FÖRSTA ADVENT...

...och kylan knäpper i stugknutarna och nordanvinden knackar i spisluckorna.

Dags att värma lite glögg och göra en djupdykning i julpyntslådan.

I år har jag inte skaffat nåt nytt i julpyntsväg, utan tänkte köra med gamla godingar. Det är också skönt detdär att ta fram det gamla pyntet och damma av dem. Det finns en hel del stämning i det också.

På tal om stämning. Vad är det som är just den där rätta adventsstämningen hos er? Det där som gör att det känns varmt och gott och skönt ändå in i hjärtroten och man bara är i stunden. Hur skapar ni dendär sköna känslan?

Den där känslan av lugn och avslappning.

Varje år bestämmer jag mig för att inte låta julhetsen ta grepp om mig, men hur tusan skall man undgå den?

Medan mitt blodtryck rusar i höjden bara av att tänka på julklappsshopping i nåt köpcenter till bredderna fyllt med stress-svettiga familjer som med förvirrad blick irrar från hylla till hylla, undrar jag om nån kan få julstämning av det?

Eller är det bara lika rysligt för de flesta?

Varför gör vi det då? Jag känner inte en endaste person som inte någongång skulle stönat över

Måstet Att Köpa Julklappar.

Man måste hitta nåt åt alla...som mottagaren kanske gillar men formodligen inte behöver.

Och handen på hjärtat - har inte vi alla fått julklappar som man djupt inom sig känner:

- Jaha, just så? VAD skall jag med den här till?

Och ändå shoppas det hejvilt!

Visst är det något magiskt i glittret i småbarns ögon när tomten kommer, men det är inget magiskt i att de samma barnögonen också kan blir nästan lite stirriga av mängden prylar när paketen äntligen är upp-packade.

Jag frågade min äldre vad han önskade till julklapp. Jag fick till svar det samma som jag själv skulle svarat om nån frågat mig:

- Vet du, faktiskt ingenting. Jag har allt jag behöver!

Jag frågade min yngre, som nog ännu kan räknas till småbarnskategorin - i viss mån i allafall.

Han svarade samma sak:

-Jag vet inte...? Kanske nåt...nä, jag vet inte!

Och nu är det inte så att ungarna mina skulle ha det mesta från tidigare, verkligen inte. Men jag börjar undra om inte den generationen som nu är barn och ungdomar, som i princip alltid haft det väldigt bra materiellt, helt enkelt börjar bli prylmätta?

Och jag själv? Det jag önskar går inte att slå in i vackert papper.

Men det kanske finns ändå?

Närhet och värme.

Nu kanske jag inte tänker kasta mig fullt så radikal och totalt bojkotta julhandeln - men väldigt långt nog!

Omtanke kan visas på så många andra sätt.

Jag väljer hellre att sätta den tiden som skulle gå åt att svettas i överfulla butiker på att göra det gott för mina kära på annat sätt.

Det är nog så att min julstämning i advent kommer från att pyssla på härhemma, skapa nåt gott, dofterna, smakerna - och lugnet.

Så skall jag göra - hetsen får nån annan ta i år - eller i alla fall skall jag sträva till det...:)

I år - igen...hehehe.

Det finns som sagt roligare saker att göra!

Eller vad tycker ni?

Vad ger dig den ultimata julkänslan?

Nu skall jag iklä mig tjocka utebyxor, dunrock, halsduk, mössa, varmaste hanskarna och ge mig ut i det vackra men kalla, kalla, kalla vintervädret.

Brrrr!

M.

JULGATAN...

...i Helsingfors har öppnats! När jag var barn - ett litet barn - var jag alltid där med min mamma. Länge symboliserade det början av julväntan för mig.

Stötte själv (faktiskt ganska konkret, heheee) på en julgubbe i ett köpcentrum i går, då jag lördagsrusade till diverse butiker. Numera får dessa julröda varelser ingen större vibration till stånd i mitt julsinne, men jag kunde ändå inte låta bli att le stort tillbaka åt varelsen som har både många och långa sessioner tomteri framför sig i diverse shoppingcentrum - stackarn!

