SAMLA PÅ SKROT...





...ibland kan det ju hända att man köper något som man liksom vet att man "behöver", eller åtminstone vill ha, något man känner för men inte egentligen har varken användning, bruk eller plats för.

Så hände det för mig för ett förfärligt antal år sedan när jag köpte dessa hinkar.

Så jo, jag köpte dem, hade absolut ingen användning för dem, ingen plats, ingen plan.
Jag bara gillade dem.

De har följt med mig till stugan. Och nej, fanns ingen plats för dem där. De har följt mig genom två flytt, och nej, på vare sig det ena eller andra stället har jag hittat en vettig plats, och användning för dem.
Men jag har gillat dem, och de har undkommit ödet att hamna på ett loppisbord, eller något ännu värre!

Komiskt nog, men dessa hinkar i gjutjärn har flyttar med mig de senaste nio (!) åren. För jag minns faktiskt när jag köpte dem. Våren 2004. Och det utan att jag brukat dem till det de är gjorda för en enda gång....på nio år.

Men nu! Nu har de hittat sin plats.

Nu hänger de i takrännan utanför bastun och styr regnet ner på rätt ställe genom tio hinkar. 

Det blev liksom en koppling till bastu, och så, ja...det fanns en lämplig ränna att hänga den i.



Och...kanske det bästa...som lite bonus för trädgårdens småfåglar.

En extra dricksplats.

Det hade jag inte alls tänkt på! Att något så "onödigt" faktiskt också kan ha en funktion!
Lite prima!

Ibland är det åtminstone lite idé att samla på skrot i, ja...ett antal, år.....;)


SOL OCH SÅNT...




...söndag förmiddag.
Havet ligger alldeles, alldeles stilla. Solen har tagit lite ledigt idag, men det är varmt.
Den nästan obefintliga vinden är ljum och skön. Doftar sommarhav.

Och jag bara lapar i mig av allt. Det här har jag längtat efter under mörka, kalla, vintermånader.
Under stressade arbetsdagar kan det komma över mig som stora hus.
Längtan hit.





Sjöfågeltrafiken i viken har saktat av, vårrusningen är över.
Många fåglar ruvar säkert redan.
Svartvita flugsnapparen har baxat närmaste fågelholken åt sig. Det är ett fasligt friande, och byggande, och pynjande på.

I utetuppens tak har getingarna börjat bygga sig en kupa.
Nu är den stor som en lillfingernagel. Få se hur stor den är när vi kommer nästa gång hit?

Spillkråkan har sitt revir här intill. Det knackas och pickas i träden.
Den vill inte fastna på bild. Envisas med att gömma sig bakom trädstammarna.
Här skall det inte fotas spillkråkor, nejdå...;)





Vattnet är iskallt!
Men det hindrade inte lillungen från att ta sig årets första dopp, ivrigt påhejad av mig från stranden då.
Jag är en riktig feghare när det gäller kallt vatten själv, men jag är en baddare på att heja på :)

- jeeeeeeeeeeeeeeeeehooooo...lät det när han kastade vinterpälsen!

(Återkommer med hur det lät den dagen jag kastar vinterpälsen - sen någon gång...)




Ejdrarna har gjort sitt, grabbarna börjar tydligen dra ut till ytterhavs igen.
Endast en ensam ejderhane vimsar omkring i viken.
De andra syns inte till längre. Förra helgen var de i tiotal.

Hmmm...det här blev nu ett väldans djur-och natur dominerande inlägg - igen.
Det är bara så att jag tycker så om dessa vårveckor då det händer så mycket därute.

Två andra vårtecken är också avklarade den här helgen.
Ishockey VM och Eurovisionen.

När de är över, och ejdrarna dragit vidare - efter det blir det först sommar.
Det är liksom så det är.

Varje år...:)

SKROTA I TRÄDGÅRDEN...




...jamen, jo, det hööör till mina favoritsyssor - trots att jag inte har några som helst stora planer på att göra om alltsammans. Idéerna, som man kunde göra, finns. Men nja...
Som jag sagt, nu får det bli mellanår (singular eller plural må bli osagt...hihi) på förändring och förvandling. 

