DÅSIG MÅNDAG



  Ibland är längtan att få sätta sig ner och skriva större än idéerna om vad jag skall skriva om. 
Det har varit så en tid. Finns sådant i livet som inte kommer på pränt här, inte än, kanske aldrig, 
men som är på ytan och under huden hela tiden. 
Som dämpar och tar energi och liksom styr allt just nu. 

När det känns så tror jag att det är troligt viktigt att ta sig egen tid.
Hur man än är den som vill hjälpa och vara till hands och stöda och medleva så 
behövs dagar då man känner att det är okej att ta igen sig lite. 

Idag är en sådan måndag. 
Hade en del del inbokat, men av olika orsaker blev det annullerat och uppskjutet, 
så bara en liten del av det inplanerade kom att bli förverkligat så resten av dagen 
fick bli en dåsig dag på balkongen med en bra bok och 
rejält med tid för kontemplation. 



Jag blundar och låter hängbjörkens prassel liksom vagga mina tankar vidare på
nya stigar och längs nya spår. 
Det är skönt att dåsa i eftermiddagssolen. 
Den börjar vara nästan lite somrigt varm. 

Skratten - och tjuten - från den intilliggande allmänna 
stranden får mig att le då jag tänker på ungdomarna där som
 tar allt ut av de första lediga sommarlovsdagarna. 
Och testar hur kallt vattnet är - och det är det - efter denna kalla vår. 
Och det hörs! 
- Iiiiiik!, skallar över sjön. 

Solen bryter fram mellan björklöven och fladdrar ljus över doftpelargonen på 
bordet. Sträcker ut handen och gnuggar sakta på bladen, de doftar mynta och lite lakrits. 

För en stund har det där tunga som funnits med en tid redan dragit sig undan
och lämnat rum för tankarna att fritt svaja lite hit, lite dit. 
Så där som tankar skall få göra. 
En dåsig måndag. 




VI HAR EN SMED I FAMILJEN


 Examensveckoslut.

Ser hur glada, fladdriga lågstadiebarn skuttar hem
från skolavslutningarna. 
Och alla studenterna, dessa unga som faktiskt större
delen av gymnasietiden studerat på distans pga coronapandemin. 
Kanske är jag extra glad över att de nu får fira med
familj och vänner så där på riktigt sin examen. 

Och så har vi Lillungen vår som också blev klar med sin examen. 
Nu har vi en smed i familjen. 
Tycker det är lite kul, faktiskt. 

Har under åren han studerat till smed sett det ena alstret efter det andra
där stålrör och järnklumpar förvandlats till yxeggar och andra verktyg. 
Till snirkliga krokar och vackra konstföremål. 

Att behärska ett gammalt hantverk och tämja stål.
Det är lite häftigt, tycker jag. 

Men nu skulle det gärna få bli lite sommarvärme, tycker jag. 
Så det känns som sommar också, inte bara att det står i kalendern 
att det är det. 

CITYRÄVEN


 Det var häromdagen då jag satt ute på balkongen och läste en bok som jag hörde
hur otroligt kraxiga kråkparet, som har bo i en närliggande tall, lät. 
För det mesta är de ganska tystlåtna så detta enerverade kraxande fick
mig att lägga boken åt sidan och stiga upp från korgstolens sköna famn
för att kolla vad det var som gjorde dem så upprörda. 

Orsaken fann jag precis nedanför vår balkong. 
En räv stod där i branten ner till sjön och kalasade på en sork. 
En snygg cityräv. 

Dessvärre haltade den på vänster framtass (vilken den också på bilden håller högt)
då den kilade vidare över vår gräsmatta mot följande skogsdunge. 
Här i omgivningen finns nog områden av skog för en och annan cityräv att
ha sina revir. Och räven hör ju till de djur som det finns betydligt mer av i 
städer än man tror - det är bara inte så ofta de visar sig så här dagstid. 

Kanske var det den stukade tassen som tvingat den att jaga även dagtid?

Hoppas dess tass läker och att skadan inte ger bestående men. 

Har själv också klinkat och klankat mig fram den senaste tiden. Fick en 
bula på fotryggen som plötsligt bara en dag var där och var rejält sjuk en 
vecka ungefär. Sedan lättade smärtan och foten blev nästan som vanligt igen. 
Men oj vad sådana där små krämpor blir till påminnelser om att man inte 
skall ta något för givet. Det må vara en liten skavank i hälsan, 
men det är ändå en påminnelse om att saker och ting inte behöver
vara som det alltid ha varit. Man kan få sina törnar som överraskande 
nog med åldern inte läker ut fullt lika snabbt och bra som - ja, då tidigare. 

Jag har fått vara frisk i hela mitt liv. Och det är jag tacksam för. 
Känner mig lite som "min" cityräv här. 

I god hälsa, 
hyfsat fin i pälsen, 
gott om hull 
(mer hos mig än räven, men ja...)
Med god aptit på mat och livet
och blicken fortfarande riktad framåt. 

Lite halt på tassen. 
Men det hoppas vi är övergående. 
För oss båda. 





MER REGN?


Det var verkligen så att det förra regnet torkade in innan det hann börja regna på riktigt. 
På sina ställen lär det ha kommit rejält, men ute i skärgården var det bara att se 
hur regnmolnen drog förbi utan att släppa mer än en 
yttepytteliten regnskur över de torra markerna. 

Nu är jag hemma igen, efter en "vintersemester"-vecka på stugan. 
En behövlig paus har det varit. Utvilad och "nollad" och 
redo att ta tag i vardagen igen med nya tag sitter jag hemma på
balkongen och bara njuter av kvällssolen. 
Koltrasten drillar glatt i den närliggande tallen och 
staren flyger skytteltrafik till boet i björken som knäckts någon gång i 
någon storm och nu fått få stå kvar och murkna till glädje för både
insekter och fåglar som gärna bosätter sig i håligheter i träden. 

Kvällssolen värmer skönt och jag blundar och håller på att somna. 
Än är det bara lagom skönt med sol, hettan är inte ännu här. 

Undrar om jag någonsin redan i maj längtat så mycket efter ett rejält regn som i år?
Men i morgon ser det ut som om det utlovats regn i ett dygn. 
Man tackar! 





EN SÅDAN TOTAL TYSTNAD


 Ibland tänker jag att det är nästan overkligt att det kan vara så tyst
som det är vissa stunder här på udden. 
Havet ligger spegelblankt och allt är vindstilla. 
Ställer försiktigt ner kaffekoppen och håller andan bara för
att lyssna på - ingenting. 

Plötsligt hörs ett bekant knapper utifrån. 
Hackspetten har gett sig i kast med de sista nötterna som 
jag hittade i en kvarglömd påse. Med frenesi lösgör den
nöt efter nöt och gömmer i de närliggande tallarna. 
Den håller på en stund, sedan flyger den iväg djupare in i skogen. 

Och det är åter total tystnad som råder.