprepas igen. Som det nu ser ut om någon månad igen.

Varför låter det oerhört ansvarslöst i mina öron?

Och ändå finns förtroendet - för att ingen vågar något annat?

För då skulle himlen ramla i nacken på varenda en kotte på jorden, 

om man började tvivla - på riktigt.

Nä, det blir för stort för mig. Jag drar på mig mina handledsvärmare och fortsätter kratta.

Det blir lite kaffe kvar i koppen.

Lite ironiskt är de av "märket" GLOBE HOPE, ett företag som gör nytt av gammalt.

Jag vill ju så gärna tro på...det goda, det rättvisa. Men ärligt talat verkar det som om 

globen vår får dras med den ena märkligheten efter den andra. 

Undrar ibland om det inte är just jorden som håller andan - och inte världen.

Eller vad vet jag? 

Ställer krattan mot lönnen, tar mig till terassen och dricker en sista slurk av kaffet 

som givetvis hunnit kallna. Bläj, men så blir det ofta, jag glömmer kaffet.

Hittar på något att göra eller så åker jag bara iväg med mina tankar.

Jag matar mina fåglar, klipper ner lite vildvuxna buskar som kommer att gnissla mot fönstret när

höststormarna tar i med kraft. Här står jag med mina små vardagliga bekymmer och borde inte

orka bry mig om vem som kissar längst over there.

Men jag gör. För allt har med allt att göra. Precis allt. Och det känns lite... obekvämt.

Nej, det är inte så att jag samlar på mig en överlevnadslåda längst bak i skrubben, så 

illa är det ju ändå inte. Jag är inte heller lagd åt domedagshållet. Mitt motto i livet har 

alltid varit : allt ordnar sig.

Och det gör det oftast också - frågan är bara till vilket pris "allt ordnar sig".

Jag tycker det är lite bakvänt att världens ledande finansiella makt håller på

att gå i (åtminstone teoretisk) konkurs ett par gånger i året så där...

Att i landet där allt är möjligt kostar tre dygn på sjukhuset 22 000 €.

Och att en sjukförsäkring kostar samma där per månad som hos oss i året...

Något stämmer inte riktigt bara.

Ja, ja...det finns problem på närmare håll som man kan ta itu med, men när nu tankarna

ibland har den dåliga smaken att flaxa iväg.

Vad gör man?

Kanske tar man itu med middagen, fjällar gösarna ute vid stenröset.

Smeker katten som vispar runt benen med hoppfull min.

Ibland saknar jag det där riktigt enkla livet som djuren har.

Fast då talar vi ju om djur som har det bra....och vips är vi inne på en helt annan diskussion.

Just så där går det till - man bara halkar in på nya intressanta ämnen

Och jo, också jag har tävlat i att kissa längst, vi kvinnor kan ju testa på

det till exempel genom att placera oss uppe på en brant klippa...

...och så himla skoj vet jag inte om det var.

Och inte vann jag heller - om ni nu vill veta...?

Och inte höll världen andan heller. På sin höjd gjorde vi det. Om jag minns rätt?

EN MATTA AV GULD...

...den lilla lönnen fällde sina löv under veckoslutet. De lade sig stilla, en efter en, på gräsmattan och gömde under sig det friska gröna. Satt i solen på trappan och lät dofterna av avsked kittla mina sinnen.

En yrvaken geting surrar runt min tekopp. Det är lugn och ro. Precis lagom av det mesta.

Hunden har sträckt ut sig på trappan breved mig och katten ligger som ett lurvigt knytt i korgstolen som 

badar i eftermiddagssolen. Jag stiger upp, rättar till min halsduk, tar krattan och börjar.

Sällan tänker jag så bra som när jag krattar. Kanske när jag målar? Arbetets monotoni befriar.

En blick uppåt och jag inser att jag kommer att kratta länge än. Fast bara där jag måste.

Numera uppskattar jag en lite vildvuxen trädgård fram om det perfekt putsade. Kanske det har med åldern att göra? Med mognad kommer överseende och andra prioriteringar helt enkelt?

Det är inte längre viktigast hur det ser ut. Om någon förbivandrare verkligen skulle bry sig om att idka kritik mot mitt sätt att kratta liksom. Eller att jag låter bli? Det är viktigare för mig nu att ordna övervintringsmöjligheter åt igelkottarna, åt andra kryp. De där små. 

När vintern är över kan jag städa mer. Nu tar jag bara de grövsta. 

Och lägger det i en brandgul hög mellan stenarna. 

Kråkfamiljen följer mitt pysslande med ett visst intresse. De vet att jag brukar lägga ut torra ciabatta-kanter som blivit tråkiga i sin prassliga papperspåse. Sådant händer och de vet. 

