LYSSNA...

...hör ni?

Just det! Det är total tystnad. Att det bara kan vara så tyst?

Efter en stund börjar det brusa i öronen, det är som om min uppladdade hjärna inte skulle klara av så mycket tystnad på en gång. Men själen njuter! När det blir så här totalt tyst märker man hur mycket ljud man omges av hela tiden - också då man tycker att det är tyst.

Stod på stranden och bara lyssnade på - ingenting. Så ett svischande ljud. Vad är det? En sjöfågels vingslag - så långt borta att jag inte kunde se vad det var för fågel - men jag hörde vingslagen!

I tystnaden går jag omkring och känner att också sakerna omkring mig är tysta. Alla små saker som hör sommaren och stuglivet till har liksom tystnat som om flyttfåglarna också tagit de ljuden med sig.

Jag hör ett barr falla ner från tallen. Tyst går jag en sväng i skogen, försöker gå tyst. Men trots att mossan dämpar det mesta känner jag att jag för ett otroligt oväsen.

Ensam på stugan, inga ungar, ingen gubbe, inga katter - till och med hunden stannade hemma. Det är totalt vindstilla, inte det minsta rassel från vassen. Ingenting! Jag är helt fascinerad av att inte höra nåt alls. Jo, nu....vänta ett ängsligt litet pip hörs från skogen.

En domherre som inte låter så mycket annars lyckas fylla hela skogen med ljud för en stund. Så flyger den djupare in i skogen och också det ljudet är borta.

Tänder en tändsticka och söndrar tystnaden, brasan tar fart och bruset från elden känns nästan öronbedövande. Kunde sitta såhär i tystnaden länge, länge och bara förundras.

Men nu när stugan sakteligen börjar bli varm skall jag börja med tömma skåpen på sånt som kan locka små vinterhungriga möss. Stänga för vintern.

Känner mig nästan som en inkräktare i allt detta som redan gått i vila. Från öppna spisen hör jag hur elden håller på och falnar. Bäst att gå och mata den med lite nya klabbar.

I morgon blir det att dra upp båten.

Må gott därute - i eller utanför tystnaden.

Kram, M.

SÖTT I KLOT OCH KUBIK ...

Kalas:

Anna. Barn. Chips.

Daniel. Eddie. Flickor.

Godis. Henrik. Iver.

Jonatan. Kim. Lego.

Munkar. Nojs. Oskar.

Popcorn. Roberta. Sol.

Tjut. Ungar. Vänner.

Yrsel. Zzzzz. År. Äppelsaft.

Över.

Grattis lillungen min!

M(amma)

Nu skall jag låta öronen vila *fniss* och läsa en godnattsaga för lillungen - liten blir stor, men stor är ett relativt begrepp och ibland kan stor också vilja vara liten. Och på riktigt stor tycker att det är mysigt när liten är liten, och inte stor riktigt än... Hängde ni med?

MAN TAGER VAD MAN HAVER...

...och just denhär hösten haver man mycket äppel! Ett sånt äppelår! Nu är det inte så att mitt endaste lilla vildäppelträd skulle ha fått fnatt och plötsligt börjat producera läckra äppel. Nejdå, det är min söta svärmor som sitter på tiotals äppelträd. Eller sitter och sitter. En sådan här höst sitter hon inte mycket alls;)

Min svärmor är en Riktig Husmor på det där stillsama, sköna sättet som bara är helt självklart.

När jag själv får mina husliga anfall så blir det nästan lite "stort", lite program, nåt som inte ändå är riktigt vardagligt...Jag njuter hemskt mycket av de stunder jag har tid (eller tar mig tid) att vara rejält huslig. Jag kan inte påstå att det skulle få mig att känna mig extra duktig, det är mera så att jag känner att jag blir förankrad till något lugnt och tryggt. Och rejält.

Äppelsaft på glasflaskor är mer än bara saft. De är minnen, dofter, känslor från sensommaren som var. På burk.

Blir det tre flaskor eller trettiotre flaskor har inte så stor skillnad, tror jag - egentligen.

Nu tvivlar jag på att min svärmor som kokat äppelsaft i....60 år snart, känner riktigt samma barnsliga lycka över några saftflaskor. Men hennes naturliga förhållande till det känns så underbart unikt.

Nu vet jag att det finns stunder då hon önskar alla äppel all världens väg, det kan bli för mycket äppel även för henne, fast hon är en energiknippe på 85 år som man bara baxnar inför.

