MELLAN VINTER OCH VÅR...

...eller att kombinera dem två?
När jag skulle plocka fram mina påskfåglar och städa undan ljuslyktan så märkte jag att de ju egentligen passar väldigt bra ihop. Går liksom lite in i varandra.
Får bli så i år, när gränsen mellan vinter och vår också därute är lite suddig.

Just nu skiner solen som besatt därute, det är varmt i solen. Vinden är ändå kylig när den kommer insväpande över fjärden. Planerna på att ge sig ut till stugan krymper ihop.
Längtar, men än sover naturen sin djupa vintersömn därute.

Jag låter den sova på.
Tids nog hinner vi träffas. 

Samlar istället ihop Mina Människor runt matbordet här hemma.
Gömmer chokladäggen ute i den nya trädgården, nya gömställen att hitta på.

Bakar citronpaj och häller pashan i sin form.
Lammsteken väntar. Vattnar rosmarinen och kollar vilka skott skall offras.

Hunden ligger utslagen i solen på söderterassen. En vimsig fluga surrar omkring bland bländvita snöhögar.
Vinter och vår möts, kolliderar, än en gång.

Äldre sonen ringer, pratar bort en stund med honom.
Han låter nöjd med att vi firar påsken hemma hos mig istället för på stugan.
Han har tenter att läsa till.
På stugan finns tusen underbara platser att dra sig tillbaka på för att läsa i lugn och ro. Han vet dem alla.
Han vet också att de platserna är djupt indränkta i snö och inte speciellt lockande.

Lillungen, han, tonåringen, satte upp en lite bekymrad, eller nästan en aningen ogillande, min när det var tal om
påsk-på-stugan.

- Måste vi liksom  a l l t i d  fira påsk på stugan? Vi har typ  a l d r i g firat påsken hemma!

Och så kommer det en lång utläggning om planer, aktiviteter, och en massa kompisar som är inblandade...


Hih, visst har jag väntat på att detta kommer - då en helg på stugan inte längre är prio ett liksom.
Nu är vi där.

Tänker på att det är bra att jag fortfarande har kvar min stora, rymliga bil, för i sommar kommer den nog att behöva svälja en och annan extra tonåring - om jag skall ha en chans att lura ut min egen tonåring till stugan.
It's life, och precis som det skall vara.



Tonåren, den där perioden i livet då man inte är liten längre, men inte heller stor.

Lite som att vara någonstans mellan vinter och vår.

LÅNGSAMT TICKAR...

...vårens klocka - har ni hört det förr detta vinterns år?

Men! Idag, äntligen skedde undret och det smalt åtminstone 1 dl snö från trappan, från den mot söder.

Och så avdunstade kanske 1 dl till, så jepjep...något smått är på gångs!

Kände en liten vårlig lyckofjäril vispa omkring i mitt fortfarande lätt förkylda bröst.

Så lite det behövs!

Den slätbladiga persiljan har grott. Och chokotomaterna (ni vet de där riktigt djupaste brunröda) som är så tokgoda.

Och ja, så har några frön som jag hittade i jackfickan efter Madeirabesöket också grott.

Köpte några frukter av en lokal gubbe som stod och sålde i en vägkorsning, 

så jag har ingen susning om vad det är för något. 

Men grott, det har det. 

Detta något.

Den här påsken verkar det som om inga kycklingar kläckts alls här hos oss.
Det finns bara ägg.

Måste vara den sena våren, eller något?

Kurre Kvick, han som huserar i min trädgård, han har inte så mycket till vårkänslor än, han heller.
Än bär han vinterpälsen  och hårtofsar på öronen med den äran.

Även om solen värmde idag, och termometern faktiskt kröp ett slag på plussidan, och det smalt ett par dl snö per kubikmeter snö, och solens värme fick mig skutta till av vällust. Även om mina sådder gror i solskenet, så visar den  väderlekssida jag kollar på ännu rejäla minusgrader i tio dagar till.
Och mer snö.

Och jag skulle inte riktigt orka med det mer.
Att vårklockan skall ticka så långsamt, så långsamt.

Min vårfjäril i hjärtat längtar ut, som om den vore instängd i en puppa.
Instängd i en kokong av frost.

MOSSIGT...

...i huvud och hals.

Upprepar min tradition från många år...när alla andra redan genomlidit vinterförkylningen och jag hinner ropa hej, ingen förkylning i år - då slår den till och däckar mig.

Började med ett par dagars feber, några dagar då jag trodde jag hade kommit lätt undan, men sedan...

Kabooom...sätter sig viruseländet i halsen på mig och gör mig mosig och mossig och väldigt tyst.

