ATT KOMMA HEM...

...efter en arbetsdag.

Och när jag parkerat bilen, hämtat posten, så är detta vad jag möts av just nu vid mitt hem.

Oftast rinner hetsen av mig redan här.

Jag blir varse av det långsamma i min tillvaro som får mig att andas långsammare, djupare och innerligare. Skulle jag vara en man, så skulle jag förmodligen lossa på slipsen just vid detta skedet av min hemkomst.

Som kvinna får jag vänta några steg till och vänta tills jag är innanför dörren och kan sparka skorna in i närmaste hörn.

Efter det kokar jag ofta mig en kopp kaffe, läser igenom posten och så länge det är så varmt ute som det är, så gör jag det ute på min terass.

Bakom räcket gömmer sig en korgstol med fårskinn som är min när mitt arbetsjag förvandlas till mitt hemmajag. 

Det tar sin lilla stund. En ceremoni utan vilken jag inte kan vara.

På samma sätt som jag har min morgonceremoni för att komma igång, har jag min kvällsceremoni för att varva ner.

Och jag älskar så länge jag kan göra det utomhus.

Till vintern får jag väl hitta på en annan rutin.

Alldeles nära finns en spånbana.

Knyter mina löpskor, kopplar hunden och ger mig ut på en tur.

Inte alla dagar, för det finns det tyvärr inte möjlighet till, 

men så ofta det bara går ger vi oss ut på dessa stigar.

Andas frisk skogsluft och laddar ner tystnad och trädsus.

Doft av höstgräs och blåbärsris.

I dag blev det ändå lite petande i trädgården.

Rensade lite ogräs innan regnet.

Och så plötsligt var det något som bet.

Högg tänderna i mig.

Spontant for min hand upp till halsen och greppade, mosade och förintade Något Som Bitit Mig.

Till min stora förvåning var det inte en mygga, inte ett knott, inte en myra utan en...

...spindel!

(bildens spindel (lär) vara oskyldig till bettet - tror jag - den bara klättrade på terassräcket här om dagen)

Nu väntar jag med spänning på om jag i morgon bitti vaknar som en super(wo)man eller som de flesta av mina facebook-vänner mera trodde på, med åtta håriga armar....Hm?

Återstår att se. 

Berättar sedan hur det gick.

Just nu känner jag inget annat än en helt normal sömnighet som oftast infaller just precis vid den här tiden varje kväll.

Men jag berättar sedan, hur det gick.

Själv misstänker jag att jag nog får fortsätta precis som vanligt med mina vardagsrutiner precis som så många dagar innan.

Jag lär varken vakna som speciellt super eller ens med 8 armar.

Fast man kan ju aldrig veta...

...återstår att se!