Själv tog jag på mig tomteGRÅ vantar och traskade ut i naturen med en ivrig liten hund i släptåg och knipsade hem några grangrenar. Numera är det dessa som symboliserar väntan på jul för mig.

Den svaga doften av gran på verandan när jag kommer hem.

Hade planerat att ta och plocka lite mossa också, för jag hade i mitt huvud planerat ett litet arrangemang till köksbordet vars ens ingrediens då var mossa och så....Nu blidde det ingen mossa - för den ligger tryggt under snötäcket.

Må den vara där.

Annars är det frid och fröjd i vår lilla stuga!

Samarbetet mellan katt och hund har resulterat i att medan Myrra (katten) äter, så håller lilla Aida vakt på svansen....:)

 

Just nu kan jag inte påstå att jag skulle kunna briljera med fina inredningsdetaljer, hahahhaa...eller vad tycks om lite tuggben?

Min lilla hund har nämligen en valpaktigt barnslig förtjusning (tänk nu...;)) att tugga på saker och ting. Favoriten är husets största skåp...

Hm? Storhetsvansinne eller bara enkel dumhet?

...hördudu...ta ett tuggben i stället!

Ni alla andra - ha en skön vecka i väntan på julväntan!

kram

M

DEN KOM...

...första snön!

Kände på mig att något var annorlunda redan då väckarklockan ringde aningen tidigare än mitt sömndruckna jag tycker att är riktigt bekvämt.

Det var nåt med ljuset, det tidiga morgonljuset. Det som inte funnits på länge. Nu fanns det plötsligt igen. Inte mycket, men så det märktes!

Numera skräller det till i dendär morgonpigga apparaten som kallas väckarklocka tidigare än förr. Får mig att tänka på ett barn som engång skulle beskriva ordet KLOCKA utan att nämna själva ordet.

Hon beskrev det såhär:

"Ibland är den si och ibland är den så - och på morgonen är den väldigt tidig!"

Kan man säga det bättre? Nu är min klocka som sagt  väldigt tidig den med, för att jag skall hinna ut med lilla Aida innan jag tar itu med att försöka återuppväcka den något sömnmedvetslösa son som tyvärr ärvt mitt morgonhumör...

Men i morse behövde jag bara viska i örat:

- Det har  s n ö a t ! för att han skulle skutta upp från sängen som en förvirrad känguru.

Lilla Aida, som stiftade bekantskap med snö för första gången vandrade förundrande omkring, smakade, snusade, dök in i en snöhög för att dyka upp på andra sidan med en rejäl snökorv på nosen.

Min äldre son, som hade den tvetydiga äran att få skotta snö när han engång var ledig idag (tack :)) berättade om katten vår som fått nåt fnatt och bara sprungit fram och tillbaka på gården och upp i träden emellanåt av pur kattglädje.

Inte för att inte man själv också skulle smittas av lite barnslig förstasnö-glädje. Mest för ljusets skull och den friska doften...av snö.

Visst doftar det annorlunda? Friskt efter höstens  murkna-löv-doft, som också den är angenäm på sitt stillsamma, tysta sätt.

Smittad av barnens och djurens glädje över den första snön körde jag iväg till jobbet.

På vägen stötte jag på en stackars man som fastnat med sin sommardäckförsedda bil på en alldeles plan väg. Han kom varken framåt eller bakåt. Inte så mycket i allafall av de sliriga märken i snön att bedömma.

Stressad satt han med telefonen tryckt mot örat i sin bil som blinkade som en Disney-julgran av varningsblinkers.

Han skulle knappast uppskattat att jag stannat och knackat på fönstret och deklarerat:

- Visst är det UNDERBART med första snön!?

Nja...jag valde nog att bara krypa djupare in i min sköna tröja, och andas skön

VINTERLUFT!

Kör försiktigt därute alla, men passa på att vara lite första-snö-barnsliga också!

När gjorde du senast en snöängel? Eller kastade en snöboll mot trädet därhemma, bara för att se om du fortfarande kan träffa det? Eller när stod du bara där i snöfallet, lät flingorna dala runt dig, blundade, lyssnade på de bekanta ljuden som snön dämpar och doftade på snödoften. Smakade på vintern?