"Ropade" i morse åt lillungen som precis skulle ge sig iväg till skolan.

- Är du snäll och hämtar in tidningen innan du far iväg?

- Va??

- Jo, hämtar du in tidningen?

- Vaaa?

- HÄMTA IN TIDNINGEN!

- Jamen, tala så man hööör! Inte hinner jag med det nu mer när jag skall stå här och försöka höra vad du säger! Jag missar bussen - ju!

*suck*

Mossigt gammal är också mitt påskägg.

Den har blivit lite av tradition den med. 

Förmodligen har ni sett det här på bloggen under alla påskar hittills. 

Jag är inte så påskpysslig av mig, beroende på att vi oftast ger oss till stugan över helgen, och det känns lite ja, onödigt att go bananas med pynt.

(Usch, vad tråkig jag låter....:))

Men mitt vita ägg dammas ändå av och får komma fram - varje påsk.

Jag hade ju hoppats på lite mer vår till påsken, men men...

Hade tänk plocka lite mossa för att göra en patineringskräm till mina lerkrukor.

Men det lär jag inte göra riktigt än!

Där jag tidigare bodde innehåll vattnet tydligen mer salter och mineraler än vad det gör här, för förr fick jag rätt snabbt mina krukor att se mossiga och kalkiga ut.

Nu går det inte alls så där av sig själv, så jag får ta till lite knep.

Bäst skall det funka med en mix av joghurt, mossa och öl, har jag hört.

(Kaffesump kan man använda om man vill ha en mera mörk look).

Det skall jag testa på i vår.

Återkommer med resultatet när jag kommit så långt!

Idag satsar jag på att försöka bli av med min egna mossiga känsla, ta det lugnt och 

inte tala så mycket - för ingen hör ju mig ändå...

ANNULLERAD VÅR...

...hotar meteorologerna om. 

Jag tror dem. 

Meteorologerna.

Om det nu skulle vara sommar, så skulle underbart varm luft strömma från de stora stäppområden i Ryssland in över vårt land. Men nu är det ju inte sommar, inte ens vår. Vindarna hämtar hälsningar från djupaste Sibirien och det är en bister hälsning.

Vinden nyper i kinderna och kryper in genom varje liten lucka i min vinterutrustning som jag missat att täppa med yllehalsdukar och skinnhandskar. 

De bär en hälsning om att våren är inhiberad.

Jag tror dem.

Vindarna.

Läste, på tal om den här annullerade våren, att det kalla vädret troligen fortsätter in till halva april.

Matar min otålighet och suckar.

Kryper upp i min soffhörna med en ekonomiförpackning av näsdukar och en gigantisk kopp hett te, förbannar förkylningar och utdragna vintrar.

Visst är det vackert. Det vill jag inte förneka, och skulle jag vara oförkyld skulle jag gott kunna tänka mig ge mig ut och skida i solskenet. Eller promenera på isen. 

Man får liksom lov att svänga på det hela.

Det går. För även om man kan längta sig sjuk efter våren, så finns det faktiskt positiva sidor också.

Sol och bländvita snövidder har vi inte varje år.

Men de lär ju stanna här ännu en stund - så kanske jag hinner ta min skidtur ännu!

Bara jag har snutit färdigt.

I vintras (alltså i den kalendariska vintern) tänkte jag att när det blir påsk drar jag ut till stugan och föreställde mig öppet hav och sjöfåglar och skärivår i och med att påsken är rätt sen i år.

Nu blir det nog att packa med skidor och snöskor.

Havet är fruset, sjöfåglarna lär nu ligga och lura ute i yttersta havsbandet och vänta på att isarna går.

Från mitt köksfönster här hemma ser jag havet, det lovar inte ens islossning på länge än.

Förra veckan, då det var lite varmare hade jag en liten invasion av bofinkar vid min fågelmatplats, men de har dragit sig tillbaka, de är borta.

Trädgården är stum. Bara långa eftermiddagsskuggor fläckar snön.

Teet är slut och katten vill in från kylan.

NIYAMA...

...eller förhållningssättet till dig själv.

Och vad passar väl bättre att katten min får presentera den första av reglerna här...så där med glimten i ögat.

SHAUCHA

Renlighet

I kropp, i sinnet, i tal.

Själv gör jag ibland så att jag efter en kort löprunda, tar mig en skön dusch och fixar stretchande genom att yoga en stund. Jag tycker att det skönt att sedan kunna slappna av och bara känna att det doftar gott.

SANTOSHA

Att vara nöjd 

med vad man har eller inte har.

Tillfreds.

Det är lätt att känna sig lite sur för att någon annan kan något bättre än du, men glöm inte att du är en jäkel på något annat!

