EN RISIG KÄNSLA...

…har jag, lite som Mårbackan här. 

Har väl varit till och ifrån trött i en längre tid nu. 

Har lite träffar med både läkare och laboratorietanter om vartannat så 

troligt är väl att det skall hittas någon förklaring till min trötthet.

För det här kan nog inte längre förklaras med att jag har lite "mycket" i mitt liv.

För just nu har jag inte ens det. 

Mitt liv lunkar på i den mest behagliga sensommar-takt och jag känner mig 

inte stressad på något plan alls. 

Men det skall väl få sin förklaring.

Varför jag skriver det här? 

Jo, för det är klart att jag känner att min trötthet liksom rinner över i allt jag gör.

Det syns och känns och finns. 

Och när man inte gör så mycket så blir det inte så mycket att skriva om heller.

När hjärnan är slut på kvällarna, så orkar den liksom inte pyssla ihop något 

tänkbart och läsvärt.

Att skriva om att jag sover som en klubbad björn är väl sådär av intresse.

Upplever lite att min vardag är som att se målning torka…

Och jag avskyr det! 

Jag vill ha tillbaka mitt energiska jag! 

Jag har väl, som sagt, länge skyllt på omständigheterna och 

litat fullständigt att kroppen nog bara fixar till det bara jag får sova,

bara jag äter vettigt, bara jag rör på mig lite mer, bara jag får lite mer

egen tid. Ge mig en semester och jag är hundra igen.

Lite så.

Men tji fick jag, i början av sommaren så skulle jag börja jogga igen som jag

gör varje år. Inte så där springa-maraton träna, men nog så att jag kan ta mig fram någon kilometer 

utan större problem. I år gick det inte.

Jag övade och tränade och medan sommarn ledde så blev jag bara sämre. Inte bättre.

Det blev tyngre och tyngre fast det borde vara tvärtom.

Och här för någon vecka sedan så fick jag mjölksyra i benen av att smålunka en kilometer! 

Och när det upprepade sig igen och jag bara står och kippar efter andan…

…då ringer jag snällt till doktorn.

Nu är jag förstås i "den där" åldern att det börjar hända saker i kroppen, men

jag skall fylla femtio - inte hundra, som det känns nu.

Nå vi får se vad jag har ihop med mig…

…tänk om det bara är latmasken som bitit?

Nja…det finns ju den som ser till att jag får ihop mina steg varje dag i alla fall.

Även om stegen för tillfället samlas in i gångfart istället för att löpa fram dem.

Väntar på att höstens yoga skall börja, för även om jag försöker

hålla en rytm i yogapassen här hemma också så äääär ju sommaren den där årstiden

då så mycket annat kan komma i vägen istället.

Och så är det ju i ärlighetens namn så också att 

när man är trött och risig så känns det inte alls lika skoj att göra…

…något alls. 

Och vips, så har man en dålig cirkel.

Och där tror jag att det är viktigt att reda ut vilket var först.

En risig känsla eller en dålig cirkel.

Jag tror det var risigheten hos mig.

Och nu skall det utredas varför det är så! 

Ta hand om er! 

KALLA DEN ÄNGLAMARKEN...

…sitter i trädgården och sensommarens dofter av nyslaget hö gräsmatta singlar och ringlar 

kring näsborrarna mina och jag pustar ut på trappan efter min veckovisa vals 

med klipparen. Radion är på och mannen där malar på 

om företagssammanslagningar på hög nivå för att utöka sina affärsområden, 

öka på lönsamheten och växa på alla möjliga och omöjliga sätt.

Den där eviga visa som vi hört i evigheter.

Lite som den där visan om änglamarken…den har också spelats 

på nytt och på nytt.

Bara det att jag tror mer på visan om änglamark än jag orkar längre tro på

visan om evig tillväxt och ständigt ökande lönsamhet och allt det där.

Utan att vara speciellt vare sig intresserad och absolut inte insatt så

är det något i drömmen om den eviga tillväxten som haltar och

i min naivitet kommer jag att tänka på sagan om

kejsarens kläder.