Domherrarna och talgoxarna flänger runt kring fröna jag lagt ut.

Koltrastarna tömmer aroniabusken med envis frenesi. De gjorde de inte i fjol. Då fick bären vara kvar långt, långt in på vintern. Vad betyder det? Betyder det något?

Väntar på sidensvansarna. De har inte än synts till. Det är bara domherrarna av vinterboende matgäster som gör sig hörda. Mer hörda än synliga faktiskt. Deras vemodiga pipande hörs genom dagen, men det är först mot skymningen som de börjar dyka upp. Först i äppelträdet och sedan med snabba rusch till fröna. De första talgbollarna är uppätna. Redan? Vad betyder det? Betyder det något?

Känner hur jag står där mitt i naturen och inte riktigt kan tolka dess språk hur gärna jag än vill. Finns det ens något språk, några tecken? Eller är det bara slumpen?

Ser jag bara det jag vill se? Och finns det mer att se som jag inte har förmåga till?

Det blir kväll. Solens sista strålar får det guldgula att dra mot koppar.

Den klara kvällen skvallrar om kyla i natt. Jag drar av mig gummistövlarna mot trappkanten. En ensam koltrast flyger omkring och landar till slut i toppen av björken. Sitter där en stund, men drar vidare.

En kall natt skall man inte vara ensam. Det vet till och med en koltrast. 

I den gyllene stunden innan månen och nattfrosten. 

PYSSLAR PÅ HÄRHEMMA...

...någon borde städa undan utemöblerna inför vintern. Men någon bara pysslar på med annat dag efter dag, veckoslut efter veckoslut. Någon har ändå haft förstånd att byta trappans blommor till något lite mer säsongs-betonat. Alltid något. Kan man tycka. 

Någon borde kanske släpa hem lite grankvistar från skogen, när nu någon ändå tassar runt där stup i kvarten. Någon borde så mycket. Men just nu vill någon så lite av det som någon borde...

Någon skaffade hem höstblommor - någon borde bara också komma ihåg att vattna dem, ofta. Isynnerhet som de bor i en pytteliten kruka, som någon borde veta att är en alldeles för sårbar tillvaro för en törstig varelse som en calluna. Någon måste nog skaffa nya. Något tag.

Tills dess låtsas vi att knastertorr calluna är faktiskt riktigt fin tillsammans med alunrot.

Så tänker någon.

Någon funderar på det här med att blogga, och fokus på vad blogga om och varför.

Nej, någon vill inte lägga av, bara filosofera om fenomenet att blogga.

Jag tänker: Om det skulle ha funnits möjlighet att blogga, låt oss säga för 25 år sedan. Vad skulle jag ha skrivit om då? Jag var då 22 år och väntade mitt första barn, byggde hus och gifte mig. 

Eller i lite omvänd ordning.

Skulle jag då skrivit om det, om att vara gravid heltidsarbetande nygift kvällsstuderande som vid sidan om planerade det kommande byggande av det första hemmet. Ritade och räknade.

Skulle jag fem år senare skrivit om hur det är att skola hundar, och själv ha en problemhund som trots all kunskap från tidigare kurser i hundlydnad, var just det - ett problem.

Skulle jag skrivit om hur det var att bygga hus, anlägga trädgård, köra traktor och ha höns.

Hur det kändes att för första gången själv behöva nacka en höna som räven slitit ut inälvorna på.

Skulle jag ha skrivit om det?

Vad skulle jag skrivit om? Om mitt avhopp från arbetslivet - långt innan man ens visste om downshifting - och mitt val att som vuxen börja om på nytt. Men något helt annat. Bara kasta sig ut för stupet och se vart det leder. Skulle jag ha skrivit om det?

Skulle jag ha skrivit om min passion för keramik? För att måla? Trädgård?

Det som var min passion då. Mina stora intressen. 

Hur skulle min blogg ha sett ut då - om det funnits?

Ännu tidigare skulle det säkert ha handlat om teater, om Danmark och om krogar, nattliv

och färgglada drinkar. Resor och frihet. Ungdom.

Vid något skede skulle det säkert varit fokus på mat. Och romaner.

Och historia. Och...och....listan är lång. På allt det som tidvis varit viktigt i mitt liv.

Skulle jag ha skrivit om kriser i parförhållandet, men också om djupet i den kärlek som fanns, som är. Om vikten av vänner, om väntan på ett andra barn som så drog ut på tiden. Skulle jag ha skrivit om allt det? Skulle jag skrivit om tidiga morgnar i hönshuset, om sena kvällar då jag läste till tentor då alla andra sov? Skulle jag ha skrivit om friheten i att vara studerande i vuxen ålder, om stunderna på stranden så grabben, den äldre, lärde sig simma i en mörk skogssjö? 

