NATUREN MÅ MAN MÖTA ENSAM

 De senaste två åren har jag inte haft något riktigt stort fotoprojekt på gång. Inte sedan min bok om skogen blev klar i slutet av 2019 så har jag haft några projekt större än diverse fotouppdrag och artiklar till diverse tidningar. Men inget sådant som spänner över tid. 

Efter boken var det ganska tomt i den kreativa kistan. Mycket vardagliga grejer kom in i bilden som tog mer tid och fokus från det kreativa. En tid var jag ganska nöjd med att bara vardagsfota, hit till bloggen, till min årliga familjebok, till fejan och Instagram. Men redan tidigare i höstas kände jag att det skulle vara läge för ett större helhetsprojekt, få något som spänner över tid att bita i. 

Nyåret som närmar sig väcker alltid lust till rensning. Hör kanske inte till dem som varje januari börjar "ett nytt liv", men en viss nystart blir det ju ändå. Och att ge mig själv mer tid ute i naturen - ensam - är något jag tänker ge mig själv. Njuter så otroligt varje gång jag fått iväg mig själv och min kamera på en upptäcktsfärd i naturen. 

Att möta naturen ensam är en slags terapi och retreat som är svårslaget. 

Givetvis är det skoj också att åka med en grupp eller med en kompis på fotoutfärd, men de mest meditativa stunderna - och de mest kära bilderna - föds i ensamhet. Jag vet inte varför det är så, men det är. Kanske därför också skogen varit mig ett så kärt foto-objekt. För där rör jag mig oftast ensam, där möter jag naturen - ensam. 

Bilden är något missvisande. Den är inte tagen i skogen, utan från min balkong under en kafferast i jobbet för någon dag sedan då det ännu var frost och kallt. Vacker vinter. 

TIDIG VINTER

Det är en vecka sedan isen lade sig på sjön, och redan nu är den så tjock att självständighetsdagen till ära har, inte bara pimpelfiskare, utan många andra vågar sig ut på isen i det strålande fina - men kalla - vintervädret. Är ju så där fånigt ängslig för svaga isar. Tror ibland att jag i ett tidigare liv gått genom isen för så stark är min "rädsla". Men de lokala fiskarna sade att isen redan är 10 cm tjock så den skall väl nog hålla en och annan människa. Och det har ju ändå varit rejält kallt i en vecka nu, så det skall väl börja vara säkert att gå på isen. 

Bilderna ovan är från mitt arbetsrum här hemma. Den ena dagtid och den andra knäppte jag på kvällen när jag satte här och lyssnade på en ljudbok. Inget mindre än Finlandapris-vinnaren Jukka Viikiläs bok "Taivaallinen vastaanotto". Helt superb bok, fast jag bara lyssnat halvvägs. 

Det var så otroligt skönt att sitta i den mörknande kvällen och se solen gå ner bakom träden på andra sidan sjön, sedan hur utebelysningen tändes och hur julstjärnans varma sken började ta över mörkret i rummet. På bilden kan man också se kökslampan som lyser tvärs igenom våningen. Skymning. Det kan vara så vackert!

 

Jag kan väl uppleva mig som en ganska sparsmakad då det gäller pynt och så till jul. Mer enkelt och återhållsamt, men ljus, säsongsljus vill jag gärna ha. Nu har jag lite insett att det finns en balkong som lyser mer än någon annan - och det är vår. Heh...överraskande! 

Är jag den enda julmänniskan i detta bolag??? 

Hur som helst så har jag denna helg också producerat en julklapp, minsann. Yngre grabben fick då han var kanske 8 år, en svartvit tavla målad av mig föreställande Tintin och Milou. För ett par år sedan önskade han sig en tavla till, en Mickey Mus-tavla, också den i svartvitt. Och i år blir det då en Obelixtavla till julklapp för Lillungen. Storungen, min äldre grabb skall också få en tavla, men den - eller de, det skall bli en serie om tre - kommer inte att hinnas levereras av....eh, julgubben. 

Hoppas alla haft en skön - om än kall - självständighetsdag. 

ÅRETS SISTA MÅNAD

 

För mig är årskiftet och tiden mellan halva november till halva januari den mest hektiska på hela året. På jobbet alltså. Varje år vet jag att det blir sjukt mycket jobb under 6-8 veckor, och varje år tänker jag så där i november att det skall nog gå bra. Två veckor in i ruschen börjar jag tvivla även om det gått vägen alla år. Hedern är i behåll. 