Tror vi på evig tillväxt bara för att tillräckligt många herrar och

damer i skräddarsytt övertygar oss om att det inte finns någon annan väg

än tillväxtens?

Tänk om det finns en ände ändå?

Sitter och glor över min trädgård. Om jag odlade upp hela trädgården.

I rosor skulle jag täcka den då. 

Skulle jag år efter år kunna utöka mängden rosor inom mitt staket?

Skulle jag år efter år hitta fler och mer människor som ville köpa mina rosor?

Skulle jag?

*

Går in, tar en dusch, det är varmt i sommarkvällen, 

låter håret droppa ner på ryggen. 

Drar på en gammal, sliten collagetröja 

med en ärm-mudd som börjat rispa. 

Kopplar hunden och tar en stilla promenad genom 

byn i augustikvällens skymning. 

Där syrsor spelar så som de alltid gjort, 

varken mer varken mindre.

I det jag kallar änglamarken. 

OM HISTORIA OCH RÖTTER...

Den här bilden tog jag igår. 

I byn där jag bott i omgångar i vuxen ålder. Där jag lyckats gro några små rötter, i vuxen ålder. 

Där mina barn har grott sina barndomsrötter. 

Samma kommun där min mamma i tiderna växte upp, där hennes barndomsrötter var.

Även om hon lämnade detta för staden i tidig ålder, som 20-åring år 1941, är 

detta ändå samma åkrar hon stått vid och låtit blicken flyga över fälten.

Skulle hon stått på samma ställe som jag stod i går, så tror jag det sett ganska lika ut?

Detta var en landsbygd då, det är en landsbygd idag. 

Bara tiderna var så annorlunda.

Så samma och så olika på samma gång.

Hon reste härifrån som tjugoåring, jag kom hit som tjugoåring.

Däremellan ryms år och öden och berättelser.

Och jag kan tycka att det är viktigt att berätta dessa berättelser vidare, sätta dem på pränt.

För även en enkel berättelse blir till ett guldkorn då man har något i sitt eget förflutna att 

haka fast den på. Så har det varit för mig med alla de små berättelserna min mamma

berättade för mig i tiderna. Nu när hon inte längre finns har berättelserna

blivit till gyllene ord i mitt sinne. Och i mitt minne. 

Och just därför tycker jag att det är så viktigt att berätta om historien, om rötterna.

Föra det vidare.

Och det är precis det den här pjäsen, som jag var och tittade på handlade om.

Att verklig-göra och föra vidare en berättelse om hur det var.

Förr. Under kriget.

* 

Mina föräldrar var unga under kriget, de träffades då, på en lastbilsflak som 

luktade gengas. Min mamma hjälpte sin väninna flytta och min pappa

var på permission och hade tillgång till lastbilen.

Och kärlek uppstod. 

Långt senare kom jag till. 

Av misstag (tack för det!)  - men det är en annan historia…;)

*

När jag sitter där i publiken och ser på pjäsen som verkligen både rör och berör

tänker jag på hur långt steget ändå är mellan det min mamma upplevde som

dryga tjugoåring då hennes hemort blev utarrenderat till ryssarna för vad man trodde 

skulle bli på 50 år. 

Då alla som bodde där hade 10 dagar på sig packa ihop 

ett helt liv, en helt gård, ett helt livsverk och ge sig iväg…ja vart? 

Och mellan min tonåriga son som satt där breved mig på de väderbitna teater bänkarna 

och aldrig fått höra min mamma berätta sin historia, inte med egna ord.

Om allt det här berättar pjäsen, inte med min mammas ord, men med allas ord som var med då.

Jag tror de flesta kan nicka igenkännande i det som sägs i pjäsen. Den är väldigt ärlig, genuin och

äkta och i ärlighetens namn något av det bästa

jag sett i sommarteaterväg på evigheter! 

Kanhända att jag har en liten historia, ett litet rotskott, som förankrar

berättelsen i min själ, men det här berörde mig verkligen!

Så fin pjäs - både i text och i framförande! 

*

Visst, stundvis kan jag tänka att hur mycket skall vi tjafsa om kriget,

hur länge skall krigets skugga förfölja oss?