Något smått bara. Ni vet?



Hittade (eller hittade och hittade) en gammal vedlår som sett sina bästa dagar, nu får den agera "trädgårdsland" hos mig tills den kommer till sin livs ände.
Fodrade den inuti med rotmatta (för att den inte har något botten), fyllde den till 2/3 delar med fjolårskompost och gamla löv. En och annan näve hönsgödsel och några säckar mylla ovanpå.
Sallad och lök, röd och vanlig - till vårt sommarbehov.
Lämpligen gick det rätt murkna locket sönder, men så där att det blev en bräda kvar som blev en perfekt hylla för en och annan ört-i-kruka.
(Och jo, rosmarinen är på bilden i behov av lite vatten - vilket den också fick).

Ibland skall man bara inte krångla till det så förfärligt.

Igår, på morsdagen, åkte jag då iväg för att kolla in sommarblommorna i den närliggande handelsträdgården. Ja, och vad kom jag hem med? Jo gamla godingar, som jag gillar år efter år.
Nu känner jag mig riktigt, riktigt medelålders...hahahaha....när det där gamla beprövade känns okej.

Rosa.

Under många år, största delen av mitt liv faktiskt, har jag bott i gula hus.
Mina ögon klarar bara inte av rosa blommor mot ett gult hus, men nu...nu kan jag ha dessa rosa karameller riktigt nära huset. För huset är ju sådär anspråkslöst beige och totalt harmlöst till de flesta andra färger. Så jo, rosa. I år. För mig.
I mitt lilla hus.



Det andra, eller femte, eller nionde huset på tomten, om man räknar alla holkar med, är än så länge obebott.
I morse när jag satt på terassen och hällde i mig morgonkaffet, så kom svartvita flugsnapparen på visning. Han synade och inspekterade. Lockade på henne, men hon behöll sig lite svalt på avstånd, inte helt imponerad.

Få se, vem som nu sedan bestämmer sig för att bosätta sig här?
De högsta anbuden hittills har getts av herren här i svartvitt och blåmesparet.

Och jo, vet ni vad - det är riktigt skönt att vara så där medelålders, och att saker och ting får vara som de är, att man inte behöver göra om hela världen på en gång, och att vissa hjul kanske inte ens behöver uppfinnas på nytt, och att det finns stunder då det bästa är att få gå omkring och skrota i trädgården.

Och låta skottkärran stå.



MORSDAGSMORGON...



...vaknade av en hund som gnydde och ville upp i sängen.
Det fanns en tid då mina hundar aldrig skulle sova i sängen med mig, vet inte riktigt när det ändrade.
Men det gjorde det, som med så många andra principer som man benhårt tror på när man är yngre.
Man mjuknar upp lite i kanterna med åren, blir lite luddigare i sina övertygelser.

Hundens gnyende väckte också lillungen, tonårsgrabben med fötter större än mina fast han inte än nått riktigt upp till mina centimetrar över havet. 
Jag hör honom muttra för sig själv och böka om bland täcken och dynor.
Jag kollar klockan, kvart i åtta.

Kisar ut genom fönstret som jag har alldeles intill sängen. Ett blekt solljus silas genom flortunn gardin.
Näktergalen sjunger.

Blundar och somnar om. 

Vaknar av att någon petar mig på ryggen, med armbågen?
Lite så där som när man försöker öppna en dörr när man har händerna fulla.
Knuffen blir antingen för lätt eller för hård. Svårt att beräkna.

Där står han, grabben, med brickan i högsta hugg.
Håret på ända och t-skjortan bakfram. De där stora fötterna barfota.

Jag vet inte om jag rörs mer av minnet av mina pojkars små, små, små babyfötter eller det här när deras fötter håller på att förvandlas till en mans fot?
 Det är något otroligt vackert över det. Förvandlingen.