TAPAS

Självdisciplin.

Eller att vara lite återhållsam sådär. 

Så där lagom.

Så det finns en balans. Tapas är ofta något vi redan lär oss som barn.

Vem har inte tjatat på läxor när ungen helst skulle vilja vara ute i pulkabacken, eller hänga framför datorn? Lagom jobb, lagom vila.

Vem har inte känt ett sting av lite dåligt samvete när man smällt i sig en hel chokladkaka, och man liksom inom sig vet att ett par bitar egentligen hade räckt till för att stilla godissuget?

SVADHYAYA

Studier.

Att lära sig nya saker, att sträva efter insikter.

Nu talar vi inte bara om kunskap så där i stort, utan också om vad ny kunskap gör med en själv.

Att vara uppmärksam på sin kropp, sin själ, sitt intellekt och det egna egot.

Att lära sig nytt är ju tillfredsställande, är det sedan att ta en smarrig examen i något, eller att lära sig sticka hälen på en socka, eller...ja vad som helst som man inte kunde innan.

Till slut har vi en riktig tungvrickare:

ISHVARA PRANIDHANA

Att skapa rum för andlighet i sitt liv.

Vad den andligheten sedan kan vara är säkert upp till var och en.

För någon är det säkert den egna religionen, vilken den än må vara. För någon annan kan en stund i naturen kännas andlig. Man talar också om att vara ödmjuk.

Vad det än är som man känner ödmjukhet för är egalt.

Bara man ibland kan känna att något är större än det egna egot.

*

Nu går man kanske inte och mumlar dessa ord i sanskrit för sig själv, dag ut och dag in, men de finns ändå där, varje dag.

Och genom att ibland skänka dem en tanke, blir man mer medveten om de där små detaljerna i vardagen, som faktiskt ger ett välmående.

Om jag tänker på min dag idag....en helt vanlig måndag.

På morgonen när jag kläde mig för jobbet drog jag på mig en klänning som fått torka ute i den (mycket) friska marssöndagen. Att känna den där rena doften var Saucha om något.

Santosha, ja. Jag tror nog jag kände mig rätt nöjd hela dagen. Lite extra nöjd för att en Mycket Naturlig hårinpackning som jag gjorde faktiskt hade funkat bättre än jag någonsin trodde och att håret var lite mer medgörligt än det brukar vara så där på morgonen.

(Och jo, jag skall dela med mig av receptet - en riktig dundergrej för torra vinterhårtestar).

Tapas då? Hmmm...jag nöjde mig faktiskt med bara en chokladbit som kollegan bjöd på i morse. Jag valde också att eftersom jag hade såpass mycket att "jobba fast" mig på, efter mina sjukdagar förra veckan, så bestämde jag mig för att bara kolla mina mail fyra gånger idag för att inte bli "avbruten" och tappa fokus i det jag höll på med.

(Jo, jag blir lätt en sådan där som sedan prioriterar ett mail fram om det jag håller på med, splittrar mig.)

Och trots att jag längtade efter att ge mig ut och löpa lite, så blev det bara en promenad med hunden.

Lite efterförkyld, i snöstorm och nordan är inte det en vettig idé.

Lärde jag mig något nytt idag då? Helt praktiskt några små tips som har med jobbet att göra lärde jag mig ju. Om det sedan gav mig någon djupare insikt...nja?

Men när jag skulle hjälpa lillungen med hans läxa i fysik så fick jag nog damma av mycket gammal kunskap och gräva fram det från djupaste minneslådan. Egentligen var den kunskapen så dammig att det blev nog som att lära sig räkna frekvens på nytt. Och plötsligt kände jag att jag faktiskt förstod det! Vilket jag inte har ett minne av att jag skulle ha gjort då jag satt där på skolbänken.

Svadhyaya, både för mig och lillungen!

Och andligheten? Har jag gett den utrymme idag?

Kanske jag började dygnet - eller avslutade gårdagen med det?

I går kväll fylldes facebook av inlägg om fina norrsken så här långt söderut som jag bor.

Precis innan jag skulle gå och lägga mig vid tolv, valde jag att gå ut.

Ställde mig i den mörka och mycket kalla vårvinternatten och stirrade upp mot himlen.

Tyvärr såg jag inget norrsken, men nog en otrolig stjärnhimmel och lyssnade på träden

 som knäppte i kylan.

Där under den stjärnhimlen, i tystnaden kände jag nog en ödmjukhet, min litenhet, i allt.

Så ja, i en alldeles vanlig måndag så hittar man nog Niyama.

Och genom att tänka på det ibland, blir man liksom mer medveten, lite mer i nuet.

Med mig själv i det som är.