Hur länge skall även vi som aldrig ens var påtänkta då på

något sätt bära kriget inom oss även om vi aldrig var där?

Är det först följande generation som får distans till vad som hände?

Blir berättelserna bara en berättelse utan förankring för dem?

Stundvis kan det kännas beklämmande att just krig och kriser och nöd och elände, 

tragedier och tragiska öden skall få den tyngd i vår historia som det gör.

Och inte bara i vår historia utan så många människors historia,

oberoende var i världen berättelserna berättas över generationer.

Att det skall vara det som får stå i rampljuset, det som får vara vår allas historia.

Krigen.

Jag menar, vad har jag att berätta för mina barnbarn?

Att det mesta faktiskt var helt okej, och ja…vadå?

Sommaren 2015 var faktiskt rätt kylig, men annars var det bra.

Vad kommer mina, eller dina,  barnbarn i tiderna att se när de blickar tillbaka?

Intressant tankelek, inte sant?

*

*

*

Men för de som vill se pjäsen - och gör det om ni är i knutarna - kolla 

HÄR

OM ATT HA VIDA PERSPEKTIV...

…i bilden är jag tillbaka i Koli, däruppe på berget där hela Finlands national-landskap ryms som 

i en liten näve. Mer finskt än så här blir det inte. 

Inte vackrare, inte öppnare, inte friare. 

Medan jag sitter hemma här i min mer än trygga soffa tänker jag på 

min äldre grabb som snurrar runt där i Asien, än lite här än lite där.

Och jag, som mamma, landar väl någonstans i känsloregistret 

mellan o-hemul avundsjuka (nå, inte på riktigt, men ni vet…)

och lite nagelbitan-oro ala mamma-style som skrynklar ihop

både hjärta och hjärna på en och samma gång 

(nå, inte på riktigt, men ni vet…).

Det senare hände när grabben häromdagen satte en whatsapp åt mig i mycket arla morgonstund

där han meddelade att han nu åker in i en kriszon, dit man tydligen inte helt rekommenderar att man nu skall turistresa och så och att han, eller de, han reser ju runt med sin tjej, 

har lämnat det och det hotellet då och då och åkt med det och det 

tåget och om jag inte hör av dem inom 40 timmar så kan det vara läge att kontakta 

konsulatet och meddela att de här personerna med det här och det här 

passnumret är försvunna…

Kan tänka mig några dussin andra sätt som jag hellre blir klarvaken på.

Typ.

*

Och visst, jag kan känna en viss oro för att grabben rör sig i områden där

det är oroligt, så där på bomb-oroligt-nivån. Och visst, där kan finnas hundratals andra risker

som jag inte ens kan eller ens orkar tänka på som giftspindlar och någon rånare och 

sjukdomar och….och….och.

Och ändå, det jag främst frapperas av är att jag faktiskt inte ens hört talas om 

den här beväpnade konflikten i gränslandet mellan 

Thailand och Malaysia. Att jag inte hade en endaste löjlig liten aning 

om vad de slåss om. 

Så till den grad att man avråder för utlänningar att resa i området 

om man inte absolut måste.

Vet du?

Nej, tänkte väl det.

Samtidigt som vår värld blir mindre och mindre, så är

den ändå så stor, så stor.

Vi tar det till oss som vi vill, medan det vi inte vill lyckas vi behålla på avstånd.

*

Tänker på att det kanske är just det här som möjliggjort så mycket elände

i historien? Vi måhända blickar långt i vår längtan, men desto längre vi blickar,

desto otydligare blir vår lins, desto mindre detaljer ser vi.

Världen som kanhända kan upplevas krympa framför ögonen på oss 

genom att vi kan digitalt ta oss via nätet dit vi vill, vi kan fysiskt resa dit vi vill.

Vi kan flyta runt.

Och ändå. 

Hur vida perspektiv, och hur vida möjligheter vi än har, så

är den lokala verkligheten just så öppen, eller så inskränkt, som

verkligheten är just där och då.

Fullständigt självklart är det ju.

Om man vet.

*

Tänker på att vi nog tycker att världen är rätt liten.