Hur gör hon? När jag, med hälften av hennes år i backfickan känner mig trött som en frostbiten sommarblomma...

Energi så det räcker har kattungarna också, som redan vuxit till sig och blivit av med sin barnsliga "klumpighet" (om man nu kan tala om klumpighet när det gäller katter...kanske okordinerade rörelser är närmare sanningen?)

Men nu har de kommit på att omkringflygande höstlöv är det roligaste att fånga. Kan man med större allvar bära omkring på ett självfångat hostablad?

Med inte lika stort allvar delar chefen min ut små konjaksflaskor när vi åstadkommit något lite utöver det vanliga på jobbet. En del av oss avnjuter den till kaffet på fredagkvällen, någon brukar hälla den i såsen till söndagssteken (fick tillstånd indikerat småmuttrande om att missbruka alkohol hos de manliga kollegerna;))

Jag funderade en stund vad jag skulle göra med min. Skulle det varit senare på hösten eller på vintern så skulle jag hällt en slurk i en kopp het choklad. Det enda sättet jag får ner konjak på - om man nu måste...;)

Men eftersom det inte riktigt är varmchoklad-säsong än, men desto mer äppelsäsong, så blev det Muscovadoäppel mjukkokta i konjak istället. Med lite lime och vaniljkryddad cremefraiche till.

Inte helt fel...faktiskt.

Så har ni några äppel över så klyfta dem, stek dem i lite smör, strö över muscovadosocker (lite kanel om du vill, eller nåt annat du gillar.) Häll över lite konjak eller calvados, låt puttra en stund medan man rör ihop cremefraiche med lite vaniljsocker och om du vill ha lite mer syra i det söta, pressa i aningen limesaft.

Enkelt - och gott!

Som äppelsaft

och äppelmos

och torkade äppelringar

och äppelpaj

och äppelgröt

eller bara äppel som de är.

Till weekenden blir det däremot inget av äppel. Det blir barnkalas och på frågan vad lillungen önskar bjuda på fick jag det tveklösa svaret:

- Kladdkaka! Och mockarutor! Och....*tankepaus* och så kanske ännu en chokladkaka?!

Må gott alla söta, det blev en hel del sött i dethär inlägget;)

Kram M.

ROST OCH FROST...

...har båda två intagit min trädgård i veckan. Rost har ersatt zink och frost den närapå sommarvärme som vi haft.

För en vecka sedan påtade jag på i trädgården iklädd t-skjorta, drack morgonkaffet iklädd morgonrock och tassade barfota efter morgontidningen.

Nu har jag gömt tårna i sockor och skrapat is från bilfönstren tre mornar i rad. Gräsmattan frasar av frost när man går efter morgontidningen. Med skor märkväl.

Jag tycker det är skönt!

Skönt tycker jag också det är med rost. Det är så mjukt mot alla höstfärger, så dämpat. Stillsamt vackert.

Mina rostiga 'stoppa-vattenslangen-från-att-halka-in-i-rabatten' får agera pynt en tid. Det känns lite som om trädgården skulle vara aktiv sålänge det dräller lite trädgårdsattiraljer här och där. Det får inte gå för fort dethär med att säga godnatt åt trädgården. Det känns för brutalt på nåt vis.

Lite anklagande ögonkast får jag ändå från katterna för att jag burit bort den sköna korgstolen - som de med stor självklarhet tagit i eget bruk. Jo, jag veeet att eftermiddagssolen lyste sövande skönt på den, men ni får flytta in på verandan nu - stolen finns där!

Ojdå - en spade bestämt nerstucken i rabatten? Jag hade visst någon idé för just den rabatten...Jag skall nog påbörja projektet i weekenden...kanske? Hmmm? Om man skulle flytta dem dit, och ta dedär hit istället och så köpa en sån som skulle passa där, och så skulle det bli så bra så...

Jag är en jäkel på att planera och hitta på bra lösningar - i huvudet.

När jag sen står där och skall köra spaden i leran så är det inte längre fullt lika enkelt;) Jag har ju inte precis lyckats med konststycket att få husets karlar att tråna efter trädgårdsarbete, så ja...

De tycker ju att trädgården är hur bra som helst. Och det är den i princip, men när mina idér kommer krypande under fullmånenattens småtimmar - ja ni vet hur det är? Det kunde bli SÅ MYCKET BÄTTRE om man (jag) gjorde lite förändringar.

Få se nu om jag tar spaden vid horn..handtaget eller hittar på något h e l t a n n a t i weekenden?

Hmmm...

Kram M.