Nu är den här - för en stund i allafall!

kram

M  

FORT, FORT IN...

...från novembermörknet!

Kom på att det nog verkligen inte finns så mycket som är till sin fördel därute en mulen novemberdag!

Så egentligen kan man vara glad över att det blir mörkt så tidigt så man slipper se eländet, hahahaa!

Inomhus händer det inte så mycket - på inredningsfronten alltså - det ser Aida till. Just nu satsar jag starkt på denhär tidningar-överallt-på-golvet-stilen och gärna lite uppblandat med tuggleksaker-nonchalant-utspritt-härochdär-stilen. Inredningstidningar har ersatts med hundlektyr och pysselstunderna har ersatts med små korta skolningspass för att lära lite valp-vettochetikett. :)

Och det är så skoj! Jag njuter verkligen av denhär valptiden! Tyvärr är tiden alltid lite på kort, men jag har lyckats med att få en hel del måsten undan innan Aida flyttade in, så nu kan jag koncentrera mig på henne!

Det är en hel del att tänka på under valptiden så man sedan kan se fram emot en trevlig vuxen hund. Den tid man sätter ner på valpen under det första året får man mångfalt tillbaka!

- Okej, jag lovar - detta skall inte bli en hundskoleblogg, det har jag inte ens tillräcklig kunskap om att skriva om, men just nu är det väldigt mycket på tapeten här hos oss. Och så intressant!

I kväll ser jag fram emot att få slå mig ner i soffan, gärna med ett glas gottrött, brasa, tända ljus och en snusande hundvalp vid fötterna och beta mig igenom ett par böcker om hundpsykologi. Nice!

Före det skall jag visserligen släpa mig till matbutiken (hjälp, vad skall jag laga till middag - min skalle är tom på ideér!?) tillsammans med alla andra fredagsstressade varelser.

Innan jag kommer så långt skall dendär middagen röras ihop, och så får det gärna avdunsta några energiska små 12-års pojkar som för tillfället för en förfärlig pladderlåda i nedre våningen.

Jag slutar aldrig förvånas över hur mycket ord det ryms i dessa små gryn. Ord som de verkar ha ett krampaktigt behov av att göra sig av med under dygnets ljusa timmar (skymning fungerar också till detta bra har jag märkt...)

Och under natten laddas det åter igen upp en kopiös mängd nya ord som skall göras av med...

Och sedan finns det lite valp-energi som också skall urladdas:)

Nästan så man kan bli lite avis på att det överhuvudtaget är möjligt att kunna ha så mycket energi i november!!

Är det ens möjligt? Tydligen!

Men inte för mig! Jag har ett mycket sparsamt lager med ord som jag oftast inte har några större problem med att få avverkat redan under arbetsdagen. Och den där sprittande energin...ja, den brukar ta slut vid lunchtiden, sådär...hahahhaa!

Jag skulle helst bara hänge mig åt, att som Aida krypa ihop, på något skönt ställe och....sszzzsssova!

November är liksom inte riktigt min månad, ifall ni inte kunnat läsa et mellan raderna redan;) Och i synnerhet denna november är mer november än november brukar vara annars!

Har dragits med en verkligen envis förkylning nu i snart sex veckor! Snälla, man skall inte vara förkyld i sex veckor! I onsdags traskade jag med bestämda steg till doktorn och sade att jag tjudrar fast mig vid mottagningen dörr tills jag får en hästkur vadsomhelst som skulle hjälpa!

- Det är nog bara att vila och vänta ut den, fick jag som svar.

- Jag men jag har väntat, och väntat och väntat! Nu börjar jag tycka att det är lite tradigt att känna sig som en tvättsvamp i skallen och se ut som en uttjänad disktrasa!

Nu visade det sig att jag har en bakterieinfektion i luftvägarna som är av den lite segare sorten, så jag får nog dras med eländet en tid till!

- Tjo-ooo??! Som om det inte skulle vara nog med att det är november! 