Om jular då allt var hemlagat, och Carl Larson kunde ha gått och gömt sig.

Om det hade varit möjligt att blogga då? Vad hade jag skrivit om? Vad hade du?

En intressant tanke inte sant?

Hade jag då städat undan det mesta och bara koncentrerat mig på ytskrap?

Jo, det hade jag nog. Bloggen är ju inte en dagbok. Den skrapar bara på ytan.

Ändå skulle den säkert ha lyft fram det som varit viktigt för mig just då.

På ytan viktigt, men inte inunder ytan.

Och ändå är det det som sker inunder ytan som gör oss till dem vi är. Idag.

Vi är som stenar. Vi är där vi är i livet, vi gör det som förväntas av oss. Men hur vi formas beror på vilka vindar råder, vilka vågor slår ner just på oss, hur vi är förankrade i vår plats på jorden.

En lös sten snurras av vågen tills den är rund. Andra förblir kantiga för att det finns så mycket som håller dem på plats. Bara ytan slipas.

Varför detta filosoferande? Ja....varför inte?

Allt det här hör ju också till, då det inte känns relevant att vattna callunor, och då trastarna kalasar på aroniabären, då havet lockar, och man vaknar med någons armar runt en.

När saknad och närhet finns i ett och många pusselbitar i livet inte ännu heller hittat sin plats.

Och så mitt i allt filosoferande, så pockar det på mig.

Doften av en bastu som håller på att bli precis klar där ute i andra ändan av trädgården.

Där ljuset är mycket dämpat, där det är tyst och hett, och natten sluter sig omkring.

Vad hade du skrivit om, om bloggar funnits, då innan?

För...låt oss säga... 20 år sedan? Vad hade du skrivit om år 1993?

Ta det som en utmaning. Vad gjorde du, vad tänkte du, vad intresserade dig i oktober 1993?

Ge det ett blogginlägg - varför inte?

Någon har talat, nej, babblat - igen....och glömt att vattna blommorna.

Skön början på veckan!

önskar er alla;

LÄNGS TORPETS VÄGG...

...rodnar vildvinet alltmedan höstdagarna blir lite kortare, lite kyligare, lite mörkare.

Jag vill bromsa, känner mig inte redo riktigt än. De senaste vintrars minne av 

oändliga snömängder sitter kvar som svårläkta sår och ärren gör sig påminda

 vid minsta lilla aning om att det nog blir en vinter i år också.

Men än rodnar vildvinet. Lite frostnypet vissa morgnar, men levande.

Rasslar stilla i skymningen när vinden från havet kryper upp mellan 

vassen och hittar fram genom syrener och äppelträd.

Jag läser fortfarande min tidning ute på terassen då jag kommer hem 

från jobbet. Jag vill motvilligt avstå från min vana, vill inte att kylan skall

jaga mig in än. Jag klär på mig tröja - på tröja.

Och envisas.

Jag är inte den enda envisa.

I huset huserar en envis till. Penningträdet.

Det mest envisa av alla envisa. 

Jag minns inte ens när jag fick det. För någon gav mig det. Kanske i en julkorg.

Av någon, någon gång, kom det in i mitt hus. Penningträdet.

Och det envisas med att stanna kvar.

Efter en sommar totalt bortglömd i en sprucken kruka omkullramlad i en 

lövhög från i fjol vägrar den ge upp utan sträcker sina bleka stjälkar genom 

gamla löv och ogräs. Och jag bevekas igen och bjuder på husrum.

Den taniga flyttar in än en gång. Av pur envishet.

Även om hösten inte riktigt lyckats jaga mig inomhus än, så har de flesta 

sommarattiraljer fått dra sig tillbaka till den långa väntan på en ny sommar.

Eller ens vår.

Kikaren, den gamla, i den gamla väskan hänger ännu kvar på sin

krok. Än finns det natur att kika på, även om det tystnat i buskar och 

vassruggar. Skogen har tystnat.

I år har jag gett skogen en chans, eller rättare gett mig själv en chans, att

återupptäcka skogen på ett djupare plan än tidigare.

Möta naturen med nya ögon och på ett nytt sätt.

Med tålamod - och med envishet.

Det har gett mig underbara ögonblick - en del har jag lyckats fånga med

kameran, men många, många fler har inte gjort det. 

Men de har funnits.

Kanske är det en av orsakerna varför jag inte vill gå in.

Jag vill stanna där ute ännu en stund.

I det fria, i syret, i det lugna och tysta.

För än rasslar löven på vildvinet.

Där längs torpets vägg.