NÅGOT SOM LIGGER MIG SÅ NÄRA...

…men ändå är rätt långt borta.

Jag har väl i förbifarten nämnt om att min äldre grabb tog sitt pick och pack,

och flyttade till Österrike.

Nu och då skickar han mig bilder från sina upptäckarutfärder.

Det där som är det bästa med att landa på en alldeles ny plats.

Att få upptäcka och ta sig till platser man aldrig varit på.

Har man tur är det en sagolikt vacker upplevelse.

Så, när jag tampas med oktoberdisiga dagar och duggregn och alla

världens gråfärger, så skickar grabben mig dessa bilder…

Ja, vad kan man säga? 

Lyckans ost!

Att få stå sådär, högt ovan molnen med alperna bakom ryggen.

Skall nog bestämt ta och boka flygbiljetter för ett besök hos honom.

Har varit på väg en tid redan, men som jag också nämnt så har jag en

bror vars kondis inte just nu är den bästa på jorden och honom 

vill jag inte riktigt lämna just nu.

Inte ens för några dagar. 

Inte innan hans hälsotillstånd blir lite mer stabilt.

Det går i berg och dal för hans del.

Just nu är det igen mer dal. 

Och på tal om dal…

(förlåt den fåniga åsnebryggan!)

Sådant här tar andan ur mig.

Även om mobilfotona aldrig blir riktigt så där, och foton i 

allmänhet har svårt att förmedla det här med djup, så

kan jag bara föreställa mig det här.

Det tar som sagt andan ur mig.

Av simpel, enkel skönhet.

Men så finns det andra bilder som 

också lyckas ta andan ur mig - men av helt andra orsaker.

Nu verkar det bestämt som om en del av de bilder som 

skickas (direkt) till en mamma genomgått en viss liten "censur."

Oftast är jag väldans tacksam för den censuren - allt vill jag helst inte ens veta, 

hehehe….

Men så hittar man då bilder i sitt fb-flöde, som nog lite får

hjärtat att fladdra till - av flera orsaker än bara den

hänförande utsikten...

(fotokapat foto, av grabbens fb-vän med de många konsonanterna och ´och `hit och dit…)

Där står han, grabben min.

Och jag vet inte om mitt hjärta klappar mer för utsikten eller det faktum att det ser lite 

skrangligt och väldans högt ut där han står!?!!!

Höjdrädd som jag är känns det hela lite, lite, lite….högt.

Men oj, så jag skulle vilja stå där i hans dojor och blicka ut så där.

Om jag inte var så höjdrädd då.

Men ja, ni förstår?!

EN BLÅSIG DAG...

…även om mina bopålar för tillfället är, inte mer än hundra meter från havsstranden, 

så är den stranden som en mesig liten tandlös något jämfört med Havsstranden.

Stranden nedanför mitt hus är havsdoft och vass och blåblänk, men det är sällan det

ryter till i den viken.

Så stundvis känner jag att jag bara måste få ta mig ut dit ögonen tåras av vindens kraft och

det låter om havet.

Hit har jag inga som helst problem att lura med grabben min.

(och hunden, men det är aldrig problem att lura med den…)

Det härliga med att komma hit, där havet inte tar slut, är att även om det inte

stormar i vindstyrka så är vågorna väl tilltagna.

Jag kan inte tänka mig ett bättre ställe att släppa iväg tankarna på egna 

vandringar som här.

De bästa tankarna kommer tillbaka, stärkta och friska.

Medan de tankar som inte leder någonstans, inte längre behövs, har

dragit iväg, och tappat bort sig, någonstans i vinden, i havets skum,

i bruset. 

Jag skulle önska alla en plats där man kan rasta sina

tankar och funderingar, låta dem segla iväg och

pröva sina vingar, bli starka, eller om så

är meningen gå under.

En egen plats att andas på.

Det här är min plats just nu.

Platsen där vinden luggar och havet doftar…bara hav.

Skönaste lördagskväll på er alla!

från,

DET GÅR SÅ FORT...

…ett litet veckoslut!

Jag skulle så gärna vilja bromsa lite. 

Inte bara det att jag tycker att veckoslutsdagarna rusar iväg lite, lite fortare

än de andra, utan jag skulle vilja hålla kvar den där fina

hösten ännu en stund.