Men där står han nu, grabben min, med kaffe, kakao åt sig själv, och så en bulle.
Och den där underbara lilla buketten, scillor från trädgården. 
Plockad i ett svagt solsken, från en nattsval gräsmatta, medan näktergalen sjunger.

Just de här små, små buketterna, precis lagom för ett snapsglas, är kanske det vackraste jag vet!
Under många år framsträckta av små knubbiga barnhänder, då dimensionerna varit mer rätt mellan hand och blomma. Sedan grabbarna vuxit till sig har händerna växt, blivit magrare, senigare, större.
Men buketten har stannat kvar i samma storlek. 
Numera försvinner nästan hela buketten i handen som plockat den.
Men den stora näven håller så försiktigt om stjälkarna - mer försiktigt nu än när handen var liten och knubbig...

Vi dricker kaffet, och kakaon. 
Grabbens ögon slår nästan kullerbytta - morgonen är inte hans bästa tid på dygnet. Han gäspar stort, kryper ner breved mig i sängen, drar täcket om sig.
Jag frågar om det är kallt ute?

- Mmmm, int´så farligt, säger han och sover i nästa sekund.

Jag tassar ner till köket, ställer fram den lilla buketten.
Kokar mig en kopp kaffe till, sätter mig ute i min korgstol med dagens tidning.

Det är lite nattsvalt än, men precis som grabben sa, inte så farligt.
Solen värmer, och det blir en fin morsdag.

Och grabbarna mina...tack att just jag fick bli er mamma!
Ni är liksom....bäst!

HEMMA IGEN...




...det var ju meningen att stanna på stugan alla lediga dagar, men som det nu är ibland så blir det en liten  obalans i vad man vill och vad man borde.
Och om vädret där ute i skärgården är lite sisådär, så finns det alltid en risk att min vågskål tippar mer över åt det där man borde-hållet.

Hemma finns nämligen en hel del otvättade fönster, en hel del otvättad tvätt och en härlig samling "borde-fixas" som inte riktigt ger mig den där ron att vara på stugan.
Isynnerhet om vädret är lite sådär...

Så hem åkte vi, och har fått en hel del gjort faktiskt.


Men...det har blivit lite tid över till att lura i buskarna på fåglar.
Om ni nu undrar varför det dyker oroväckande mycket fågel- och naturbilder upp här på bloggen, så har det sin enkla förklaring i att jag håller på att samla material till en bok om naturen inpå våra husknutar...så, ja...det blir en hel del fotande av sådant just nu.
Och det får ni leva, och ta del, av...:)
Och det där med inredning som bloggen min kanske egentligen borde handla om så där ursprungligen...
...ja, det är liksom rätt stadigt statisk. Inget nytt, inga omändringar - riktigt dödtråkigt status quo.
Så kan det gå...att intressen falnar och andra vaknar.
Nu är det naturen som är i fokus.



Inte ens så mycket vända-in-och-ut-på-trädgården tror jag att det blir framöver.
(Om man inte räknar det att vi käkade upp en hel massa ogräs här i kväll till trädgårdssnack?
Nässelplättar är minst lika mycket primördelikatess som sparris. Tycker vi - som ändå älskar sparris!)

 Alltså, jo, inga stora omändringar eller så. Märkligt nog, men jag är rätt nöjd som det är...



...och inte kan man ju vara annat när pärlhyacinterna slår ut och alla träd bär mössöron, endel redan stora som lurviga haröron.

Och...så...finns...här...i....trädgården...ett...hav....av...liljekonvalj.
Något jag kan dö för lite grann!
Vänta bara det börjar blomma! Oh my, oh my, oh my!

(Och jo, jag skulle shoppa kläder i dag - men kom snopet tomhänt ut från butiken
...hittade inget jag ville ha. 
Så kan det också gå...fast det gjorde ju inte min tomma garderob gladare precis...:))


Lite är det på gångs ändå där i trädgården.
Såg att både sallat och rödloken börjat sticka fram.

Nu är det något på gångs!
Man kan känna det i luften.