UPPGIVEN...

...och mår apa.

Förkyld, för gud vet hur månte gången denna vinter. Sörplar ingefäraté med envis frenesi men undrar om verkligen inte det finns nåt smakligare med samma effekt?

Mitt lilla hus har prövat mitt tålamod de senaste dagarna.

Först får det för sig att ösa all återstående snö från taket på trappan och på det sättet stänga in mig. Trött i varenda cell efter att flyttat på det lilla Mount Everest stupade jag på soffan med den fasta övertygelsen att där stannar jag tills det blir vår på allvar.

Sakta faller jag in i en skön feberdvala nedbäddad bland sköna kuddar och utrustad med husets alla plädar och täcken.

- Mammmaaaaaa!!! Nu är det stopp på riktigt i lavoaren! Det händer absolut ingenting där vattnet skall gå ut!!!! Mammmmmmmaaaaaa!!!?

- Förbgmndnsd ski...elände!!!

- Va sa du????

- Öh, ingenting...jag kommer!

Uppgivet glor jag ilsket på lavoaren som jag matat med oansvarslösa mängder propplösande gift, utan minsta inverkan på proppen den skulle lösa.

Dyker in under lavoaren och rycker och skruvar rasande på allt jag kommer åt. Skruvar loss silen och hittar boven i dramat. Manganklumpar som liknar snusloskor från Goliat sitter fast som sniglar och täpper till alltsammans. Nice?

När de är bortpetade börjar jag pusslandet med att få alla de där rörstumparna att återigen liksom passa ihop som de gjorde innan.

- Soffan! Nu väntar soffan! Aaaah!

Skall bara ta en snabb dusch innnan.

I duschen kommer det bara kallt vatten.

Hade på morgonen kopplat bränsleslangen tillbaka till Stora Tanken efter att (igen) en tid kört med olja i lösvikt då de bistra vintermånaderna tuggat i sig mer olja än jag trott var möjligt.
- Vad är det NU då???? Allt sitter bra fast och välskruvat, alla kranar är öppnade.

Knackar lite på diverse mätare, känns lite pro att göra så....;)

Till sist trycker jag sådär kvinnligt hysteriskt typ tusen gånger på on/off-knappen.

Det har funkat ett par gånger tidigare också...och jodå; pannan går igång med ett dovt murrande.

Ah....nu...väntar....soffan...och...alla...filtarna.....

skall...ligga....en....liten....stund....

och....bara....fundera....på....hur....det....skulle...

vara....att....bo........i...........l ä g e n h e t?

(varifrån kom den tanken???)

Idag har dock huset visat sig från sin soligaste sida, med solkatter på väggarna och takdropp.

Nu är det bara diskmaskinen som strejkar....Muahahahahahaaaa!

puss å kram

M.



MACCHIATO...

...ibland är det roligt att lite skruva till det till eftermiddagskaffet. Oftast blir det en snabb kopp lutande mot diskbordet eller så, men idag kunde jag inte motstå vårsolens lockande viskning på verandan.

Städade bort lite vinterpynt från verandan, för trots att snödrivorna fortfarande tornar upp sig som små berg  därute, så hittade jag våren som smög sig in genom verandans enkla glasrutor.

Både värmen och ljuset fanns där.

Ja..ja ni HAR sett bilden till höger innan...:) Kolla bara stolpen till höger på den bilden - det är den som skymtar på den vänstra bilden. Så....riktigt dags för blommande snödroppar i rabatten är det inte alldeles i den närmaste framtiden skulle jag tro.

Men, det hindrar inte att trädgårdatankarna så sakta börjar vakna ur sin djupa dvala. Jag trodde inte de skulle göra det för att vara ärlig, men visst jäklar!

Det blir en ny vår!

Så jag gjorde det igen....samma sak varje vår...glömde hälften av det jag skulle köpa hem från butiken och trippade glatt ut i snömodden med en rykande färsk trädgårdstidning i ryggsäcken, och en underbar Helleborus i famnen - och det goda kaffet inte att förglömma!

God natt nu alla slumrande knoppar!

M.

HOLIDAY BLUE(S)...

...om veckor vore karameller, finns det de man skulle vilja suga lite längre på. Själv har jag just landat från en sådan vecka. Som kunde ha varat liiite längre! Utan större övertalning kunde jag stannat i den verkligheten en liten stund till.

I den ljumma vinden, i doften av hav, i solens värme, i sommarens famn.

Inte kastas tillbaka till snö och kyla...Det är brutalt!

 

Och om det nu skall finnas snö, så passar det mig bra att se på det på lagom avstånd.

Lagom avstånd från snön är när man bara kan vända det ryggen och kasta sig i en pool med varmt vatten, som gör simturen till en njutning...

Och allt det vita som här består av ledsen snö, får gärna för mig hellre vara vitkalkade byggnader. Yta som känns sval och sträv under solvarma händer.

Lycklig och fri som en fågel under en klarblå himmel.

Mmmmmm...

Ord räcker inte till för att beskriva hur jag njutit, som en katt vid ett gräddfat har jag lapat i mig varenda sekund av allt det underbara. Nu skall jag bara försöka kapsla in den sköna känslan och solenergin så den inte förvinner snabbare än solbrännan på näsan.