På ett "nafs" kan vi ta oss nästan överallt på jorden.

Men när det gäller att förstå vad som händer i världen.

Då blir världen så mycket större. Och inte många kan träda fram

och säga att jag har koll på det. På riktigt.

När jag får ett meddelande om att grabben och hans tjej

lyckligt, om dock försenat, nått Bangkok, känns världen igen 

lite begripligare och lite tryggare och lite mindre.

Bara för att det jag älskar är ute ur uttalad otrygghet och inne i outtalad trygghet.

Och plötsligt har världen, för mig, blivit en så mycket mer komplex sak att förstå.

EN UNGE TILL ÄR FLYGFÄRDIG...

 … jaha, jaha, idag var det då dags för unge nro 2 att flytta hemifrån.
På något märkligt plan förstår jag det inte alls. Det var ju nyss han lärde sig cykla!
När jag började skriva den här bloggen var han en liten loppa på tio år, och nu packade
han då ihop sina pinaler, mest bestående av ett monster till dator, några t-skjortor och
några jeans. Några favorit muggar och glas och en mjukis och cykel, cykelhjälm.  En liten
kasse med böcker och cd-skivor av nostalgiskäl.

En kontorsstol och en fatboy.
Och en dyna.

Tänkte att aldrig någonsin kommer han igen att flytta lika light.
Nu flyttar han ju in i sin storebrors rum hos sin pappa. Rummet som
står tomt medan brorsan i sin tur yrar omkring tiotusen km bort.
Senast jag hörde av den grabben var det visst buss i 20 timmar till
Bangkok som var på agendan. 

Unnar mig själv en liten nostalgisk stund, tänker på hur oerhört snabbt livet ändå 

susar fram. Den tanken har väl ändå inte slagit någon annan 

medelålders någonsin? 

Nä, tänkte väl det…

Kanske ett halvsekel i år och utflugna ungar och en särbo som 

kanske kunde bli närbo och en längtan efter att bara resa iväg 

och inte ha så mycket grejer att ta hand om och kanske inte

heller så många tider att passa och framförallt inte ha

så många åsikter att ta hänsyn till. 

Det är ofta där mina tankefärder strandar.

Tänk om man inte skulle äga så mycket.

Utan bara kunna dra.

Läste i våras om Riitta Airos som sålde allt, och seglar nu med

sin ålderstigna hund, Cessi ensam mot medelhavet.

Med noll tidtabell.

Jag blir så skrynklig i själen av glädje när jag läser om sådant här! 

HÄR

kommer man till hennes blogg.

Mest på finska, men med kort engelsk beskrivning.

Så hatten av för tjejen! 

Och hur mycket jag än älskar att skrota runt i min trädgård och pynja på med det

så har det väckts ett liten oroligt kryp i min själ.

Tidigare fanns det en sk kärnfamilj som knöts samman och kopplades ihop.

Man behövde finnas där och man var behövd och det var precis som det skall.

Men nu när lillungen också flyttat för att testa på att pröva sina egna vingar så

finns det naturligtvis en viss nostalgi-feelis över det hela.

Inte så mycket som jag hade trott innan, men lite.

Mest är det som ett konstaterande - nu är det dags för något nytt.

Har en stark tilltro till att också denna unge klarar sin första 

flaxande färd utanför boet. 

Och varför skulle han inte? 

Samma föda har han fått som storebror….*fniss*.

Men tillbaka till mitt. 

Jag tror jag har odlat mina rosor nog nu. 

Och ser fram emot en ny era i mitt lilla liv då det nu finns mycket mer utrymme för 

nya stigar att gå, nya platsar och andra små verkligheter att upptäcka och 

besöka, föreviga och snusa runt i, och kanske skriva om.

Jag kanske inte köper mig en segelbåt.

Men lyfter hatten för alla de som gör.

Prövar sina vingar.

Är man sedan 17, 47, 67 i år eller vad.

Alla borde någon gång kasta sig och kolla.

Kanske vingarna sen också bär. 

Fast man tvivlade.

Kanske vi alla är mer flygfärdiga än vi tror?