Jag älskar höstfärger, höstsmaker, höstlugn, höstmelankoli, höstdoft.

Jag vet att jag inte kommer att få nog innan novemberdimman kommer och

sveper in allt i ett luddigt fukt.

Hade planerat hinna en sväng till svampskogen på veckoslutet.

Jag kan höra trattkantarellernas lockrop.

Men det blev inte så.

Istället pysslade jag på i trädgården, klippte gräset (!) 

och krattade lönnlöv i massor.

Tänk förresten att alla lönnar minsann inte släpper sina löv på en och samma gång!

Jag har en liten lönn som är den första att släppa sina löv, sedan

släpper en stor del av lönnarna på gården sina, och så har jag kvar då några 

envisa som håller, och håller och håller i sina löv in i det sista.

Visste ni förresten vad det här kan bero på?

Jo de träd som släpper sina löv först är troligen av en nordligare sort än

de andra. Och de med tydligt sydligt påbrå behåller sina löv lite längre.

Därför finns det ekar som släpper sina löv först till våren, de behåller sina

torra löv hela vintern. Det är inte en annan sorts ek, bara en sydligare 

variant av samma sort.

De går liksom efter den kalendern som fröet det växt ifrån hade.

Så lite förenklat har jag alltså en nordligare lönn på gården,

de flesta har kommit hit av frön från något närbeläget träd medan ett

par har betydligt sydligare släktingar.

(Till saken hör att inga av lönnarna här är planterade, eventuellt den

nordligaste av dem. De flesta har nog fått fröså sig hejvilt!)

Men löv blir det ju så det räcker och blir över.

Och krattan sjunger.

I övrigt är det ju bara att inse att det mesta i trädgården börjar dra på sista versen för i år.

Oreganon börjar också se lite tanig ut. Fast den har ju riktigt fina höstfärger, den med.

Svårt att föreställa sig att den faktiskt täckt in sin ställning för inte

så länge sedan.

Ja, ja….det är väl bara att inse.

Att det blir tråkhöst alldeles snart!

Det var veckoslutets dagar ett bra exempel på.

Lördagen var så där strålande vacker som höstdagar bara kan vara.

På söndagen var alla färger igen borta och regnet öste ner och

det gick inte att göra något inomhus alls utan att tända husets samtliga lampor.

Minst!

Stundvis känner jag mig som småfåglarna.

Vi som skall stanna kvar -hur skall man överleva vintern?

Med den tanken i bakhuvudet har jag alltid en stor åga om 

mina stannfåglar.

Det är liksom lite VI- känsla.

VI som skall övervintra här. 

I mörker. I kyla.

Låt vara att de har det lite tuffare än jag.

Men bara lite…!

Jag vill inte att höstdagarna, de fina, skall rusa iväg.

Mentalt är jag inte redo för gråvinter än.

Inte alls!

Bra att mina envisa lönnar håller kvar sina granna löv.

För det är det första jag ser när jag stiger ut genom min ytterdörr!

Länge leve den färggranna hösten!

tycker,

I RÖNNBÄRENS TID...

…för 16 åren sedan hade hösten varit kallare, regnigare och mindre

solig. Vill jag minnas.

Jag hade tagit fram mina handskar för länge sedan.

Jag hade gått längs regnvåta, mörka gator.

Jag minns det så bra.

Den hösten var jag gravid. 

Vi hade precis flyttat och jag hade antagligen fullt upp med att 

fixa och dona och greja och fixa så kanske jag bara

missade de soliga dagarna.

Jag minns faktiskt bara de regnvåta gatorna när jag ständigt

var på väg någonstans för att fixa något.

Om det var mycket rönnbär det året? Det har jag ingen aning om.

Synd nog minns jag inte, för vintern som kom var lindrigt sagt snörik.

Man säger ju att rönnen inte bär två bördor samma år:

mycket bär och mycket snö.

Men så säger man ju också att mycket rönnbär betyder mycket snö.

Så ta nu reda på det sedan. Om jag skulle minnas så skulle vi kanske veta?

Ja…eller?

Men något minns jag, kommer alltid att minnas.

När vi på morgonnatten till den 16 oktober åkte iväg till BB

var natten mörk, så där som den skall vara i oktober.

