LOVA MIG LITE, BARA LITE VÅR...

…eller om det skall vara vinter så lova mig lite sol i alla fall.

Men regnslaskigt och plus ett och gråttgråastegrått börjar ta mig lite på kåpan. Smått.

Småfåglarna ser ut som om de utsatts för katten, fast de inte ens varit i närheten av ett dylikt öde.

De ser ut som små disktrasor, fast å andra sidan; fasligt söta disktrasor. Det är de ju.

I övrigt betar jag av på mina högar av arbete på jobbet och försöker andas djupa andetag genom näsan för att inte riva mig i håret när saker och ting inte alls vill gå som man planerat och gillar, utan någonstans strular det till och så landar allt på mitt redan lite vingliga skrivbord och ja…att en sådan dag liksom. Tack, nu har jag fått det sagt! Så kan vi ta och snarvla annat i stället. Ibland räcker det ju bara att få det ur sig i en mening. Puh!

Det är sådana dagar som jag kan sakna att inte ha en familj närvarande att samla runt sitt vardagsmatbord där man kan bolla och präpla och skratta och bli hörd. Fast nu har jag ju haft det lite en tid här. Särbon, han med den nya knäprotesen, har ju som känt bunkrat sig i mitt hus och eftersom min lilla koja bara har rätt få kvadratmetrar i ett enda stort utrymme blir det att man är "inpå" varann fastän det i metrar är rätt så långa "avstånd". 

Nu tycker jag ju både om mina luftiga kvadratmetrar och särbon också, förstås, men ibland blir det lite ansträngt inombords i mig när jag som älskar när det är lite tyst och stilla sådär har en tv som står på hela tiden. Och helst sport som jag är sådär intresserad av. 

Men inte har jag ju hjärta att säga att han skall stänga heller…

Ja, det här är ju alla i-landsproblems moder, jag vet! Men det får mig att tänka på hur besvärligt introverta hade det förr då man minsann bodde inpå och ovanpå varann och inte hade någon lite vrå alls att dra sig undan för att få vara själv en stund. I tystnad.

Å andra sidan kanske dåtidens introverta inte hamnade ut för det oljudsavfall som vi får till överflöd idag. Kanske till och med de som inte är så där känsliga för det som nu till exempel jag råkar vara kan tycka att det blir lite mycket...

Men visst vänjer man ju sig. Med (o)ljud. I synnerhet som det ju ändå är riktigt trevligt att ha särbon här, i synnerhet nu när han börjar bli lite otålig och gärna fixar middag tills jag och grabben kommer hem. Vem tackar nej till det, liksom. Heheheee…

Men samtidigt. 

Idag när han åkt hem till sitt för att ordna sina egna saker där som man inte kan sköta på distans liksom, så var det till en ganska tyst kåk jag kom hem till. Grabben var ju här och djuren, men ingen tv. 

Tassade och pysslade på för mig själv och njöt som en mätt katt av tystnaden (om än en relativ sådan, jag har ju ändå en tonåring härhemma…men det är ändå ett ljud på lite avstånd då det filtreras från övre våningen. 

Tände en brasa, precis som jag gör alla kvällar, bara med den skillnaden att nu hörde jag också brasan. Inte bara såg och kände den.

För oss introverta, och/eller lite överkänsliga enligt vissa mått då, är det här manna för själen.

I synnerhet som min arbetsdag varit fullbokad med möten, med kundmöten, med ett tempo för en kulspruta och mycket extra därtill att snabbt ta ställning till och reagera på och dessutom leverera åsikter vidare och så. 

Det är sådant som urlakar oss. På nolltid.

Det är efter en sådan dag som vi liksom behöver få tala ut i korta meningar. Behöver få befinna oss i tystnad en stund och bara vila vår själ. Det är knappast ett sammanträffande att finnar, som tillsammans med japaner är världens mest introverta folk också har ett så starkt förhållande till natur och skog och tystnad och stillhet. Det finns liksom en koppling som är helt solklar då man vet. Och blir medveten om det.

Varför jag så tagit det här till mitt hjärta då? Ja det är ju så att jag tycker det är så viktigt att lära sig lyssna på vilken "sort" man är. Introvert eller extrovert. För mig har det öppnat och förklarat så himla mycket. Om mig själv. 

Jag känner mig själv så mycket tryggare och säkrare för att jag nu vet varför jag reagerar som jag gör. Varför jag ofta vid fester, till exempel, tycker om att dra mig tillbaka till köket och "hjälpa till". Det är inte för att jag är speciellt road av att "hjälpa till" som lika med diska eller torka disk eller ja…vad som helst. Det är mest för att få en vettig orsak till att stjäla sig en andningspaus. 

För man kan ju inte springa på tuppen hela tiden. Då frågar någon snart om man har urinvägsinflammation eller diarré. Typ.

Och efter att jag fimpat för gott så kan jag ju inte ränna ut heller. I synnerhet som om de rökandes leder också glesnat under årens lopp. En ickerökare som smiter ut på en cigg är ju - lite…konstig.

Och inte kan man alltid ställa sig i, eller bakom en buske, som koltrasthonan här och bara liksom låtsas att man inte är. För det är inte heller riktigt salongsfähigt. 

Men jag vill att det skall vara det! Att folk skall förstå att vi inte är höga i korken, inte uttråkade, inte blyga, inte inåtvända, inte blasé…vi bara behöver serveras sällskap i lagom dos så vi inte får akut social kolik. (Det finska ordet "ähky" säger så mycket mer…) 

Och ja…så är det ju så att vi introverta kunde tala hål i huvudet på alla som orkar lyssna om det vi brinner för…

…så innan jag gör det! 

God natt!