Och i januari pustar jag och mina kolleger ut - vi klarade det! 

Nu har vår ruschtopp inget med julen att göra, det bara råkar sammanfalla mer med att det blir ett nytt år. Mycket inom finansbranschen har ju den dåliga smaken att starta upp ett nytt år - just vid nyår. 

Jag äter ganska sällan godis, blir kanske mest under långa bilresor då jag är chaufför för att hålla blodsockret på en "pigg nivå". Inte speciellt hälsosamt, men det är nu så. 

Och då är det ofta lakrits jag köper. 

Så eftersom jag då visste att min december kan medföra vissa stressiga jobb-moment så unnade jag mig en riktigt lyxig lakrits-jul-kalender. (Köpte nog sådana åt mina inte alldeles små barn också, och de tyckte det var toppen med en sådan där "vuxenstilig julkalender"). 

Och att jag skall njuta i dagarna 24. Lite plus för kalendertillverkarna att det verkar finnas två lakrits-kulor per dag. Så om man känner sig givmild och generös så kan man ju alltid bjuda sin man/fru/sambo/partner/vän/granne på en lite lyxig kula. 

Nam! Är det inte den andra december snart? 

LILLAJUL OCH ADVENT

En av de mest roliga grejer med att flytta in i ett nytt hem är att känna efter hurudant julhem detta hem kommer att se ut som. Nu är det ju inte en helt passiv händelse att julpynta, men olika hus, olika hem styr liksom på något magiskt plan själv lite hur de vill se ut. Inte bara till jul, annars också förstås, men som julmänniska så är jag kanske mer lyhörd för vad hemmet säger just i juletid. 

Nå, det där låter ju lite märkligt. Som om väggarna skulle tala, men när jag idag plockade fram mina lådor av jul, eller adventspynt, så märkte jag att mycket sådant som krupit fram ur sina lådor tidigare år inte alls verkade känna sig hemma i detta nya hem. 

Klart, skillnaden att nu bo i en lägenhet med 70-talskänsla och stora fönster, öppna ytor är ganska långt ifrån förra hemmets hundra år gamla små spröjsade fönsterrutor och spegeldörrar. Sedan spelar ju naturligtvis ens livssituation i övrigt in på hur man jular till det för en. Nu är vi två vuxna med råge på vuxenåren som ingendera är så där väldigt tomtiga av oss, utan mer gillar det där enkla. 

Julgranens vara eller inte vara blev till en liten diskussion. Gubben tyckte att skall jag verkligen ha julgran och jag svarade att ja! Finns två saker jag inte (än) vill släppa och det ena är julgran och det andra är pepparkaksbak. Och båda har med dofter att göra. Men då det gäller julgranen har den också ett symbolvärde då julen är över. Att få så där konkret "bära ut julen" och starta upp ett nytt år är lite viktigt för mig. 

Men vi är inte där än. Inte nära på. Nu börjar en av årets finaste tider. 

Advent. 
 

HYACINTER

 Bara för mig att erkänna. Har totalt snöat in mig på jul-lökväxter i år. Eller som jag hellre skulle kalla dem, vinterblommor. För visst är det något alldeles magiskt i att plantera en skruttig lök i mörkaste nord och så blir det en helt magnifik blomma av bara lite värme och vatten. Sade jag redan att det är mörkt? Så i det här fallet är ljus lite överskattat. Hjälper till, men ja....är det inte ljus så är det okej ändå att växa och blomma. 

Vilka tuffa typer! 

Just den här löken är en hyacint av multiflora-släktet, vilket betyder att den inte kommer att blomma med en, ganska "fläskig" hyacintblomma utan den kommer att producera fler blommor ur samma lök som nog är mer sparsmakade, glesare i sitt växtsätt så man bättre ser varje enskild klocka. Kanske är den lite elegantare? Jag vet inte. Har inte haft av dessa innan - så får se vad det blir! 

Och även om jag älskar doften av hyacint, och inte på något sätt är allergisk, inte någon annan i kärnfamiljen heller, så behöver av den orsaken inte ta hänsyn till doftproblemet. Men kan tänka mig att dessa multiflora-hyacinterna nog inte doftar fullt lika starkt som de vanliga. 

Fast det återstår att se. 

Det är kanske något med dessa lökväxter och deras stilla utveckling som är så enig med  juletid, det gäller att vänta och längta. Och det är ju det bästa med advent. Eller hur?