EN DÅLIG OVANA...?

...som dessutom går i arv!

När jag var barn rotade min mamma en "dålig" ovana i mitt liv. En ovana som jag dessutom fört vidare till mina barn!

När jag var barn var man inte borta från skolan om det inte var verkligt tyngande skäl för det. Som mässling eller kikhosta, minst.

Och ändå gjorde jag och mamma det - vi "rymde" för en dag. Och gjorde något riktigt nonsens istället:). Vi kunde ta bussen eller tåget "nånstans", eller så fnittrade vi så vi dog en heldag på varuhusets hattavdelning och smällde i oss bakelser mellan varven. En dag på hösten och en dag på våren stal vi oss. Och berättade inte för nån vart vi tog vägen. Redan då upplevde jag en lätt berusning av tanken att ingen vet, bara vi, var vi var och vad vi gjorde just denna speciella dag. Ännu i vuxen ålder kunde vi förverkliga dessa "rymningar" - fast vi ju inte egentligen hade något att rymma i från. Och denhär dåliga ovanan har jag då fört vidare till ungarna mina:)

Det behöver inte vara något stort och märkligt (eller dyrt) vi gör - går lite på känsla och undviker att planera så mycket...

I fredags snodde vi vår hemliga dag åt oss, lillungen och jag. Vi steg upp i ottan, körde in till Helsingfors och satte och oss på en färja söderut. Om någon timme (vi valde en långsam färja) var vi framme.

I Tallinn.

Det komiska är att jag som bott hela mitt liv i Södra Finland har inte besökt Tallinn tidigare. Jo, när jag var fyra år eller så, men det räknas inte. Har ibland en känsla av att precis alla andra utom jag varit där. Mångas reslust har säkert styrts av den billiga spriten, men Tallinn är faktiskt mycket mer än så!

Den vackra gamla stan är verkligen värd ett besök, tycker jag. Och åker man på hösten dit, är det inte fullt så fullt av turister på gatorna, utan det finns utrymme att beundra de vackra, historiska husen och en lugn stämning har lagt sig över de små gränderna.

Gamla stan känns tillräckligt stor att traska runt i, och ändå lagom liten så man hinner med en hel del under de sex timmar båten låg i hamn.

Och gick gjorde vi...Riktigt skönt med små trevliga antikbutiker lite här och där, som man ju absolut måste gå in för att kolla lite...

Det är värt att ta sig upp för de branta backarna, däruppe kan man se över hela stan och över havet. (Vem månne glömde ta en bild därifrån??? Vem???)

Här går det uppåt...

Medan jag yrar runt med kameran i högsta hugg passar lillungen på att vila fötterna. Så på- passligt med små bänkar i muren:)

Kyrkor och annat intressant hittar man runt varannat hörn. Och i September var det inte kö någonstans:) Så rysligt många kyrkor var vi inte inne i, lillungen var lite lagom road av det...

Fick nästan nackspärr av att gå och kolla in alla fina detaljer på husen. Det gäller att ha bra skor när man tar sig fram över kullerstensgatorna. Har man inte det, kan man ju gå in här och köpa sig ett par...Bra skyltning!

Imponerad är jag över de estniska eller ryska kvinnor som hastade över kullerstenarna med hiskelig fart i skyhöga klackar. Sådana klackar skulle kräva min totala koncentration - och då talar vi om att gå på ett plant golv...

Och dehär lamporna blev jag helt störtkär i .De är bara så häftiga!! Lillungen bara skakade på huvudet och undrade nog om jag var helt rätt vaccinerad...Fina???Dedär???

Men, vadå då? Själv stod han fascinerat och kollade in en cementbil som fyllde på en annan som i sin tur puffade iväg cementen höööögt upp till en taklucka och den vägen in i huset.

Men under dessa hemliga dagarna får man göra just vad man vill!

Less som jag var på allt ogräsrensande i trädgården, njöt jag av fulla muggar av lite stadsmiljö emellanåt...Och log brett åt att jag även här, av alla ställen, stöter på maskrosor...

Men, vet ni - jag lät den vara...Den är inte min;)

Hade tänkt klämma in lite historia om Tallinn, men nu tror jag nog jag har babblat tillräckligt för idag;) Faktarutan kanske kommer en annan dag - vi får se?

Men Tallinn är nog värt ett besök - och dåliga ovanor kan vara riktigt bra ibland!

Må så gott alla! Fyll lungorna med den härliga kyliga luft som strömmar in. Aaaah!

Kram M.