Men det är nog bara att bita i det sura äpplet och vänta UT det då.

Både förkylningen och november!

På tal om sura äppel, så kom jag häromdagen på ett gott sätt att göra sig av med lite sura äppel - och samtidigt göra den "obligatoriska" tomatsalladen lite mer höstig.

Stek snabbt upp lite tärnade äppel och blanda i lite honung, vinägersirap (det kanske heter så, dendär trögflytande balsamvinägern?) och lite salt och peppar.

Bred några skivor getost som får lite smälta ner.

Blanda det sedan i/på tomatsalladen och strö över lite rostade solrosfrön - och vips smakar salladen lite mer höst!

Ah, nu blev jag så hungrig så jag skall nog ge mig iväg till butiken (det är så man skall göra för att undvika att köpa hem en massa onödiga onyttigheter - right?)

Och sedan skall jag bara vänta IN dendär sköna stunden i kväll, när magen är mätt, och fredagskvällen är ett faktum.

Njut ni av er också på bästa tänkbara sätt!

M.

SAKNAD...

...och allhelgonahelg. För mig har denna helg alltid varit bland de vackraste under året. På sitt stillsamma, sköna sätt. Inga krav, inga måsten - bara en helg att kunna njuta av - och minnas.

Jag var ganska ung då jag förlorade en viktig person i mitt liv. Kanske jag därför alltid haft ett speciellt förhållande till just allhelgonahelgen? Kanske det var det så att jag under mina år som florist alltid upplevde att alla andra helger var så hetsiga att jag aldrig själv riktigt hann njuta av dem? Säkert något jag delar med många inom det yrket...

Det var otaliga julfester och skolavslutningar som jag missat, eller kommit inrusande till de sista tonerna av "Den blomstertid..." eller "Hosianna..."

Nu är det några år sedan jag bytt bransch, men fortfarande kan jag känna en enorm njutning i denna helgs kravlöshet. Ibland kan jag känna att det är så synd att den går "lite förbi" för så många. Vilken fantastisk chans att på allvar dra ner på takten - om så bara för en dag. Att få gå till kyrkogården och tända ljus.

Så vackert!!!

I år kunde jag inte åka iväg till gravarna och njuta av stämningen och tända ljus på de för mig viktiga personerns gravar för det skulle blivit för långt för Aida-valpen att åka med, och för lång tid för att lämna henne ensam. Ändå vet jag att min mamma, vars grav kanske är den allra viktigaste för mig, skulle ha förstått. I hennes hjärta rymdes de flesta människor - och alla, precis alla, djur!

(Så, tack, exet, för att du gick och tände ljusen för mig!) En mörk grav en dag som idag är bara...inte bra!

Mörker finns det mer än nog av ändå. De ljusa timmarna räcker inte riktigt till för vardagsfritiden länge. Det är mörkt som bara vad redan då jag ger mig iväg hemåt! Även om det är mysigt, så känns det som om nån kopplat bort min turbo eller annars bara dragit ner på effekten i mig.

För många år sedan talade jag med en kvinna som flyttat till södra Finland från nordligaste Lappland, där det ju helt konkret inte finns någon sol alls på.....väldans länge.

Hon berättade att hon hade så svårt att inte "tillåtas" gå ner i varv här söderut när hösten kommer, för det gör man där hon kommer ifrån. Det är helt naturligt att när det är mörkt så är turbon ur bruk....

Hur smart är inte det egentligen? Det är ju nu den årstid då man borde behöva prestera minst! Ändå är det många som ger järnet dessa sista månader av året för att nå budjeter och försäljningsmål bara för att "målet" råkar vara årsskiftet. Tänk om man skulle svänga på det, och tex tänka på att ha detta "mål" tidigare på hösten då man ännu har lite extra sommar- och ljusenergi kvar att ta av?

Men ingen frågar mig.....hehhehehhe....!

Skönt, och stressfritt var det i allfall att få tassa ut i skymningen och tända ljus på trädgårdsbordet för dem alla som inte längre behöver stressa...

Vila i frid, alla älskade som inte längre är.

M.