I lite holiday blue(s)-stämningar i onsdagkvällen.

ett stycke M.

PORTRÄTT...

...även om jag ofta, ofta släpar på min kamera, så är det sällan, eller egentligen aldrig som jag skulle roa mig åt porträttfotografering. Jag känner att jag inte kan. Jag vill gärna fota saker och ting från ovanliga vinklar, och har massssor att lära mig ännu om fotografering. Skulle så gärna gå på en fotokurs, men det är som det är...finns så mycket annat som jag OCKSÅ vill hinna med. Och nu i vår blir det valpkurs i lydnad för mig och Aida...och så dansar sonen hiphop...och så ja, det finns liksom bara inte utrymme för det just nu.

Men, man kan ju också tänka som så att då finns det en massa roligt att vänta på. En dag går jag ännu en fotokurs! Tills dess får jag gå på känslan med fotograferandet.

Men så kom det sig att min ex. önskade få några porträtt av sina söner. Och eftersom jag vet att han är en vän av det mer klassiska i fotoväg, så riggade jag upp en Mycket Enkel och Provisorisk studio i vardagsrummet. Sedan visslade jag på pojkarna, som med sällan skådad entusiasm ställde upp på porträtt- fotografering. Efter lite övertalning som innehöll både mutor och andra löften om fördelar, så ställer de sig snällt till mitt förfogande.

Det går ju bra det här....
....tills fnisset tar över.

 Både framför och bakom kameran...

De älskade sönerna klarar av knappt två minuter i samma soffa innan fjantandet tar vid...
...och jag har svårare och svårare att hålla kameran stadig för allt fnissande...

...tur att det ändå finns de som precis vet hur man skall posera...

...för det kan man inte säga om alla :)

Jag skall nog öva lite ännu på dethär med porträttfotografering. Alternativt skaffa andra modeller?

Ha en skön lördagkväll nu alla därute.

p&k
M.

ESTER OCH ADELE...

...Satt här en morgon och ögnade genom familjenytt-annonserna i bladet. Blicken föll på en dopannons där en liten vinterflicka fått namnet Ester Adele.

Det är en tid sedan de namnen varit på tapeten...

Min mormor (f.1898) hette Ester.

Och hennes svägerska, och på gamla dag bästa väninnan hette Adele.

I tiderna två paranta damer som gillade att gå på café eller åka på en kryssning (!) Har själv minnen då jag och min mamma följt mormor Ester och tant Adele till hamnen. Då de chica damerna tagit sig över den något knaggliga landgången stannade de och vinkade med vita näsdukar (!) åt oss på kajen innan de vandrade vidare mot den vackra mahognyinredningen.

Jag tror fartyget hette S/S Aallotar.

Min mormor Ester hade en päls av kaninskinn. Med små barnfingrar smekte jag pälsen som var något av det lenaste jag kunde tänka mig. När jag blev lite äldre blev det utklädningslekar. I smyg lånade vi mormors päls, men den var så tung så man knappt hölls på benen...;) och varm var den!

Senare i tonåren då min mormor redan gått bort hängde pälsen bortglömd i en skrubb i mitt föräldrahem, ända tills jag skulle spela julgubbe i något julstycke och pälsen dammades av.

Jag trodde jag skulle storkna, den julgubben behövde minsann inte smink för att få röda kinder...

Pälsar är varma!

Och nu många, många år senare när jag (loppis)rensar i mina knutar hittar jag mormors gamla päls. Jag har inte ens kommit ihåg den åkt med i alla mina flyttlass under årens lopp.

Kanske är det minnen av den lilla flickans beundran för den mjukaste av pälsar som gjort att jag släpat på den från skrubb till skrubb?

Fortfarande tilltalas jag som vuxen kvinna av det där mjuka lurviga som ser så varmt ut. Klär mig gärna i fuskpäls och virar långa halsdukar i ylle runt halsen. Allt som ser varmt ut. För fuskpälsar är inte varma, inte som en riktig.

I dagens läge skulle det aldrig falla mig in att köpa en päls. Jag blir så ledsen av att se bilder och läsa raporter om hur uruselt endel pälsfarmare sköter sina djur. Eller rättare sagt inte sköter! Det skulle kännas ytterst främmande att vara med och understöda sådant.

Men om jag visste att djuren haft det bra under sin uppväxt, om det skulle finnas ekologiska pälsar?

På samma sätt som jag väljer ekologiskt kött och ägg från frigående höns.

Tja, kanske?

Man kan också tänka ekologiskt ur den synvinkeln att det knappast finns någon syntetisk vinterrock som skulle klara av en tredje generation användare. På den tid har berget av utslitna jackor växt sig ganska stort...

 

Och i mina ögon är ju mormors slitna päls vacker, just för att den är sliten.

Men nu är det ju så att jag säkert är ganska ensam om att tycka att en luggsliten päls är fin, så tanken är kanske inte så hållbar ändå?

Det bästa skulle vara om alla skulle få behålla sina pälsar. Vi andra får försöka värma oss på annat vis...

Så finns de ju de som har mycket päls och ändå vill ligga utanpå elementet och värma sig.

Att så kallt har vi det.

Kanske jag lånar mormor Esters päls någon kall dag?

Håll om varandra i vinterkylan!

kram

M