…hyacinter är avklarad.
First ting på måndag är att skaffa ett gäng till.
För jag kan klara mig utan det mesta i adventstid, men hyacinter är
så starkt ett måste att det liksom inte finns ett alternativ.
Inte på riktigt.
Sen har jag av andra orsaker funderat på alternativ jättemycket.
Eller mer på vilka alternativ vi väljer att välja.
Jag har ju valt att vara någon form av wanna-be-vegetarian sedan länge tillbaka.
På det sättet wanna-be att jag äter ost och övriga mjölkprodukter och ägg och fisk och
någonstans här kan man överge ordet vegetarian tänker jag.
Men jag äter inte kött, vare sig rött eller vitt.
Och det har jag inte gjort på ett bra tag nu.
Att det blivit så har sina olika skäl.
Jag tror inte på att vi helt enkelt, på en global nivå, har
ens en liten tillstymmelse till möjlighet att käka kött i den utsträckning vi gjort hittills
för att ha kvar den välfärd vi har.
Allt är kopplat till allt. Bara banalt att tro något annat.
Så här tänker jag: lika bra att vänja sig. I tid.
För min del är det inte det att jag inte skulle tycka OM kött.
Jag gör.
Men inte på de villkor som råder nu.
Inte ekologiskt. Inte etiskt. Inte ekonomiskt.
Och så vill jag ju nog att djuren skall ha det hyfsat bra också.
Och att den sista resan för dem är okej. Lite okej i alla fall.
Nu upplever jag att det inte riktigt är så.
Ingen tjur skall behöva få el-shock i sina testiklar för att
gå fram till slakt om den brutit sina framben i en alldeles för lång och
tydligen väldigt felaktig transport bara för jag skall kunna äta en osso bucco.
Ingen höna skall behöva käka kraftfoder i några fjuttiga levnadsveckor för att på
möjligast kort tid bli möjligast muskulös och till slut inte ens kunna gå
för att benen inte bär den överdimensionerade kroppen av kött.
För att vi skall få billig broiler i närköpet.
Nä. Jag. Köper. Inte. Det. Här. Mer.
Sedan en tid tillbaka.
Och jag o-väljer kött av den orsaken.
Och tänker att jag äter det animaliska jag klarar av att döda själv.
Som levt ett art-typiskt vilt liv.
Där går min gräns.
Jag fiskar själv och har nada problem att klubba ihjäl en fisk.
Jag har faktiskt tagit jägarexamen, även om jag aldrig jagat aktivt, men om det behövs
så skulle jag klara av att skjuta vilt (inte hejvilt) och vara helt okej med det.
Men jag är inte okej med att köpa snyggt förpackad köttfärs eller marinerad broiler
i storköpet för i min värld och med mina värderingar är det bara att sticka huvudet i
sanden eller vart man nu vill sticka huvudet och blunda för realiteten.
Vi kan inte käka kött som vi gör.
*
Idag köpte jag levande blåmusslor. Och vildlax. Och tog fram sikfiléer från frysen som jag
köpt från en lokal fiskare tidigare i höstas.
Rörde ihop en bouillabaisse med (mest) ekologiska grönsaker och fiskarna ovan och
blåmusslor i en separat skål. För jag vet att för många kan musslor vara lite…främmande.
De var levande när jag tog dem hem, kokade dem i vin och lök och grädde, och
det blev…ah!
Tills jag slängde dem i kastrullen hade de minsann haft ett typiskt musselliv so far.
Ni tror inte, men på middagen som jag var med och ordnade så fanns det personer som
Inte Kunde Äta Bouillabasse, gjord på helt vanlig fisk för att det
var så "underligt".
PÅ riktigt?
Och musslor? Vem äter sådant?
Jag bara gapade!
Att det på riktigt är så. I väldans många människors vardag!
Att det verkligen finns människor som tycker det är helt okej att
käka köttfärs, skinka, broiler och annat kött från djur som under hela sin livstid förmodligen levt ett
liv väldigt långt från sitt art-typiska sätt att leva bara för att bli käk på vår tallrik.
Vi talar ju ändå om lite småintelligenta, levande varelser.
Visste ni annars att höns lätt kan lära sig samma konster som en hund?
Nå, hemskt få tänker så. För det är lite jobbigt.
Jag tyckte det var jobbigt att se flådda kattkroppar på en köttmarket
i tiderna på den av mina resor. Uff!
Grisars IQ lär ju också vara rätt så högt, för att vara kött.
Och jag kan förstå.
Att man inte lägger sin panna i djupa veck och tänker till.
Jag förstår det verkligen.
För jag har också varit där.
Och jag kan förstå den biten att inte kasta sig på vegetåget på direkten.
Men jag har pikilite svårt att förstå fördomarna mot alternativen som
ändå inte är några nyheter precis.
Här i Norden har man käkat fisk och annat från havet sedan urminnes tider.
Nu hörde gästerna kanske inte till mitt "vardagsumgänge".
Men de hör nog till den stora floden av sådär som människor är mest.
Och DET gör mig lite beklämd.
Om världen skall bli ens en liten smula mer ekologisk, mer rättvis, mer…allt.
Så behövs det skolning skolning skolning och skolning.
Och inte som vår regering gör nu.
Drar in på skolning och utbildning!
Hur i hela fridens dag tänker man då?
För de som vet, som kan och som läst drar vidare
där man kan veta, lära och läsa mer.
Kvar blir de som inte…utvecklar sig eller ens vill utvecklas.
De som aldrig vågar något nytt.
De som blir kvar där på den första omgången och inte känner att de vågar mer.
*
På många sätt känns det väldans bakåtsträvande.
Och jag tänker att om inte min generation lyckas anamma detta tankesätt
och föra det vidare - ja då förlorar vi ju en generation av nytänk.
För jag tror inte det finns ett alternativ.
Jag tror inte vi kan välja bort att vi faktiskt måste äta mindre kött i framtiden.
Lika lite som jag tror inte vi kan välja bort
digitaliseringen på de flesta av våra levnadsområden.
Bara att lära sig gilla läget liksom.
Förr dess bättre.
Lika bra att vara med i den första omgången.