Men så lyste natthimlen upp av blixtar på blixtar, och 

det var nästan lite magiskt.

Jag hade fått av min mamma ett smycke som hon köpt mig 

på en resa till Island. Det var Tors hammare. Det hade jag på 

mig den där natten då min yngsta son kom till världen.

Och så heter han också Tor i andra namn.

How come…?

Satt igår kväll och snarvlade med nästan-16-åringen.

Berättade lite historier från då han var liten, och så kom vi in på det här om åskvädret

(som han hört tusen gånger - kanske ni också hört det förr…;))

- Vet du mamma, jag kommer antagligen ännu när jag är 75 år 

(från en 16-årings position är det tydligen jättejättegammalt…) att sitta

och kolla om det blir åska på natten! 

Så där kan det bli.

Naturfenomen kan sätta spår som kommer att sitta i länge, i årtionden.

Men om det fanns mycket rönnbär, då i rönnbärens tid anno 1998, har jag föga aning om.

Så kan det gå.

OCH HÖSTFÄRGERNA SOM FÖRSVANN...

…någonstans in i dimman.

Vaknade till en räv som skällde utanför mitt fönster.

Det låter kusligt när man ingenting ser.

Även om jag inte år mörkrädd på något vis så blir det så konstigt när

nattsvärtan faktiskt lite slår ut ett sinne helt och hållet.

Men räven tassade vidare och jag fortsatte sova.

När jag sedan på senare morgonsidan kravlade upp mig var det till en

mycket, mycket dimmig värld.

Skillnaden från dagen innan då solen ännu sken på alla höstlöv och 

fick allting att glöda. Till och med på kvällen, så det inte var någon dimma än

så fanns färgerna där, även om solen gått i moln.

Det var motigt att få igång mitt maskineri. Det blir så i dimma och dis, tycker jag.

Lite som om en del av mig stannat kvar i sömnen och jag vill inte riktigt vakna helt och hållet.

Somliga andra var minsann vakna redan från första stund.

Bara jag plockade fram gummistövlarna så visste hon:

SKOGSPROMENAD!

Att det är genomblött överallt bekommer inte henne det minsta.

Inte förrän vi är tillbaka till stugan och hon minsann ser till att sno åt sig 

den stolen som har ett fårskinn i. 

Tur att hon har en päls som torkar på direkten, annars skulle

det lätt bli att det luktade våta yllesockor inne resten av dagen.

Nej, den här hundens päls torkar extremt snabbt. 

Mycket behändigt tycker matte! 

Kokade lite mer kaffe för att försöka få de där arma ögonen att hållas uppe och sinnet

att vara vaket. Gärna kroppen med för den delen.

Satte mig på en hopvikt handduk på klipporna och tittade ut över havet…

eller ja på den där gråa vägg som skulle föreställa himmel och hav.

Ja, ibland finns det stunder då man kan tycka att havsutsikt är överskattat!

Gårdagens stora flock på hundra och åter hundra gäss har dragit vidare.

Det är nästan lite illavarslande tyst i viken.

Det är totalt tyst. Inte ens vinden som rasslar i vassen. Ingenting.

Ingen mås, inga gäss, inte en skarvar.

Hör en knipa vissla förbi någonstans i dimman. Den såg jag aldrig.

Sedan plötsligt syns det en liten prick ett stycke ut.

Zoomar in och får syn på skäggdoppingen - men också den ser färglös och blek ut

där den simmar mitt i dimman.

Det är som om dimman skulle äta upp alla nyanser av färg.

Hmmm…samtidigt kan jag känna att den här disigheten är rätt så 

meditativ på något sätt. Och så måste det ju vara fan så bra för huden

när man går i en konstant dimdusch, hehehhehe...

På sitt sätt är det väldigt, väldigt vemodigt när naturen liksom slocknar ner

inför vintern. Det enda som hördes i skogen var talgoxarnas drrr…ande

dom hördes från vingarna när de kilade mellan grenarna.

Det är mysigt. Det ljudet.

Kvällen tätnar runt knutarna. 

Någon hämtade rosor åt mig och tillredde en middag.

Sådant gör mig lite glad.

Fast dagen är hur grå som helst!

Ha ett skönt veckoslut alla söta!